• Devins­mamma
    Äldre 30 Oct 14:37
    3855 visningar
    11 svar
    11
    3855

    Mitt fel??? tog jag mitt barns liv utan att veta de???

    När jag fick missfall så fick jag reda på att det inte var nått fel på barnet va dom kunde se och att jag hade fått missfall pga all stress ja genom gick. Jag hade int kunnat berätta för pappan att jag var gravid varje gång jag försökte så tryckte han ner mig så ja tappade modet. han lämnade mig för sitt ex vi hade inte vart tillsammans länge men tillräckligt länge för att jag skulle bli gravid. Han vet nu om det men fick först reda på de i somras och tror han klandrar mig till en viss del gör ja de med men saken med honom e att han kan verkligen trycka ner en psykiskt och kan va riktigt elak vissa stunder och eftersom han ville ha sitt ex tillbaka så va han väldigt avstötande mot mig när ja ringde och sa att vi måste träffas och prata... de va ju ja som stressade upp mig inför att berätta det och jag som stressade upp mig med hur jag som int ens fyllt 20 vid det här laget inte hade fastjobb skulle klara att antagligen bli ensamstående mamma.. det är väldigt jobbigt att klandra sig själv speciellt när jag verkligen ville ha barnet (Cazzie) och det blev ju inte bättre när läkaren säger att det antagligen va stress relaterat.. de va ju jag som stressat, känns overkligt att tänka att jag tatt mitt eget barns liv på ett sådant sätt..

    Ber Cazzie om förlåtelse nästan dagligen, älskar verkligen henne och ville verkligen ha henne... hon va och är min ängel, det barn jag aldrig fick behålla..

    // Marielle änglabarnet Cazzie's mamma

  • Svar på tråden Mitt fel??? tog jag mitt barns liv utan att veta de???
  • Lilla Mjau
    Äldre 30 Oct 14:42
    #1

    Kära vän...

    Jag har själv stundtals brottats med jobbiga tankar, klandrat mig själv för det som hänt. Jag vet att det inte är lätt att sluta tänka så, men försök.

    Inte är det ditt fel att Cazzie inte fick stanna! Och hon vet och känner hur mycket du älskar henne - tro mig!

    *kramar*
    Anna


    - Sorgen går hand i hand med glädjen i mitt liv -
  • Devins­mamma
    Äldre 30 Oct 17:03
    #2

    tack så jättemycket.. jo de e jättesvårt att sluta tänka så och jag hoppas verkligen att hon vet att jag älskar henne..

  • Kyoko
    Äldre 30 Oct 17:42
    #3

    Blir såååå arg på läkare som kan skuldbelägga en mamma på detta sätt. Det finns ingen som med säkerhet kan fastställa vad Cazzie dog av så det är så onödigt att framställa dödsorsaken på ett sådant sätt. Det finns inga som skuldbelägger sig själva så mycket som mammor som inte får behålla sina barn, åt jag fel, stressade jag för mycket etc. Därför behövs det inte läkare som slänger fram lösa argument för eller mot något som de inte kan vara helt säkra på.

    Är helt övertygad om att din Cazzie skulle ha överlevt om hon varit livskraftig nog att göra det. Tänk på att barn överlever i magen på mammor som utsätts för misshandel, krigssituationer, svält etc. där kroppens stresshormoner måste vara i förgiftningsnivåer.

    Därför gör nu så här, gå till närmsta spegel. Titta dig själv i spegeln och säg högt till dig själv:

    - Cazzie dog inte p g a mig, hon dog för att det inte var hennes tid just nu! Hon hade inte egen kraft att utvecklas och det finns inget jag kunde eller kunnat göra för att förändra det faktum att hon inte lever idag.

    Upprepa dessa ord så fort du tvivlar så kanske du kan vända den negativ spiral du befinner dig i just nu. Jag lovar dig att det fanns en tid då jag kände skuld för att mitt barn inte lever idag - och det beror faktiskt på ett kromosomfel som jag är bärare av - men jag har jobbat med dessa känslor för vi behöver vår kraft för att orka gå vidare inte skuldbelägga oss själva.
    Så att vi en dag kan bli den mamma vi så gärna önskar.
    Kram!

  • boboli­na
    Äldre 30 Oct 17:44
    #4

    Vad jag har läst så påverkar inte stress en graviditet.

  • penapö­na
    Äldre 31 Oct 08:14
    #5

    Det är inte ditt fel att ditt älskade barn dog!

    Alla vill vi få svar på frågan Varför. De allra flesta av oss får inget svar. Men vi (jag iallafall) försöker iallafall hitta ett svar, jag anklagar mig själv, varför gjorde jag si och så. Men det är en del i sorgeprocessen och till slut måste vi komma fram till ett accepterande, jag gjordet inget fel, inget jag kunde ha gjort skulle ha påverkat utgången. Men det är svårt.

    Stor kram!

  • Äldre 31 Oct 08:36
    #6

    Marielle! Det är absolut inte ditt fel! Tänk inte så!
    När jag läser ditt inlägg och din pres får jag känslan att du är väldigt ensam? Att du inte har någon att prata med om det som hänt?
    Jag tycker att du ska ta kontakt med en psykolog el terapeut och samtala med denne om det som har hänt.
    Det är ett bra steg att du har berättat för pappan till Cazzie, men du behöver ventilera detta med någon utomstående!


    Att ha känna sorg länge är OK men jag hade nog hoppats att jag hade gått vidare i livet med Cazzie i hjärtat efter 3 år.  
    Det känns som om din sorg är lika stark idag som den dagen det hände?

    Ta kontakt med någon redan idag så du kan börja leva igen! Det är du värd!

    Lycka till!

  • Tullia
    Äldre 31 Oct 11:55
    #7

    Det är klart att det inte är ditt fel!
    Som Kyoko skriver, barn överlever i sina mammors magar under krig etc.

    I bland händer tråkiga saker, utan att man kan hitta något fel eller att det är någons fel.
    Det är en del av livet, på samma sätt som att alla roliga saker som händer inte heller alltid "beror" på någon.
    Saker bara händer.

    Du älskar ju din dotter, hur kan det då vara ditt fel?
    All kärlek som du kände för henne när hon låg i magen, den har hon ju också känt.

  • festar­bootsa
    Äldre 31 Oct 12:01
    #8

    nu får väl läkarna ta sig i det heliga. hur kan man bara säga så. det är inte DITT fel att dufick en ängel. Jag har sjäv förlorat ett barn och det i sig är jobbig nog. att sen få höra att det är ens eget fel...! Jag blir bara så arg. Nu måste du prata om detta med någon, så här får det inte gå till. har du någon som kan hjälpa dig, ett stöd att prata med.? det som hjälpte mig var att skriva. skriv dagbok. allt som du bär blir lättare ju mer du får ut. hoppas det hjälper. du är stark.kram.

  • Minday
    Äldre 31 Oct 13:08
    #9

    Älskade lilla tjej!

    Hur skulle det kunna vara ditt fel? Omgivningen fanns inte där för dig och du var en skrämd flicka, som bar på en börda, som var omänskligt stor!
    Den växte till en skam..eftersom du inte har pallat att berätta det förrän nu. Det är så typiskt oss mammor, ska du veta: Vi anklagar oss nästan alltid, när det gäller våra barn.
    Jag är så glad över att du kommit ut ur den hemska tystnaden. Den är för mycket för en människa att bära.
    Ditt X- han var inte förmögen att ta till sig något annat än sig själv. Du och Cazzie fick inte plats.- han hade inte ens tid att lyssna,,på någon mer än sig själv.
    Åh,, en liten flicka som burit så mycket ensam och så länge..
    Hoppas att du kan hitta rätt i din sorgelabyrint. Man går in i så många väggar där och får falska sanningar.
    Du är fullständigt oskyldig till Cazzies himlafärd-

    Det vore bra, om du kunde kontakta en kurator.. Det hjälpte mig. Hon vet hur man ska ta sig igenom svåra tankegångar. Det behövs utbildade människor omkring dig...och din underbara kille. Men han kan inte göra det här ensam. Sök råd och hjälp. För din egen skull. Du kommer vidare och livet blir ljust och nytt.

    Kramar hårt!
    Pia

  • palmbl­ad
    Äldre 31 Oct 22:24
    #10

    Graviditet är ett naturligt tillstånd och skulle stress orsaka missfall, hade inte många barn fötts. Många är oroliga för missfall, stressade mm. Jag var så orolig för missfall, att jag drog in magen ända tills det inte gick längre för att den var för stor. Trots denna oro föddes Emil. En koko läkare du hade!

  • palmbl­ad
    Äldre 1 Nov 06:55
    #11

    Många änglaföräldrar får inget svar på varför barnen dog och då sätts diagnosen PSD. Vet ej om det kan drabba så små barn som Cazzie, men nåt liknande i alla fall.

Svar på tråden Mitt fel??? tog jag mitt barns liv utan att veta de???