• Minday
    Äldre 17 Dec 11:02
    4112 visningar
    9 svar
    9
    4112

    --Snälla mamma -

     När Jonny dog, bodde min mamma i Spanien. Saknaden efter henne var alldeles förfärlig. Ödets kalla andedräkt hade svept fram och min styvfar hade varit me om en svår olyckshändelse dagarna innan. Han hade ramlat ner för en trappa och brutit benet på två ställen. Han satt hjälplös i en rullstol och hade benet gipsat ända upp till höften.


    Därför var det totalt omöjligt för mamma att ta sig till mig..
    Jag ville inte vara vuxen. Hade en längtan att få krypa upp i mammas knä, som jag gjorde när jag var barn och bara få vara alldeles liten. Mamma skulle ta bort allt det onda som hotade där ute och göra allt bra igen.
    Detta var i Januari. Det skulle ta en lång tid innan mamma kom hem. 

    De kom hem i mitten av Juni. Vi gick tillsammans till Jonnys grav. Mamma kämpade mot sina tårar, när vi öppnade grinden till gravplatsen. Jag kände hur genomlessen mamma var. Jag kände mig bara tom tom invärtes. Det är typiskt mamma att försöka ”bespara” mig sina tårar. Jag hade sett det så många gånger förut.
    Vi gick längst den krattade grusgången fram till första häcken på vänster sida. Där vek vi in och fem gravar från gången låg den. Vår sons och sonsons sista plats på jorden. Den hårda. Den kalla.


    Min dåvarande man, hämtade marmor- urnan som mamma köpt innan graven var färdig. Han skulle diska den under kallvattenkranen vid gravvårdsplatsen. Mamma hade famnen full av liljor. Vi ställde oss framför stenen. Boken. Den som låg där vit och kall. En manifestation på att den mardrömmen jag hade var sann. Nu rann mammas tårar.

    - Det skulle vara jag som ligger här, grät hon. Inte mitt barnbarn. Hon skakade i hela kroppen.


    Jag la armen om henne. Kände mig bara tom och sprucken. Mamma var äntligen här och jag var trasig. Kunde inte längre prata om det som hänt. Jag kunde inte visa min mamma hur mycket jag hade gått sönder. Hon skulle bli ännu mer trasig då.
     
    När vi åter satt i bilen, grät mamma högt. Jag satt i framsätet och stirrade tomt framför mig. Tårarna brände men jag orkade inte. Inte just då.
     Jag har aldrig gråtit sorgens tårar, tillsammans med mamma. Kanske är det så, att vi inte ännu är färdiga för det. Det är för hemskt. Alldeles för hjärtskärande.---Åh.. snälla älskade mamma… gråt med mig! ---

    Tankar i advent.
    Pia

  • Svar på tråden --Snälla mamma -
  • BROCCO­LLI
    Äldre 17 Dec 11:11
    #1

    Åh vad jag lider med dig/er... Känner gråten i halsen när jag läser vad du skriver Många, varma tröstkramar från mig och min familj!!

  • Äldre 17 Dec 11:18
    #2

    Hej vännen, vet du jag känner precis likadant! Min mamma kom hit från Island när vi msste våran Elsa men jag kunde inte gråta MED min mamma.. det är konstigt det där, jag grät på nätterna medans hon var här o på dagarna var jag som vanligt!

    Det kanske är så att vi inte kan gråta med vår mamma.

    Jag känner med er!!

    Kramar från änglamamman Svala!

  • wiktor­06
    Äldre 17 Dec 11:21
    #3

    Hej igen Pia!
    Jag känner med dig, jag önskar själv att jag hade en närvarande mamma när min son Wiktor dog men icke. Hon har inte varit en del av mitt liv de senaste 20 åren. Men när jag förlorade min lilla WIktor var det faktiskt första gången som jag kände att jag saknade en mamma.

    Kram i vinterkylan.
    Linda

  • Förhop­pninga­r
    Äldre 17 Dec 17:10
    #4

    Åh, det gör ont i själen att läsa din historia. Jag önskar att du kunde få gråta tillsammans med din mamma. Olyckligt med omständigheterna som gjorde att hon inte kunde komma när du behövde henne som mest.

    Min mamma slängde sig i bilen och körde 60 mil hem till oss när vi fick beskedet att vår tvillingson dött i min mage. Det betyder mycket för mig.

    Jag hoppas att med tiden att ni kan komma i fas med varandra så ni kan dela sorgen.
    STORA KRAMAR till tröst.

  • Minday
    Äldre 17 Dec 21:17
    #5

    Tack kära snälla ni.

    Svalan: Kan det vara så, att det blir alldeles för nära? Att man tror att man ska krossas av en dubbel sorg? Att se mamma så lessen och inte kunna hejda sin egen lessenhet?-- Kanske är det så att vi någon gång, spontant faller i varandras armar. För alla omständigheter omkring oss, då Jonny dog gjorde att vi inte närmade oss som man annars gör naturligt.
    --och då blir det en ömsesidig rädsla att riva upp något hos varandra. Dumt tänkt, då vi båda egentligen vet, att det aldrig blir bättre än så här. Med sorgen alltså.
    Samma sak hände er.-- Kan det vara så att mor-dotter-kontakten är så brinnande nära?

    Wiktor: Åh-- så förfärligt. Att inte ha sin mamma tillhands överhuvudtaget. Jag är glad över att jag har min mamma och önskar att alla borde ha det. *KRAMAR DIG HÅRT*

    Förhoppninga: Så underbart att din mamma kom, utan någon tanke på något annat.. Sådana är mammor.. och sådana är också vi--

                                                     (())

  • Desima­nda
    Äldre 17 Dec 21:41
    #6

    (((Kramar om)))


    Stolt mamma till 2 buspojkar och en söt ängla flicka * älskar *
  • Äldre 18 Dec 08:44
    #7

    Minday: Ja jag kan nog tänka mig att det är så som du säger... det är för nära!

    Det är ju bra att ha sin mamma när man behöver henne som mest!
    Önskar att alla hade det!!

    Massor med Julkramar till er alla!!

  • lillam­y68
    Äldre 18 Dec 10:07
    #8

    Hej Minday!
    Oj, vad jag grät när jag läste ditt inlägg. Jag började sakna min egen mamma så otroligt fast det är 7år sen hon dog. Hon skulle vara bra att ha ännu och man vet inte hur viktig hon är förrän hon är borta. Jag har inte henne att gråta med vid min sons grav, utan får istället först besöka hans grav, sen min mammas och sen min storasysters... Ta hand om din mamma, gråt och skratta med henne och var glad så länge ni har varann!
    -Kram Theos änglamamma-

  • praise­ful
    Äldre 20 Feb 23:43
    #9

    Starka hjärtelga tankar rakt in i hjärteroten är det här att läsa!

    Stor kram

Svar på tråden --Snälla mamma -