Jag är så rädd för att dö!

Jag som skulle sova.. Blev nu helt tårögd av att läsa det Teskedsmamman skrev!
Planera för en bortgång? Det skulle jag aldrig klara av att göra.. Det skulle kännas som att jag bestämde att jag ska dö! Känns ångestfyllt att skriva om det t.o.m. men jag måste ju få ut det nånstans.. Pratar jag om det med min man så gråter jag bara eftersom jag är så känslig!

Tack för dom underbara svaren!
Igår efter att jag startat tråden började jag nästan ångra att jag startade den över huvudtaget!!
För efter att han startat den så läser jag ju om det, blir påmind om det och tänker på det ännu mer..
Meningen var ju att jag skulle sluta tänka på det! Men nu tänker jag på det ännu mer ju..

Jag har alltså ett ångestsymdrom!! Det låter konstigt och det känns konstigt att tänka så om sig själv! För jag är ju bara en helt vanlig tjej... Känner mig vanlig och så inser jag att jag har ett ångestsyndrom.. Nu känner jag mig inte så vanlig längre! Nån som fattar vad jag babblar om??

Ska iväg på en längre bilresa snart och som vanligt kommer tankarna nu.. Tänk om vi krockar!!!
Jobbigt det här...

Du anonym (ledsen mor)
Du är för härlig!! Dig skulle jag vilja ha här hos mig nu! Du skriver klockrent och du får mig att redan tänka lite positivare!!
Känns som att du förstår exakt, precis, till 100%..

Jag hoppas verkligen att resan går bra!

Hej alla! Jag har inte haft tillgång till dator på ett par dagar men här är jag igen!
Resan som jag pratade om gick bra förstås! Det är ju inte så att jag sitter och kör livrädd  utan det är mest innan själva bilresan som jag tänker dom här tankarna..
När jag åker, tänk om det är sista gången som jag ser mina barn, tänk om jag inte kommer hem mer osv..
Sen när jag väl kör går det ju bra fast ibland får jag s.k. "bad feelings" men inget händer ändå.. Men jag kanske har en skyddsängel som ger mig en "bad feeling" när nåt skulle kunna hända för att jag ska vara mer uppmärksam och sakta ner lite och då undkommer att drabbas.. Jag vet inte, men jag gillar att tänka så! !
Men så är det ju, att födas, leva och dö är livets gång även om jag i nuläget skulle vilja leva för alltid. Min tid kommer den med, känns fruktansvärt jobbigt att tänka så men det är fakta..
Jag kanske lever lika länge som min gammelfarmor som blev 98 år..
Det är ju egentligen inte den sortens död jag är rädd för utan den då man blir sjuk som ung eller råkar ut för en olycka. Att lämna massa folk som gråter, mina nära och kära! Mina barn och min man! Usch...

Men jag ska försöka tänka positivare och känner jag att det blir värre istället får jag ju tänka över det där med att söka hjälp!
Jag ska klara det här för jag vill inte låta det här förstöra mitt levande nu.. Nu ska jag vara glad, lycklig att jag lever nu och att jag har min familj som älskar mig. Ibland skulle man vilja veta hur länge man kommer att leva.. Är det så att man ska leva länge kanske det skulle underlätta livet idag, att man inte är rädd..
Men kommer man dö ung vill man ju inte veta det..

Gott nytt år på er alla som hjälpt mig! Vill gärna ha fler synpunkter och andras berättelser om sig själva.

Jag hakar också gärna på den här tråden! Den passar mig som handen i handsken!
Jag är också en helt "vanlig" tjej som då och då (när jag är ensam) får det här katastroftänkandet...
...hmmm..det rör sig alltså om ett ångestsyndrom? Är det samma sak som att vara deprimerad? Jag känner mig inte deprimerad, kanske mer nedstämd av och till i så fall.
Jag skulle så gärna vilja bli av med dessa tankar! Och känna mig lycklig till 100 %.
Jag, liksom TS, vill klara det på egen hand. Vill ej gå till psykolog eller kurator.
Kanske det finns några käcka böcker man kan läsa? Någon med konkret tips?

Tack, ska kolla upp den!

TS och alla ni andra. Man kan aldrig veta hur ens man/barn skulle reagera om du skulle dö. Det vet man inte förns om det skulle hända. Dom kanske skulle ta det bra eller få en chock. Det där är så olika.

Tycker det låter väldigt konstigt att sitta och tänka på sånt. Herregud ni kastar ju bort er tid på någonting som kan hända alla fast vi inte vet om det förns det ev. händer! Så snälla...tänk på nåt annat. Era barn t.ex som LEVER här och NU!! Och det måste vara himla jobbigt för er partner att ha nån som tänker så himla negativt om allt. Jag hade inte orkat om min sambo höll på så.

Och vi ska alla samma väg vandra i slutet ändå....

TS, jag har aldrig sagt att jag tror du skiter i dina barn. Men jag menar bara att de tankarna och tid det tar att sitta och oroa sig för att dö kan man ägna åt något bättre? Tycker inte du det med?!

Och din mening; Grattis till dig att du inte är rädd och lyckas vara förnuftigare än vi andra...

Jag är glad att jag inte är rädd för nåt jag inte vet nåt om och kan styra över, men förnuftigare än alla andra? Menar du att du tycker att dina tankar är bra för dig själv och andra? Det lät så ironiskt mot mig på nåt sätt.

Jag tycker det är tråkigt att du ska uppfatta mitt inlägg som du gör, jag menade bara väl och trodde den här tråden var till för att du skulle få lite råd och tips om hur du kan få bort dina tankar. Men ärligt talat känns det mest som om alla tycker era tankar är normala och spär på ännu mer. Så vem vet, det kanske är mig det är fel på som inte har rädsla över döden och det oförutsädda.

Vad bra! För jag skriver endast för att hjälpa, inte att stjälpa.

Det går att bli av tvångstankar, bara man vill själv!