Jag är så rädd för att dö!

Så där har jag haft det i 2 år, sedan svärfar gick bort endast 57 år gammal och så kom tsunamin strax därpå och jag kunde känna smärtan att behöva släppa mitt barn i vattnet.... *ryser* fast jag tror inte den är på långa vägar i närheten av att behöva göra det i verkligheten....

Jag lyckades komma ur det ganska bra på egen hand. Hur kan jag knappt komma ihåg, men att öppna munnen och prata om det är en bra början, jag har pratat i timmar med min bästa kompis... oftast är det lättare att prata med en människa man känner än med en vilt främmande typ...

Idag kan jag leva parallellt med min rädsla och ändå må bra och inte domineras av den, kansk hjälpte det till lite att jag har planerat en eventuell bortgång med vad som händer barnen osv, jag har koll på det och sedan är jag övertygad om att jag kommer kunna se mina barn växa upp oavsett vilken sida gränsen jag befinner mig på, däremot är jag inte lika säker på att de ser mig....

I alla fall... idag fungerar det, men det har varit ungefär 1 år av panikfyllda nätter, panikångest och massor av prat....

För mig var just det att jag hade pratat med kompisar om vilket stöd jag skulle önska att de gav min man vid bortgång osv gjorde att jag kunde släppa rädslan "vad händer med barnen", nu vet jag att de skulle få allt stöd de kan få i hela världen, även min man och de skulle ha en reserv att kunna ställa frågor till om sin mamma, de vännerna jag har invlverat är de som känenr mig bäst och vet hur jag fungerar...
Inte för att jag har några som helst tankar på att gå bort, men jag har backup ifall....

Att prata med någon är nästan ett måste oavsett hur mycket man gråter... de första gångerna jag pratade kunde kompisen knappt höra vad jag sa, han satt mest som ett frågetecken, men många upprepningar och penna och papper så gick det bra...

Ett problem mister oftast sin omfattning om man uttalar det....