JO man har ju en annan "ram" med MF i bagaget, jag tror dock ändå man måste vara lite ödmjuk inför att alla är olika och har olika sätt/behov... (inte sagt att ngn inte är det, utan menar generellt)
Själv har jag grinat en skvätt varje dag i närmare 7 års tid över mitt missfall.. Jag önskar verkligen att jag skojade, men det är helt sant... Det låter ju som löjligast i världen att göra det typ.... Och jag var helt övertygad om att om/när jag blev gravid/fick barn skulle jag inte klaga över en sak.. jag skulle uthärda precis allt, hur ont eller jobbigt det en var...
De fysiska bitarna - visst de kan vara jobbiga, jobbigt att inte kunna röra sig, att må illa, inte kunna äta osv... vist det är jobbigt, men mest jobbigt är det i psyket..
SÅ det som jag trodde skulle "gå som en dans" för att man längtat så länge... det finns ju kvar, men på samma gång så flög det ut genom fönstret...
ÄR ju lite som att man kan aldrig klaga för finns alltid ngn ngnstans som har det värre... OCh så funkar det ju tyvärr inte... det är ingen tröst...