Jag hatar min relation..

Hej,
Känner igen mig i allt du beskriver! Vi har en son gemensamt på 2 två och en sd i tonåren som bor hos oss på heltid.
Trodde att tiden skulle göra oss mer sammansvetsade och att det skulle gå att bearbeta när jag flyttade in till dem...dock är det tvärtom. En familj i kaos...fruktansvärt bortskämd, styrande och svartsjuk sd..en sambo som blundar..och jag som TRÖTTNAT. Ständiga konflikter (våldsamma som startats av sd svartsjuka och slutar med att jag och sambon grälar, han blir dessutom fysiskt våldsam mot mig.) har gjort mig apatisk och jag vill bara bort.
Vi har provat familjerådgivning (mitt krav, men han vägrade fortsätta då han ansåg att familjerådgivaren tog MITT parti??!)..familjerådgivaren insåg också tidigt att sd var en bidragande orsak till konflikterna och bad henne komma med..men hon vägrade. Jag går hos kurator sedan två år tillbaka, men hon råder mig numera att flytta därifrån eller söka hjälp hos kvinnojour (även mental misshandel är misshandel säger hon).
Jag avskyr mig själv, ekonomin är katastrof (jag har tagit hela FL och jobbar 75 % nu för sonens skull, sambon kan inte säger han).
Nåväl, det har hänt så mkt att jag bara känner avsky. Vill därifrån...men vet också att sambon kommer bråka om vårdnaden (enbart för att jäklas med mig)..OCH MIN STORA SKRÄCK ÄR ATT SONEN SKA BO MEST HOS SIN FAR, för han har verken tid eller ork har han själv sagt. Vi har gemensam vårdnad.
Missförstå mig inte, jag vill att sonen ska vara med sin far (typ helgerna) och de älskar varandra, men så illa som sambon behandlar mig inför barnen...ingen bra uppväxt. Sonen mår inte bra och börjar alltid gråta och klamra sig fast hos mig om vi bråkar..(jag har gjort honom mammig med flit säger sambon dessutom).
Min sambo är en fruktansvärt bitter och egoistisk person, har ingen respekt för kvinnor överhuvudtaget. Att flera ggr i veckan bli kallad idiot och jävla as..har sänkt mig. Mot barnen skärper han sig.
Jag tänker kontakta Familjerätten så fort jag fått egen bostad (är inneboende hos min sambo nu), men har försökt få lgh i ett år nu utan resultat tyvärr. Har fast jobb.

Precis som TS så är man så sårbar..man har offrat sin karriär och tagit 95 % av barnets skötsel och omsorg...men bara för det står gemensam vårdnad så kan man skrämmas kvar i en relation som är skadligt för både barn och vuxna. Ska det vara så?
Vad har man för chans och rättigheter?

Hej igen.

Det är aldrig ens fel att två träter...som det ju så fint heter.
Jag är inte heller helt enkel att leva med, men det finns inga som helst ursäkter för att ge igen eller behandla den andra illa! Så sa även familjerådgivaren.
Om din man erkänner att han ger igen för hur du varit innan..så är det illa nog anser jag. Finns det kärlek kvar? Kan sådana här förhållanden leda till ngt annat än hat?
Min sambo är också duktig på familjerätt, väldigt verbal i jobbet och han har PENGAR dessutom, så jag känner mig liten...

Jag är också verbalt begåvad, och svarar tillbaka numera, men det gör ju inte situationen bättre. Jag mår extremt dåligt av att vara så tuff och att ständigt fräsa ifrån. Enda gången de fungerar är om jag håller käft, låter honom gnälla och fräsa..det slutar med att jag går och lägger mig kl 21 och låter honom och sd umgås. Allt jag säger är fel, eller så bryr jag mig inte. Bryr jag mig så "snokar jag".

Jag hoppas verkligen att ni löser era problem, och säg aldrig att du förtjänar det...vilket du faktiskt gör genom att medge att du varit elak tidigare i ert förhållande. Man tar ansvar för sitt eget liv, om man inte gillar läget kan man gå vidare (vilket din man kunde gjort om du nu var så elak tidigare som han påstår)..
Jag är en gnäll-måns...men så länge man har ett barn man älskar mer än livet själv så kan man inte bara gå. Mina vänner och familj avskyr min sambo och hur han behandlar mig, och förstår inte hur jag kan stanna kvar. Men var ska man ta vägen?
Vi har ju ett barn att tänka på.
Jag hoppas du resonerar som jag gör: barnen mår sämre av att man i detta läget stannar kvar. Jag kan se skräcken i sonens ögon när jag och sambon skriker på varandra..ser hur han klamrar sig fast vid mitt ben och vädjar "mamma"...han förstår inte varför vi gapar och varför hans pappa knuffar mig.
Alla fula ord som våra barn får höra...finns det verkligen ngn ursäkt för att stanna kvar?