Anonym - ja så är det med min man också, och han är väldigt duktig på att dra ner stämningen för oss andra t.ex vi kan sitta o ha jättetrevligt så kommer han in och ser/verkar tjurig och så frågar man om han är sur och han svarar "HAR JAG SAGT NÅT ELLER?" så är det nästan varje kväll... men han är inte sur, det är bara hans standardmin. Han har en väldigt negativ världsbild, får man till exempel en rolig idé eller något hittar han alltid en massa kritik och trycker ner det totalt, det kan gälla allt, känns som ingenting duger. t.ex högskolestudier, jobb osv = positiva saker, men nej han hittar alltid något som gör att vi måste rata idén och ifrågasätter man honom blir han istället arg sedan tillbaka till hans standardmin = likgiltig.. Vår son får aldrig göra något utan han begränsar hans lekar hela tiden till de mest banala sakerna t.ex han får inte ta ut leksakerna från rummet, han får inte röra det eller det, säger till honom hela tiden, det är hans standardgrej. Min känsla är att han blev så begränsad som barn, hans mamma anser att barn ska synas men inte höras och att barn som "lever" är väldigt bortskämda, det är ett privelegium att få vara barn och busa litegrann mellan varven. Därför har han lärt sig att skala bort sina känslor otroligt bra... En vän beskrev det väldigt bra - att han kändes väldigt "Norrland" nu menar jag absolut inget illa menat mot dem, det kan lika gärna vara den uråldriga svenska mannen, väldigt stereotyp.
Men han är inte elak eller något, jag tycker bara det är otroligt psykiskt påfrestande att alla våra glädjesmoment i våra liv blir så begränsade.. T.ex positiva besked som glädjebesked osv bemöts av ett "Jaha okej". eller när jag lyckades få otroligt goda studieresultat och ville gå och fira efter flera år av slit "men det kostar så mycket pengar... grattis.. jag är jätteglad" säger han med en trött och likgiltig röst dvs han säger att han är glad men hela kroppen visar att det inte väcker en enda känsla i honom. Samma reaktion kommer hela tiden, vad som än händer, när sonen tog sina första steg: "Jaha... duktigt" med likgiltig röst. Det är verkligen jättejobbigt, man nästan försöker provocera fram reaktion från honom, han är så olevande som man kan bli.. Jag håller på att bli tokig.. verkligen... När vi möttes festade han till det ganska ofta och det kanske låter sjukt men det var så jag älskade honom, då var han avslappnad, drog vitsar, gav mig kramar och bekräftelse, sa att han älskar mig, skrattade, livade upp stämningen. Men nu är han väldigt likgiltig och nästan som om han vore död eller något... Det smittar ju dessutom av sig på mig så nu har jag väldigt svårt att känna glädje inför saker och ting, känner mig mest likgiltig.. Min födelsedag har vi slutat fira därför att han orkar inte engagera sig, sonens födelsedag får jag styra upp för annars hade den säkert inte heller blivit av.. Han orkar inte engagera sig i något. Sitter och är livlös mest hela tiden.. Är nöjd som han är, på 4 år har han inte gjort ett enda framsteg i livet, jobbar på samma jobb, kommer hem och är tråkig och likgiltig, klär varken upp sig, sköter om hygienen elelr något... men han kan ju göra saker åt sin situation så att han livar upp lite, men det verkar som att inget är roligt utan alkohol. Snart känns det som att jag vill dricka mig full bara för att stå ut med den begravningsstämning vi har hemma hela tiden...
Samtidigt känns det som jag inte vill lämna honom därför att det känns som det ska "mer till" för att överge "familjelyckan", dvs drastiska saker som är ohållbara, detta är inte ohållbart men otroligt frustrerande...