Hur går man vidare

Det här är svårt. Det är svårt att förlora ett barn. Det är svårt att vara anhörig. En anhörig har pressen på sig att vara stark och stötta den drabbade. Jag betedde mig så "konstigt" när jag förlorade min son (frisk, dog i magen v41+1)

Jag hade fullt upp med att fråga alla runtomkring hur dom mådde och om jag kunde göra nåt för dom. Det var som om jag inte riktigt begrep att det var mig det hade hänt nåt fruktansvärt. Jag visste också att om jag skulle ta mig igenom allt vad det innebär att förlora ett barn, så skulle jag vara tvungen att gräva i händelsen så mycket som möjligt.
Jag läste obduktionsrapporterna, ringde olika läkare i Sverige, läste på Socialstyrelsens hemsida och framför allt; Jag pratade massor med alla om hur jag kände och även hur dom kände.

Alltså...kort sagt så tror jag att öppenhet är bra för att komma vidare. Om jag vore du så skulle jag säga till min vän hur jag känner. Men det är inte säkert att hon är mottaglig för att prata om dina känslor. Men bara så att hon vet. Förstår du hur jag menar?
Hon har sin sorg och sina känslor. Du har din egen sorg, dina känslor och dessutom hennes sorg. Det är mycket att gå och bära på. Du skulle ha någon helt annan att prata med. Var inte rädd för att prata för det hjälper massor. Men ni har en tung tid framför er.

Varmaste kramar till er alla

Tankarna är många. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst.

Så kände jag med så jag köpte en bok där jag skrev. Som en dagbok men jag skrev till min dotter.

Har en arbetskamrat som förlorade sin tös i mellandagarna. JAg kastades fyra år tillbaka i tiden till då vi förlorade vår dotter. Och jag kände genast att jag är så glad som inte är där i början av sorgen när man precis förlorat.

Denna likgiltighet för allt som händer som liksom äter upp en. Hur man vandrar omkring och dagen efter inser man att man inte har en aning om vad som hände dagen innan. Det är hemskt.

Nu förlorade jag ganska tidigt vilket gjorde att jag i nästa graviditet hade lättare att "njuta" i slutet av graviditeten.

Men jag förstår så vad du går igenom och lider så med dig.

Hoppas att du en dag kan glädjas åt att du fick en son istället för att du förlorade en, men vägen dit e lång. Mycket lång o jobbig.

Kramar

Tankarna är många. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst.

Så kände jag med så jag köpte en bok där jag skrev. Som en dagbok men jag skrev till min dotter.

Har en arbetskamrat som förlorade sin tös i mellandagarna. JAg kastades fyra år tillbaka i tiden till då vi förlorade vår dotter. Och jag kände genast att jag är så glad som inte är där i början av sorgen när man precis förlorat.

Denna likgiltighet för allt som händer som liksom äter upp en. Hur man vandrar omkring och dagen efter inser man att man inte har en aning om vad som hände dagen innan. Det är hemskt.

Nu förlorade jag ganska tidigt vilket gjorde att jag i nästa graviditet hade lättare att "njuta" i slutet av graviditeten.

Men jag förstår så vad du går igenom och lider så med dig.

Hoppas att du en dag kan glädjas åt att du fick en son istället för att du förlorade en, men vägen dit e lång. Mycket lång o jobbig.

Kramar

Nilam, ditt inlägg känns som om jag hade skrivit själv. Min syster och hennes sambo förlorade just sitt andra barn. Jag är moster till två vackra änglabarn i himlen. Det gör så ont så man tror att man ska gå sönder i tusen bitar och hur ska det då inte kännas för dem???