Väntan gör mig galen...

Som jag hatar de fraserna nu.

octagon, jag är så glad att det hänt för er, men för andra händer det bara inte alls.
Det ligger visserligen mycket i att sluta stressa, men man kommer till en punkt när allt känns hopplöst och man inte kan sluta tänka på vad som kan eller inte kan hända.

ziopzip, mitt bästa råd till till er är att söka hjälp och det verkar ni ha gjort. Ta hand om varandra, prata, var noga med att ni vet vad den andra känner och försök att ha mysigt ihop även när det inte är "läge".
Förhoppningsvis känns det lite lugnare när ni påbörjat behandlingen och lämnat över problemet åt någon annan.
Jag håller alla tummar!!

Såg just att tråden är hur gammal som helst... hur gick det till?
I vilket fall hoppas jag att det finns ett barn hos er nu, ziopzip!