När får man "kasta ut" vuxna barn?

Birgitta2

Gör hon en sån sak så kan hon ju räkna med att det aldrig blir bra det är bättre att prata,vet en hel del om det

Alla är olika, vissa blir hjälpt av att kastas ut kanske...men långt ifrån många.
Lämnas man på gatan så kan droger och annat skit komma in, är det sånt man önskar för sitt barn!

Jag är av åsikten att ens barn alltid är ens barn och framförallt då man är 18 år...då man i mina ögon är ett barn!
Det låter som att hon också mår riktigt, riktigt dåligt...ska man då rycka bort allt hon har kvar eller?

Klart andra saker formar ett barn, vänner är viktigt osv...hmm, undrar om man inte tappar de flesta vänner om ens föräldrar kastar ut och en och lämnar en.
Dessutom är det svårt för unga idag att få tag i ett arbete!

Barnen blir ju faktiskt som föräldrarna fostrat dom.

Birgitta2- Då är dina barn unika...För jag var inte vuxen som 18...det jag tänkte mest på var ju "vad händer till helgen" och de gjorde de jag känner och även min syster och hennes vänner.
Vad man hör så är det inte samma att vara 18 idag som det var för 20 år sedan...

Man bör alltid som förälder se till sitt barns välbefinnande än sitt eget...

Mina barn är unika för mig naturligtvis. Men inte unika som 18-åringar. Deras vänner var likadana. Alexiaa... om du anser att du var omogen som 18-åring så innebär det inte att alla andra var det. Du kan inte bara se till hur du själv var, du har inte fostrat tonåringar och har ingen aning än hur det är att vara förälder till tonåringar.

Jag vill inte trampa på dig men du får ursäkta om jag säger att du har ingen aning om vad du talar om när det gäller detta. Du har själv inte fostrat tonåringar.

Birgitta2- De flesta 18 åringar jag vet, som är vänner till mina syskon var inte vuxna vid 18 och det är det jag tycker man hör i samhället verkligen.
Jag var inte omogen på det viset att jag var odräglig osv men jag var inte vuxen som 18...shit, heller att jag skulle kunna klarat mig själv i den åldern.

Nä, det har jag inte gjort...men jag frågade min mamma nyss som är hemma hur hon handlat i den situatione.
Hon har uppfstrat 3 tonåringar och hon säger precis som jag att "man gör alltid det som är bäst för ens barn", hur svårt och hur hemskt ens barn än beter sig så finns det inget viktigare än dera lycka.
Hon skulle aldrig ens kunna tänka tanken att kasta ut någon av oss...
Jag är glad att jag har henne som mamamma kan jag säga och hade mina föräldrar kastat ut mig kanske det hade vart det bästa för då hade jag en riktig anledning att bryta med dem för alltid!

Men det är ju självklart att man sätter barnen före allt annat Alexia. Jag har inte påstått nåt annat. Men till vilken gräns? När en unge snyltar på sina föräldrar och låter dem veta vilka skitar de är månad efter månad, och inte gör ett dugg för att hjälpa till att förbättra relationen: Ge TS då ett konkret råd hur hon skall göra istället för att hacka och säga att så gör man verkligen inte! Skall hon klappa ungen på huvudet och säga att du är såååå duktig som äter upp all vår mat, väcker oss på nätterna och driver oss till vansinne?

Det går ju inte att prata med en unge som vänder ryggen till och går sin väg och som vägrar lyssna och ta till sig råd och hjälp. En unge som inte vill bli hjälpt är väldigt svår att få på rätt väg. Mammor är också människor.

Skickar en stor kram till dig TS!

Ni behöver få komma ifrån varandra och sortera era tankar innan ni kan lösa detta problem. Detta är långt i från ett ovanligt problem bland tonårsdöttrar och deras mammaor.
Det bästa vore ju absolut om du kunde få henne att flytta trots att du måste köpa lägenheten åt henne. Det lättare ju åtminstone ditt dåliga samvete för att ha "kastat ut henne vind för våg.."

MEN - självklart måste du sätta upp krav. Just nu är det nog svårt att göra det. Ju mer du kräver desto mer motstånd från dotterns sida. Ni måste ge upp denna kampen båda två - och komma ifrån varandra och börja om från början.

Lycka till!

Birgitta2- Då är det ju naturligt vis bättre att slänga ut barnet, låta et sova på gatan...frysa hela nätterna, kanske börja med droger och börja stjäla då?

Prata med henne, kontakta en psykolog vad som helst...jag skulle aldrig kunna kasta ut mitt barn och skapa en bitterhet emellan oss.
Men jag har aldrig uppfostrat tonåringar men min mamma har och hon säger så klart precis lika som jag gör...Man kastar inte ut sina barn, man gör helt enkelt inte det!
För mig är det något som låter avskyvärt och får nästan en klump i magen att folk kan ens resonera på det viset.

Birgitta2- Jag som är ung och inte förstår något och inte bör uttala mig då...kan säga så här! Du vet inte hur det är att vara ung idag på 2000 talet.Det är inte lika som när du var "ung" kan jag säga och de flesta tonåringar (jag ser och vet) lever inte alls på samma vis som man gjorde frö 20- 30 år sedan.