Varför dop??

Javisst. Dopet för mig är ju bara en cermoni en gång i tiden utan innebörd. Likaså konsfirmationen. Jag tycker att man är för ung för att ta detta "beslut" när man är 14-15. Som jag skrev - hur många konfirmerar sig av rätt skäl? Jag kan ju bara svara för mig själv, men för mig var det nåt man "skulle" göra och ville göra för att alla andra gjorde det. Ungefär som att gå i skolan.
Å andra sidan är det ju lätt att gå ur kyrkan så konfirmationen är ju därför heller ingenting som jag ångrar eftersom det var rätt kul att åka på konfirmationsläger.. (Det var ju så man såg på det då)

jag håller faktiskt med dig annne. har ofta diskuterat åldern för konfirmation. en anledning till att det är i 13-14 är att det är så man har många frågor kring livet och konfirmationsläsningen ska ge en möjlighet att fundera kring detta, sedan ska den naturligtvis också ge en grundläggande kunskap om den kristna tron. Men visst är det så att många konfirmerar sig av helt andra skäl än religiösa. Själv konfirmerade jag mig för att jag skulle få en stereo. :) Men jag hade stor glädje av min konfirmandläsning senare i livet.
Men det är klart, och också lite synd, att mycket av hur man uppfattar detta - dop, konfirmation och vigsel - är beroende på prästen.

fyran - Ja, det är ju dumt om det har mycket med prästen att göra. Inte för mig dock. Jag tror inte på Gud, oavsett vad prästen säger..

Just därför, som du beskriver TS så kommer inte min dotter att döpas! Gud hit & dit.. Känns så fejkat när man inte själv tror på det.

Men vet ni hur det är med faddrar? Måsta man döpas för att få ha faddrar? Vill nämligen att dottern ska få ha det.

Clis - Nej, man kan ha faddrar ändå. Men jag vet inte riktigt hur det funkar.. Om de blir "inskrivna" någonstans eller om det är något man bara bestämmer själv liksom.. Säg till om du får veta, jag vill också veta! :)

Barnet lovar ju inget, och man lovar inget i barnets namn, även om barnet upptas i församlingen.

Det man däremot LOVAR när man döper barnet, är att föräldrarna får förkunna att de tror på Gud enligt svenska kyrkan, och att de lovar att uppfostra barnet enligt den tron. Det är alltså föräldrarnas tro och hur de planerar att uppfostra barnet som man tar ställning till.

Det är väl där det brister fö rmig. Känner man själv att man inte lever "kristet" så förstår jag inte hur man kan stå och ljuga om att man tänker uppfostra barnet så.

Miss Cee skrev 2007-06-23 13:14:37 följande:

De första kristna döpte sig efter att de kom till tro, dvs efter att ha förstått vad tron innebär.... barndop är inte nåt som Bibeln pratar om mao.

Det stämmer väl bara delvis. De döptes visserligen efter att de kommit till tro, de var ju de första kristna och var väl bebisar när Jesus var bebis. Men man har funnit att det var hela familjer som döpte sig "Men synagogföreståndaren Crispus och hela hans familj kom till tro på Herren, och många andra korinthier som hörde Paulus trodde och lät döpa sig." Däri kan man ju räkna med att några familjer också hade småbarn.
Eftersom det är genom dopet som man enligt den kristna tron blir räddad till Gud har har kyrkan ansett det viktigt att barn döpt tidigt. Det var ju också tyvärr så att barnadödligtheten var mycket större förr i tiden så man ansåg det nödvändigt. Men visst kan man diskutera kyrkans ställning i detta idag när vi lever under helt andra vilkor, åtminstone i väst.

Det har du helt rätt i. Men (och jag citerar från dopguiden.se)

Enligt romersk-katolska, ortodoxa, anglikanska och lutherska samfund är dopet ett uttryck för Guds villkorslösa nåd. Därför är barndop mest vanliga i dessa kyrkor då man anser att det är Gud som handlar utan krav på barnets kunskap och tro.

Som så mycket annat i vår kyrka så har teologiska frågor diskuterats, utvecklats och i vissa avseenden förändrats helt. Men dopfråga beror ju mycket på också om man anser att det är ett omvändelsedop och ett bortvändande från synden eller om det är att lägga ett liv i Guds händer.