• Kyoko

    Det är svårt att göra rätt...

    Jag läser ibland att andra undrar hur man skall förhålla sig till de som förlorat ett barn. Den här texten hittade jag på nätet när jag själv skulle förklara för mina arbetskamrater och vänner hur det känns. Kanske kan den ge stöd till er andra som inte sett den ännu. Hoppas att författaren inte tycker illa vara för jag tycker den är väl värd att spridas..

    Det är svårt att göra rätt

    Om du säger till mig "Hur mår du?"
    med sympati och medkänsla i din röst,
    så svarar jag "Jag mår bra",
    därför att prata om min förlust med dig idag
    är alltför smärtsamt.

    Om du träffar mig och inte nämner förlusten
    som upptar mina tankar,
    så tror jag att du inte bryr dig tillräckligt om mig,
    eller är för rädd för att det du säger
    ska göra mig ledsen.

    Det är svårt att göra rätt.

    Om du säger "Jag är ledsen för att ditt barn dog",
    så blir det svårt för mig att svara.
    Vad förväntar du att jag ska säga?
    Jag vill säga "Jag är också ledsen!",
    eller "Det är fruktansvärt!".
    Jag vill skrika "Det är inte rättvist!"
    Men jag gör det inte,
    för jag vill inte bli upprörd idag.
    Inte inför dig.

    Så jag svarar "Tack".
    Ett tack som betyder så mycket mer än så.
    Det betyder tack för att du bryr dig.
    Tack för att du försöker hjälpa.
    Tack för att du förstår att jag fortfarande lider.

    Om du inte vet vad du ska säga till mig
    så gör det ingenting.
    Jag vet inte heller vad jag ska säga till dig.
    Om du ser mig le eller skratta,
    tro inte att jag glömt mitt barn för en stund.
    Det har jag inte,
    det kan jag inte,
    och kommer aldrig att göra.

    Säg att jag ser ut att må bra idag.
    Jag kommer att förstå vad du menar.
    Jag börjar bli bra på att läsa mellan dina rader.
    Om du träffar mig och tycker
    jag ser upprörd eller ledsen ut,
    så har du antagligen rätt.
    Idag är det kanske en minnesdag för mig,
    eller någon händelse har utlöst
    en våg av sorg inne i mig.

    Om du inte säger någonting
    så tror jag att du inte bryr dig,
    men om du skulle säga något,
    kanske det gör allt värre.
    Försök fråga mig om jag vill prata,
    men bli inte förvånad om jag säger nej.

    Det är svårt att göra rätt.

    Ge inte upp mig, snälla ge inte upp.
    Jag behöver dina försök,
    hur små eller banala du än tycker att de är.
    Jag behöver dina tankar.
    Jag behöver dina böner.
    Jag behöver din kärlek.
    Jag behöver din envishet.
    Jag behöver allt detta,
    men framförallt vill jag bli behandlad som vanligt.
    Som jag brukade bli, innan allt detta hände.
    Men jag vet att det är omöjligt.
    Den där obekymrade naiva personen
    är borta för evigt,
    och det sörjer jag också.

    Det är svårt att göra rätt
    (av Janne Morén ) hittat på nätet

  • Svar på tråden Det är svårt att göra rätt...
  • malachis mamma

    Kyoko: rakt in i hjärtat..... vad jag inte kunnat säga själv men menat.

  • Kyoko

    malachis mamma:
    Ja det är väl därför jag tycker den är så bra. Jag bifogade den i ett mail jag skrev till min omgivning när jag förklarade vad som hänt. Det som är så bra är att den förklarar att det inte finns någon standardlösning på hur man bemöter en människa i sorg då man ju kan vara i så olika faser just då. Att dessa faser kan skilja från dag till dag, timmer till timme sekund för sekund...

  • busmamma1

    Så mitt i prick...
    Tack för att du skrev in den!
    Och kram på er alla som känner igen er, vi är alldeles för många.

  • Mammsen

    Jag skriver ut den och sätter upp hemma, hoppas ingen tar illa upp att jag skriver ut den........

  • Grebban

    mammsen, jag har kopierat den & lagt den under min presentation....Vill att folk ska förstå hur man kan känna.

    ( det hoppas jag gick bra eftersom Kyoko ändå hittat den på nätet...)

  • EJO

    Kyoko: Tack det är precis så som det är. Ska nog se till att dem får den på mitt jobb, så dem kan försöka "sätta sig in" lite i hur jag mår.
    Tack igen.

  • Kyoko

    Bra att det är fler som känner igen sig...eller egentligen inte men ni förstår ju vad jag menar. Det var ju min tanke att någon som inte vet hur det är skall kunna sätta sig in i det eller för alla oss som vet hur det är kan man ju skriva ut till andra. jag hoppas ju också att inte författaren tycker illa vara men det är ju så bra skrivet...

  • Fröken Sophia

    Känner igen mig själv, så mitt i prick att det inte liknar någonting. Tack Kyoko!

    Jag kan svara "sådär" eller "ok" eller t o m "bra", men jag vill egentligen skrika det gör ONT. Jag försöker vara tapper och kämpa mot tårarna för jag vill inte att någon ska bli illa berörd. Ska också skriva ut den.

  • Fjällbruden

    Tack snälla du!!
    Som anhörig till familjemedlemmar som mist sin son så var det skönt att läsa detta!
    Tog mig friheten att kopiera den så jag har den här hemma på datorn, är ju värt att läsa om och om igen!!
    Och att saknaden och sorgen aldrig försvinner... det känner jag själv... nu har snart ett år gått och det är inte ett dugg lättare än... att ett litet barn kan lämna ett så enormt tomrum är otroligt... och samtidigt det finaste beviset på hur älskat barnet är!!

    Kramar till er alla!!

  • Minday

    Jisses--
    Mitt på spiken!

    Hur ska vi kunna förlkara för någon hur vi vill bli bemötta?
    Hur ska vi kunna göra det när vi inte ens kan bemöta oss själva?
    Hur ska vi kunna göra det, när vi åker berg-och-daalbana i sorgens snärjigaste labyrinter? Hur kan vi svara, då våra svar färgas av stundens kaos. Ett kaos som förändrar sig hela tiden där varje dag är en ny upplevelse i nya kaos?
    Hur kan vi ens begära det av oss själva, mitt i ruinerna av det som var våra gamla jag?
    Hur kan vi ge svar som ger "rättvisa" åt alla håll?
    Hur ska vi kunna göra det, när vi gör allt för att hålla ihop spillrorna av det vi tog så förgivet förr?
    Våra världar har raserats och det "förgivna" finns inte längre. Det förgivna som kallas LIVET.

Svar på tråden Det är svårt att göra rätt...