Hur länge väntade ni?

om det var pga nån sjukdom eller nått som kan ärvas så kommer dom säkert kolla extra noga på nästa bebis. säkert ha extra ultraljud!

beklagar verkligen sorgen!!

Undrar också när andra fick tillbaka sin mens efter att ha förlorat barn i magen och sedan fött dem. Det påverkar ju möjligheten att bli gravid... Har inte varit på efterkontroll ännu och räknar med att få råd där också men vill veta hur det varit för andra änglaföräldrar.

Beklagar så det som hänt er.... Vi förlorade vår dotter efter en hel graviditet den 19/2 har precis haft min första mens. Fick hjälp att få igång den då det inte syndes något spår efter äl. Vi vill jätte gärna ha ett syskon så snabbt som möjligt. Det kan ta upp tre månader innan mensen kommer efter en hel grav. mkt hormoner som spelar in. Ligg med varandra när ni känner att ni orkar igen och har lust. Till slut kommer pluss elle mens. Men dröjer det länge kan du alltid gå till gyn.
Lycka till!

Beklagar sorgen!!

Min mens kom igâng 5 veckor efter förlossningen.

Läkarna râdde oss att vänta minst 3 mânader med att försöka igen.

Hej, beklagar sorgen. Vår läkare sa att bara jag hade haft en mens så var kroppen Ok rent fysiskt, den andra delen är ju så olika. Vår dotter föddes i vecka 19 och då sa dom att det var vanligast att mensen kom tillbaka efter 4-6 veckor och det stämde på mig men det kan nog skilja ganska mycket. Vi kommer att få gå på specmvc nästa gång. Lycka till! Kram

Hej ! Jag beklagar sorgen av hela mitt hjärta..Vi förlorade Henke i v 41+5 , jag födde honom död..10 veckor efter hans födelse/ död blev jag gravid igen..Denna graviditeten har givetvis varit lite speciell , mitt i sorgen och saknaden efter Henke sparkar hans syskon på för fullt...Och fasan på att veta att allt kan hända skrämmer....Om två dagar blir jag igångsatt för en vaginalförlossning , men vad som än händer blir jag snart mamma igen....Du kommer alldeles säkert att bli tillfrågad att gå på spec mödravård...Vi träffade en specialist läkare i v 12 och sedan träffade vi honom en ggr till i v 36 , annars har vi valt att försöka ha en så normal ( kan man skriva så ) graviditet som möjligt , men visst har man varit extra orolig hela vägen..Många styrkekramar till dig / Maria

Hej!!
Jag förlorade min dotter oxå i magen i vecka 34. Hon föddes 20/2-07, Jag har varit på efter kontroll och allt va bra, så vi fick klartecken av läkarna att det bara var att försöka när som helst efter min första mens.

Jag är oxå lite undrande om man vågar bli gravid igen, men framför allt om kroppen orkar en till graviditet så nära inpå? Är så rädd att få missfall

Självklart ska man kräva mer kontroller och undersökningar, Jag blev lovad att om jag blev gravid igen kommer jag att få mer hjälp.
Lycka till jag håller tummarna

Jag snittades den 8/11 efter en fullgången graviditet. Efter det väntade vi tills både kroppen och själen hunnit läka lite. Jag blev gravid igen i mars/april, på det 3:e försöket.

Leila - vi förlorade vâra tvillingar dagen innan din dotter föddes.....

Till oss sade läkarna att missfallsrisken är högre om man blir med barn för snabbt, för det är inte säkert att livmodern orkar med och den dâ kan stöta ut fostret. Men efter 3 mânader är det riskfritt igen.

Eller ja, jag uttryckte mig nog lite dumt där. Självklart är det inte "riskfritt", men det jag menade är att riskerna är högre de 3 första mânaderna. Därefter är kroppen âterställd igen.

Vi ville bli med barn så fort det var möjligt igen efter att jag fött vår ängel Aaron den 21/2. Två månader efter blev jag med barn igen och det är jag otroligt lycklig över. För mig var det en bekräftelse på att jag ska fortsätta att leva då det finns nått att leva för. Inte för att jag är speciellt lugn och lyklig nu, snarare tvärt om. Oron att det inte ska gå bra denna gång äter upp mig innifrån. + att man plågas av sorgen efter Aaron. Men det är det värt om det visar sig att jag får ett litet syskon till Aaron i januari nästa år.

Många kramar och sköt om er! Jag beklagar verkligen er lille gosse, men han finns med er vart ni än är!

Glömde säga att jag kommer att får springa på kontroller lite då och då i framtiden eftersom det inte gick bra förra gången. Aaron fick en tumör på halsen/huvudet som det bara finns 150 kända fall av i hela världen. Den syntes inte heller vid det första ultraljudet utan poppade fram senare med en väldig fart. Kommer därför att "kräva" UL var annan vecka senare eftersom man inte kan veta när en sån här tumör bestämmer sig för att börja växa.

Kram igen

Jag har fortfarande inte fått svar på varför Gunnar dog - förmodligen får vi inget svar. Däremot fick jag jättehögt blodtryck i slutet av min näst senaste graviditet. Det försvann efter förlossningen av Sigrid (idag 3,5 år) men när jag blev gravid med Gunnar fick jag högt igen och medicinerade hela gravidieten. Läkarna säger att man inte kan säga att Gunnar dog på grund av den eftersom trycket var under kontroll men samtidigt vet jag ju att det finns en korrelation mellan högt blotryck och att barn dör i magen. Nu var ju Gunnar helt perfekt och inte tillväxthämmad eller så vilket är det som kan hända, eller i alla fall är vanligaste risken vid högt blodtryck. Ändå känner jag att jag vill göra vad jag kan för att se till att nästa graviditet är så säker som möjligt.

Den här gången har trycket inte givit med sig av sig självt som förra gången även om det gått ner betydligt och jag nu bara äter en mycket låg dos för att ha normalt tryck. Nu gör jag vad jag kan för att få ner det - det vill säga går ner i vikt. Min läkare tror att jag kan få ner det till normalt på det sättet. Kanske kan vi satsa på att bli gravid igen efter sommaren - om mens, hjärta och hjärna är med oss på det tåget vill säga.

Frågan återstår dock - kommer vi att orka?

Pipaluck: Beklagar så att er Gunnar inte fick stanna hos er. Vi förlorade vår Elias två dagar efter bf i magen förra sommaren i juli. Han dog också helt oförklarligt i PSD. Vi ville först inte tänka tanken på en ny bebis. Saknaden efter Elias var alltför stor. Men efter ca en månad bestämde jag och min man tillsammans att låta naturen ha sin gång. Dvs vi skulle inte göra alltför stora ansträngningar för att bli gravida igen, men om vi blev det så var det ändå i sin ordning. Mensen kom ca 5 veckor efter förlossningen. Jag blev gravid i oktober igen och det innebar att jag skulle få ett syskon till Elias i juli i år. Tyvärr blev det tidigt mf den gången, men på ett sätt var jag lite tacksam, för jag tror inte att jag skulle ha orkat att gå igenom en graviditet under exakt samma månader som med Elias. När det hade gått ca 6 månader blev dock längtan efter att bli gravid igen större än oron, och efter att ha använt ältester lyckades vi nu bli gravida igen, 10 månader efter att vi förlorade Elias. Den här gången känns det lugnare på nåt sätt. Visst kommer det att bli en jobbig resa, för oron för att allt ska sluta i sorg finns där hela tiden, men som sagt, längtan efter ett barn är starkare än oron, och det tror jag kommer att hjälpa mig ta mig igenom den här graviditeten.

Du/ni är de enda som kan avgöra när ni känner er "redo" att försöka igen, men helt redo kommer man nog aldrig att känna sig. Längtan efter ett litet barn måste på något sätt bli större än oron. Här finns många bra trådar med fler i samma situation där man kan få otroligt bra stöd. Tex den här www.familjeliv.se/Forum-10-204/m20715100.html  Många kramar!!

Självklart kommer ni att orka (om du menar mentalt) då ni längtar efter barn. Den fysiska biten bedömer din läkare, ni har god kontakt?
Mitt första barn dog i min mage i vecka 42. Läkaren sade att det inte var några problem fysiskt att bli gravid igen, kroppen själv bestämde detta. Men jag skulle inte bli orolig om det tog ett halvår. Först hade jag avslag i nästan tre månader! Sista blödningarna var enl. min barnmorska förmodligen första mensen som lappade över. Sedan började den verkliga ångesten - för jag blev inte gravid igen! Det tog ett helt år! Stressen över att vilja bli gravid igen slog helt ut möjligheten. Jag hade faktiskt gett upp hoppet om barn när jag upptäckte att jag blivit gravid igen. Hade kommit överens med min man att vi skulle sluta försöka för jag orkade inte med pendlingarna mellan hopp och förtvivlan längre.
Så fick vi vår dotter efter en okomlpicerad graviditet. Jag var inte orolig alls under graviditeten - kunde inte tänka att något skulle hända. Det kunde inte gå illa igen! Det kunde inte! Jag vet att jag är ovanlig på det viset, de flesta är med rätta mycket oroliga nästa graviditet. Men jag hade nått botten och levt ett år i "helvetet", så värre kunde det inte bli. Det var min försvarsmekanism. Och så var min dotter så go' och sparkade oupphörligt mellan vecka 17 och 40 då förlossningen startades på konstgjord väg för att jag skulle slippa gå över tiden. (Men det var nog läkarna på sjukhuset som var mest oroliga...)

Jag önskar dig all lycka i ditt val. Alla här på forumet intygar att ett förlorat barn aldrig kan ersättas av ett annat. SANT! Ändå är det så viktigt att OM vi väljer att försöka få barn igen, så behövs stöd även under den processen. Vi måste få minnas vårt förlorade barn och på samma gång tänka på framtiden.
Kramar från Charlotta
mamma till en son i himlen och en dotter på jorden

Tack alla för kloka ord om när och om man vågar igen.

Idag, nästan två månader efter Gunnars död, är jag starkare. Och vi har tagit beslutet om att våga igen. Men först ska jag få ner mitt blodtryck! Under graviditeten med Gunnar medicinerade jag mot det höga blodtrycket och det har inte gått ner ännu. Nu gör jag vad jag kan för att få bort det (motion, viktnedgång, diet) så att ett nyt barn kan växa i en helt frisk och stark mamma.

När, och om, vi blir gravida igen tror jag att det viktiga är att jag hittar det som gör mig/oss trygga. Om det är ultraljud en gång i veckan eller vad det nu kan vara får vi se. Niu ska jag först satsa på att bli av med mitt höga blodtryck.

Kramar från Kristina med *Gunnar*

Ville bara säga att nu när jag är gravid igen så får jag gå på så många kontroller jag vill, vad det än är så tar min BM mig på allvar. Det är skönt att ha den extra övervakningen och extra uppmärksamheten tycker jag.

Hej!
vår son dog i magen i v 39+4, han föddes på beräknad dag den 15 juni.
Var på en vanlig rutinkontroll hos min bm den 13 juni då hittade hon inga hjärtljud. hade inte ens märkt något då det troligen hände på natten.
När han föddes va han helt perfekt, förutom att han hjärta inte slog.
Han hade navelsträngen två varv hårt om halsen och den va fylld med blod.
dock inte fått alla svaren från obduktionen.
Jag blödde ca 1,5 vecka efter förlossningen.
va på efterkontroll hos min bm från mvc den 16 juli, då sa hon att hon trodde jag skulle få min mens snart, den kom dagen efter på tisdagen.
På söndagen efter hade jag blött så mycket under fre, lör och söndag att när jag reste mig på morgonen efter natten var det stor pöl på golvet. åkte in o kolla upp det och fick piller, typ cyklo f, på måndag kvällen av det borta.
Misstänker att jag hade äl den 31 juli, men det lyckades inte. testade i ons den 8 aug, bim -6 blev minus, testade igen i lördags den 11 oxå minus. tänkte först att det kanske varit för tidigt, men det blev inget. hade inte heller förväntat mig det.

Känns skönt o läsa att någon blivit gravid igen efter bara 10 v. men får nästan panik då jag läser om några det tagit ett år för.
Vi har pratat och diskuterat min sambo och jag.
Även om sorgen och saknaden och oron o allt e stor. så är längtan efter barn större.

Har en knäpp liten tanke att jag skulle vilja ha en pojke igen, men egentligen bryr jag mig inte vad det hade blivit nästa gång, bara mitt barn lever.
Någon mer som tänker så?

Lycka till alla andra som försöker skaffa syskon!

Kram på er.

Jag har förmånen att sitta med vår ettåriga dotter här hos oss. Hon föddes i april 2006 och vår Viggo föddes och dog i maj 2005.
Måste ha blivit gravid ca 8-10 veckor efter Viggos förlossning, med lite huvudräkning.
Jag hann inte få mens innan jag blev gravid igen, mest en slump att jag testade så tidigt som jag gjorde. (Ville ha Losec pga sporadiska kräkningar som jag trodde hade med magkatarr att göra. Helt OK sa min läkare MEN gör ett test först. Gjorde tre, alla med ett plus innan jag ens orkade fatta.)

Pga komplicerad historik så var jag på sjukhuset flera gånger i veckan. Orkade gjorde vi fast jag vet inte hur.
Fick samtalsstöd från ca v29-30, då sjukhuset inte riktigt tyckte att jag hanterade graviditeten så bra.
Jag är en ganska bra mamma trots allt som hänt, en glad mamma också och ENORMT tacksam!
Stort lycka till!!
Jag önskar så att ni får krama en levande bebis snart.