Downs syndrom

Cullinan m fl

Vart vill ni komma? Får man höra delar av vad som eventuellt är ett resonemang vill man gärna få höra det förlösande (och helt logiskt följdriktiga, den deduktiva slutsatsen av premissern)
- Alltså.....

Inlägg 2

Utvecklingsstörning är på intet sätt ett statiskt tillstånd. Störning implicerar att det sker utveckling, men att den störs eller hämmas. Delar av det som stör kan överbryggas. En långsammare kopplingsförmåga gör att hörselpersception kan försvåras. Då kan alternativa och förstärkande kommunikationssätt användas.

Det finns en väldig massa kunskap om det här. Som inte minst personal inom omsorg av funktionshindrade borde tillgodogöra sig, för att se kapacitet istället för hinder.

Ett barn med helt normala förutsättningar blir om det förvägras kommunikation och stimulans utvecklingsstört.

Ni sitter och talar om DS under tråden etik. Så vart vill ni komma?

Ett metaetiskt inlägg förvisso. Men visst är slutsatser en del av att föra resonemang - inte minst etiska. Och jag kunde inte se att det rörde sig om en distinktion mellan sjukdom och utvecklingsstörning.

Men det handlar om att ges möjlighet till kommunikation och stimulans.

Förvägras barn detta (och närhet) sker en störning i barnets utveckling. Den behöver inte bli permanent och under normala omständigheter tar ett vanligt barn igen mycket. Eller blir skadat.

Döva barn kan få förseningar i förmågan att förstå att andra tänker tankar oberoende av en själv till exempel. Om de inte får tillgång till kommunikation.

Och till slutsatsen. Jag tar mig friheten att konstruera vad jag gissar är den som hänger i luften:

Kromosomavvikelser ger utvecklingsstörning. Alltså väljer de flesta bort det. Om man får välja.

Old news. Man får välja.

Kromosomavvikelsen ger en hämning av hjärnans utveckling. Men hjärnan är ett mycket dynamiskt och inte statiskt organ.
Utvecklingsstörning är alltså inte något fixerat eller statiskt.

Sociala hinder kan det inte reduceras till eftersom det sker påverkan på hjärnan och hindrar hjärnans utveckling om ett barn lever utan stimulans och kommunikation.

Att nå kommunikation är en brytpunkt vad gäller många funktionshinder, utiffrån varje förutsättning.

Här sätter jag punkt.

En förutsättning för samtal är också att man försöker sätta sig in i ett resonemang.

Och jag kan inte låta bli att kika in:

Jag får ju inte följa resonemanget i klartext!

Godnatt gott folk - från en som gärna väljer utvecklingsstörning! Stör mig inte alls!

Hoppas min blomma inte hamnar i din bukett.

Vårutbildningen kanske ska ses över vad gäller vilken människosyn som förmedlas och kunskaper om utveckling och utvecklingsstörning (vilket inte är en sjukdom att bli friskförklarad ifrån. Eller ett statiskt, entydigt tillstånd).

Det handlar inte om att ha SAMMA åsikt. Utan vad man vill framföra.

Du , Cullinan brukar anse dig framföra mer "sanningar" för att folk ska veta vad ds handlar om i praktiken.

Men "praktiken" är inte ett och samma. Levnadsvillkor kan skilja sig beoende på synsätt.
i min verklighet har jag att kämpa emot det som klart utgör det största hindret för mitt barns lycka och möjligheter i livet. Nämligen fördomar och okunnighet.
Möter hon en tro på sin person eller en förment "påläst" misstro?
Hon känner, upplever skillnaden, tro mig.

Vårutbildning?

Det skulle vara en bra utbildning!

Etik handlar ju om att (tänka kring hur) maximera lycka och goda handlingar.

Slutsatsen med dina (som omsorgspersonal) framställningar om allt ont som kommer med Downs syndrom säger att det bör kunna bli en bättre värld utan människor med dessa kromosomavvikelser.

Slutsatsen med våra (de allra flesta av oss föräldrar eller anhöriga) framställningar är att vi riskerar att får en sämre värld utan människor med dessa kromosomfel. Av många anledningar men bland annat för att en av premisserna handlar om att ett nedvärderande och begränsande synsätt på utvecklingsstörning i allmänhet och Downs syndrom i synnerhet råder generellt. Och att dessa premisser måste förändras för en bättre värld. För alla.

Förlåt, jag behärskar inte citeringen bra.

Cullinan riktade sig mitt inlägg till.

Jag har också efterlyst syfte och följd med Cullinans inlägg. Etersom det hör till samtal om etik och etiska dilemman. Jag har fyllt i mina egna tolkningar här och där.

Dragspel var intressant f ö!

Cullinan:

"jävla blåst"?
Vem har en samtalston som är respektfull?

Du har ju heller mött med konsekvenser för innehållet i dina inlägg? Här, under Etik.

inte heller mött, naturligtvs.

Kan du säga din ståndpunkt i klartext?

Alltså... jag har delvis stått inför det valet. Som gravid givetvis och då bli inte frågan hypotetisk.

Jag har många gånger funderat över varför tanken på ett barn med Downs syndrom inte alls skrämde mig. Att jag inte ens blev ledsen över beskedet. Innan besked eller misstanke var jag lite nyfiken på "vem" som bodde där egentligen. Det var någon speciell trodde jag. Alltså på ett annat sätt än med mina andra graviditeter.

Vid undersökning ställdes vi inför något vi aldrig hört talas om - trisomi 13 och 18, avvikelser som inte är förenliga med liv.

Då blev jag oerhört rädd. Och sedan dess var allt som innebar ett fortsatt liv utan död och ett hål av sorg livet ut samma som ETT UNDERBART LIV.

Och det är det jag lever. Med mina barn. (och deras fantastiska pappa förstås).

mammapuh! Min tredje unge har rött krulligt hår! En prins minsann......

och fram för fler med uppnäsa (tack karres)!