Hej, jag heter xx och jag är nikotinist (långt)

Anonym (Vit prince) Tack för ditt inlägg och dina vänliga ord. Jag vill absolut inte sätta press på dig men jag måste nog ändå ge dig rådet att OM du kan, FÖRSÖK sluta INNAN du blir gravid. Kan du inte så är det inte mycket med det. Försök då sluta så tidigt du bara kan. Men det borde vara bättre och kanske enklare att redan ha problemet med rökningen ur världen när man sätter igång med bebisverkstaden. Då kan du glädjas fullt ut av din graviditet redan från dag 1 och behöver inte oroa dig. För oroa dig kommer du göra ändå men för andra saker, så varför göra det värre? Att få höra att jag är en inspirationskälla är verkligen mer än vad jag väntat mig. TACK! Jag önskar dig stort lycka till nu och uppdatera oss gärna här om hur det går för dig. Om du vill förstås. Det låter ändå som om du har rätta attityden. Ett misslyckande behöver inte betyda att man inte kan försöka igen. När jag misslyckades med mina försök till att sluta försökte jag ändå hålla hoppet uppe genom att tänka: Ramlar man av en häst så kliver man upp igen, man ger inte upp.

Nu listo är det din tur Du skrev ett så långt och bra inlägg att jag sparade dig till sist.

Jag håller med dig i det du skriver i ditt inlägg. Jag tror också att man behöver motivation, insikt och vilja för att sluta röka men därmed inte sagt att man måste eller bör vänta på att detta ska komma till en (jag har faktiskt läst en kurs i motivation så jag borde veta) *skäms* Jag har lärt mig att man måste jobba för sin motivation, sin insikt och sin vilja. Hur många gånger hör man inte rökare säga: Jag kan inte sluta för att jag inte vill sluta. Sådär har jag också sagt. Lääänge. Men frågan är om man någonsin vill sluta, egentligen? Jag är rädd för att man bedra sig själv och istället för att ta saken i egna händer går man och vänta på det där miraklet, dagen D som ska få en att sluta röka. Men det kan dröja länge, länge innan den dagen kommer.

Med risk för att bli påhoppad av andra rökare och nikotinister så tror jag att det handlar mycket om tanken, samt synen man har på sig själv. Jag kan egentligen inte tala för alla, så jag väljer att tala om hur jag tror det varit/är för mig. Det du skriver om, hur du försökt hjälpa rökare och den respons du fått påminner skrämmande mycket om hur det faktiskt ser ut i behandling med narkomaner och alkoholister. Missbrukaren (oavsett om det är tobak, alkohol eller knark) använder sig av samma slags ursäkter och resonemang, allt för att skydda sitt beroende. Och som du skriver så klokt om allt som hotar beroendet är ju skrämmande. Förändring på alla sätt kan vara skrämmande (inte bara i dessa sammanhang). Insikter är inte bara skrämmande, de gör ont, de svider och den smärtan vill vi försvara oss imot och om vi lyckas blir det ännu svårare att nå fram till den lilla delen av oss som faktiskt vill ha hjälp.

Du skriver att känner man sig inte redo fungerar inga argument i världen. Jag känner igen mig i detta. Jag var t.o.m så fräck att jag la över ansvaret på min sambo. Det var hans fel att jag misslyckades, att jag inte kunde sluta. Eller p.g.a att han inte hjälpte/stöttade mig på rätt sätt så kunde jag inte sluta. Varför? Är det inte lite väl fegt att slänga över detta enorma ansvar på någon annan? Jovisst, men jag tror mig veta varför jag gjorde det. Av rädsla. För visst är det skönt när någon annan har ansvar då slipper man ju själv stå där och skämmas om man misslyckas. Äran vid ett lyckande vill man förstås ta åt sig av men denna ära blir inte äkta om man själv inte var den som kom till beslutet, tog det och sedan fullföljde det UTAN att anklaga, skuldbelägga eller ösa över ansvaret på någon annan. När man insett det är man nog steget närmare "att bli redo" än man var innan.

Till sist, precis som du skriver så kommer förmodligen rökaren i mig vara aktiv många år till, kanske resten av mit liv (det räknar jag med). Både igår och idag har varit extra kämpiga av någon anledning. Jag har fått stångats med tankar som: Men jag ska bara röka ett paket till SEN kan jag sluta, åhh bara ett bloss, nej, jag klarar inte detta, nu skiter jag i det här, det är fan värt att ta risken osv, osv. Dessa tankar är enormt svåra att stå imot. Utan snuset vete fan om jag fixat det. Snuset är inte mycket till hjälp och nej det är inte ens bra att jag snusar MEN hellre det än att jag sätter igång med att röka 1-2 paket om dagen igen. För en cigg sedan är jag fast.

Jag tror mig veta ett utav mina problem, något som gör det hela svårare. Det är min enormt låga toleransnivå för stress och ångest. Så fort något stressar mig, ofta en påtryckning utifrån, te.x en oväntad räkning, en betalningspåminnelse, ett oroande telefonsamtal, ett bråk med sambon så känner jag ett behov av någon form av tröst, något som lugnar mig. Ja, det påminner faktiskt lite om hur spädbarnet eller det lilla stora barnet känner. Ett litet barn behöver ju till en början föräldrarnas hjälp med att hantera sin ångest. På så sätt utvecklar barnet så småningom sina egna strategier för att härbärgera sin ångest och oro. Förhoppningsvis strategier som är hälsosamma. Men i mitt fall verkar det som om jag saknar dessa strategier eller verktyg för att "hålla" min egen ångest. Jag har använt mig av alla möjliga berusningsmedel men alkohol och tobak har varit de som fungerat bäst och som jag hållt fast vid även om de inte fungerat särskilt bra det heller, bara dämpat en aning och bara för stunden. Inte sällan har jag försökt och ofta lyckats lägga ångesten utanför mig själv genom att beskylla min sambo, vänner, familj och istället för att själv må dåligt får dem att må dåligt. Det är som om jag själv inte vet hur jag ska hantera min egen oro, eller som om jag inte kan eller klarar av det. Sorgligt men sant.

Så visst, rökningen eller tobaksberoendet är ett stort problem men jag är nästan helt säker på att i samtliga fall (inte bara i mitt) döljer sig något annat, kanske större problem, och kanske är det DÄR man faktiskt måste börja, att hitta anledningen till varför man började röka och varför man fortsätter och jobba med det. I mitt fall måste jag jobba på att hitta ett sätt som inte är självdestruktivt för hur jag ska hantera min egen ångest och oro. Och vem vet, när jag funnit ett sätt som passar den vuxna person jag ändå är idag, när jag kan sluta vara rädd för vad ansvar och förändring innebär, när jag vågar lita på min egen förmåga att faktiskt kunna klara något (te.x ta ansvar över mina egna känslor) så är jag kanske redo att HELT ge upp allt vad tobak heter. Vinsten blir på så sätt dubbel. Fri från tobaken och fri från rädslan. Tänk bara vilken enorm självförtroendeboost som skulle komma ur det? Wow! Måste ju kännas helt underbart att få knalla runt på jorden utan allt detta självförakt, att vara orädd och faktiskt känna sig nöjd och stolt över sig själv. Det blir lite som att ta av sig solglasögonen. Mina sitter fortfarande på. Men jag har i alla fall vågat tjuvkika under och över dem. Snart vågar jag kanske låta dem "hänga" på näsan också. Sedan vågar jag kanske ta av dem helt och hålla dem i handen innan det är dags för hyllan. Små men säkra steg. Det tror jag på. I alla fall i mitt fall.

Tack för ditt inlägg listo!

Oj, vad många inlägg!

respire du först Tack för ditt inlägg först och främst. Starkt av dig att sluta röka, att låta ditt barn gå före. Önskar att jag själv kunde tänka mer så, det borde ju vara en självklarhet men nikotinberoendet håller fast mig som i en järnklo. Förhoppningsvis kommer jag att fixa det men jag är fortfarande lite skeptisk, tyvärr. Jag har en vän som vid 15 års ålder blev sjuk i anorexi. Hon var sedan sjuk i hela 15 år och har berättat för mig hur hon, på samma sätt som jag och andra missbrukare, försökte skydda sitt beroende. Det spelade ingen roll om hon så dog på kuppen (vilket hon nog gjort om hon inte fått tvångsvård). INGEN skulle minsann ta hennes "beroende" eller sjukdom ifrån henne. Hon upplevde det som om det var det enda hon hade, det enda som höll henne vid liv när det egentligen var det enda som faktiskt höll på att kosta henne livet. Men då förstår man kanske hur skruvat det är, och hur otroligt svårt det måste vara för utomstående att förstå detta, hur enormt starkt behovet/beroendet är. Att komma ur och bli frisk ifrån anorexi är vad jag förstått något utav det svåraste man kan göra. Min vän lyckades och om jag förstod dig rätt så har du också lyckats. Var stolt över dig själv för det och låt ingen annnan säga något annat. Önskar dig lycka till med din graviditet och TACK för de värmande och stöttande orden. De behövs!

Anonym (isop) Tack för att du berättar om rökavänjningen, det låter ju minst sagt intressant OCH avancerat. Påminner en del om hur öppenvården för alkoholister och narkomaner ser ut. Fick du gå i någon slags rökavvänjningsgrupp också tillsammans med andra som slutat röka? Liknande AA eller NA? Jag har hört att VC har sådana grupper och blivit rekommenderad att prova vilket jag garanterat kommer att göra om jag misslyckas den här gången. Om jag inte varit gravid hade jag sett till att få de tabletter du nämner. Men de kan kanske vara ett alternativ efter graviditeten OM jag nu faller tillbaka. Nu ska vi förstås inte förutsätta det men jag vill ändå ta reda på så mycket som möjligt I FALL det händer och i så fall vart jag kan vända mig, vilken hjälp som finns att få o.s.v. Tack för att du tog dig tid att berätta. Jag tror det är bra för andra personer som står inför beslutet att sluta röka att få höra att det faktiskt GÅR att sluta, att det GÅR att lyckas. Alla sätt är nog svåra men nog fan går det.

Amexblue

Nu har turen kommit till dig Tack för ditt inlägg, även om det gjorde mig lite generad. Jag hade inte tanke på att min "lilla" historia skulle kunna funka som någon slags inspiration eller sätta ord på någon annans känslor men är förstås glad om jag lyckats med det. Vad jag önskade var att få komma i kontakt med andra som är eller har varit i samma sits då jag emellanåt känt mig ensam. Man hör ju så ofta om alkoholism och om annat drogberoende och visst pratas och debatteras det en hel del om rökning och dess skador men man kommer liksom aldrig till djupet av det (enligt mig) utan det pratas mest KRING det. Så med mitt inlägg ville jag lite försiktigt höra mig för om det fann fler än jag där ute som går eller har gått igenom samma helvete och hur de, NI, i så fall fått hjälp (om man tagit det steget än). Men jag hade nog inte vågat hoppas på denna respons som jag faktiskt fått. Och hur ska jag tolka det? Att vi är många som sitter i samma båt? Att det finns ett stort behov, kanske större än vi tror, av hjälp och stöd när det kommer till att sluta med tobak? Du skriver att jag bör sälja min text. Jag vet inte riktigt hur det skulle gå till men jag är minst sagt sugen på att samla min och liknande historier som i ett häfte, låta få tryckt och sedan dela ut lite här och där. Om en historia som min kan inspirera om så bara EN rökare och få honom/henne att också ta steget och sluta så tycker jag att man kommit långt. Men tills dess får jag väl hoppas att fler trillar in här och istället för att känna sig hotade känner sig motiverade nog att i alla fall börja fundera på att sluta. Bara det är ju ett stort steg.

Precious Alva

Ditt inlägg väckte starka känslor hos mig. Jag känner igen mig enormt mycket. Precis som du har jag gått länge utan mat, allt för att kunna ha råd med att röka. Jag har också stulit cigaretter och varit som besatt av att hitta billigaste möjliga ciggsorten så att jag kunde köpa mer och därför röka mer och inte behöva ha dåligt samvete över hur dyrt det var. Jag har aldrig tiggt cigaretter från folk på stan men däremot några fåtal gånger plockat fimpar på gatan. Jag har på något underligt sätt alltid, så gott som, lyckats köpa mina cigaretter. Om jag inte fått låna pengar av någon har jag haft pantflaskor hemma som jag kunnat panta. Jag har aldrig samlat på tomma flaskor ute på stan men däremot plockat upp mynt när jag haft dåligt med pengar för att kunna köpa cigg. Jag har också stulit smycken som jag pantsatt, pantsatt egna saker, och sålt exempelvis cdskivor och annat krafs för att ha råd med cigaretter. En gång, då jag inte ätit på 3-4 dagar och var utan pengar gick jag till en korvkiosk med lite saker och frågade om de ville byta dessa mot lite mat. Han som jobbade där tyckte så synd om mig att han GAV mig en mostallrik med en korv och sa åt mig att behålla mina saker. Precis innan hade jag varit och köpt cigaretter men den gången lyckades de inte dämpa min hunger.

Jag har precis som du tjuvrökt. Under ett av mina senaste misslyckanden lät jag inte sambon först få veta något. Utan jag smet ut, sa jag skulle till affären, rökte två-tre cigg på raken och gömde sedan paktet när jag kom tillbaka. Efter en stund igen sa jag att jag glömt köpa något i affären och så gjorde jag om samma sak igen. Sedan skulle jag BARA gå en promenad. Sedan skulle jag titta efter något i förrådet. Tillslut orkade jag inte med mina egna lögner och sa rätt ut: Nä nu går jag ut och röker! - Menar du allvar? frågade sambon och såg sorgsen ut. - Japp! sa jag. Sedan hade vi världens bråk men jag rättfärdigade mitt beteende med att skylla på honom samt att jag befann mig i mycket stress just nu. Du skrev att du förminskat brösten. Något sådant stort ingrepp har jag aldrig gjort och det kan ju inte jämföras med de ingrepp och operationer man gör hos tandläkaren. MEN de gånger jag blivit tillsagd där att inte äta eller röka på ett par timmar för att det ökar risken för infektioner har jag ändå strax utanför deras port tänt en cigg och intalat mig själv att "jag behöver det" eftersom det var så jobbigt hos tandläkaren. Jag behövde min tröstpinne helt enkelt. Att vara utan mat och dryck var no problemas men cigg, nä nä, här ska rökas, skit samma om jag får en infektion.

Och precis som du har jag läst om alla de risker som finns men samtidigt som jag läst tänt cigg efter cigg, känt självföraktet äta upp mig inifrån men ändå inte kunnat sluta. Det fick mig snarare att röka ännu mer. Jag har läst trådar här på FL om vilka risker man utsätter sitt barn för då man röker som gravid, känt mig riktigt illa till mods, fått dåligt samvete, känt skuld men sedan gått och hämtat en ny kopp kaffe och tänt en ny cigarett trots att jag nyss släckte en. För någon som inte befinner sig i samma situation måste det här låta fullständigt vansinnigt och det är det säkert. Så varför, VARFÖR gör man såhär mot sig själv, gång på gång, dag efter dag, år efter år?

Jag vet inte men hoppas förstås att du snart finner mer mod och våga ringa det där numret. Någon annan skulle kanske säga: Vad har du att förlora? Men jag tror inte att det biter på oss som är så sjukligt fast i vårt beroende. För enligt oss (eller i alla fall mig själv) har jag massor att förlora. Det första jag tänker på är mig själv. Det känns som om jag förlorar mig själv även om det i själva verket "bara" är en del av mig själv, en del jag egentligen inte behöver längre men som jag av någon anledning inte riktigt vill eller ha vågat inse. Jag är rädd för att se mig själv i spegeln som ickerökare. Vem kommer jag att se? Vem kommer att stirra tillbaka på mig? Vem är jag utan mina cigaretter? Hur ska jag klara mig utan det skydd som mina cigaretter gav mig? Vad ska jag nu göra då jag blir osäker eller uttråkad under ett samtal? Vad ska jag nu skydda mig med när jag befinner mig i en situation som gör mig obekväm? Vem ska trösta mig nu? Vem ska lugna mig?

Jag skrev i min trådstart att jag fixade midsommarhelgen. Men det var med nöd och näppe. Jag kände mig högst obekväm av att sitta och vara social utan mina kära cigg. Jag kände mig naken och blottad, ville skyla mig men visste inte med vad. Jag var inte mig själv, jag kände mig inte avslappnad och cool utan osäker och rädd, ängslig. Jag tänkte: Fan fan fan att jag är gravid, det är sambons fel, åhh varför gjorde jag inte abort... SJUKT?! JA! Jag var desperat och som jag nämnde, jag kände inte igen mig själv och mina egna (onda) tankar under den helgen. Efteråt när begäret lugnat ner sig något fick jag förstås dåligt samvete. Hur fan kan man sitta och näst intill önska bort sitt ofödda barn bara för att man ska få röka? Det är väl i alla fall inte barnets fel! Eller sambons! Jag insåg att jag nog är sjuk, inte bara väldigt beroende, och fixar jag det inte den här gången kommer jag att behöva riktig proffessionell hjälp, vilket jag kommer att se till att jag får i så fall. För att leva som slav under ett beroende är inget liv för mig och jag har nått till den punkten då jag känner mig beredd att göra i stort sett vad som helst för att bli fri nikotinberoendet. Det finns inget jag önskar så mycket som att jag aldrig hade börjat röka. Men jag kan sitta och ångra det tills jag dör och fortsätta leva som med en fotboja och inte känna mig fri ELLER ta tillbaka makten över mitt liv igen och börja leva. På riktigt. För nu är det nog.

Anonym (wow) Tack för ditt inlägg och tipset angående boken. Jag köpte den för ca ett halvår sedan och blev väldigt påverkad. Läste dock inte mer än halva, eller lite mindre, sedan började motivationen dala och jag TROR det kan ha varit rädsla för att sluta. Jag fick liksom ångest ju närmare slutet jag kom och för att kunna fortsätta röka la jag ifrån mig boken och har inte öppnat den sedan dess. Däremot tror jag att den kan vara ett bra stöd nu då jag redan har slutat även om författaren vill att man helst inte ska ha slutat förrän man läst ut boken. Men jag tror nog jag bör öppna den ikväll eller så fort dessa hjärnspöken kommer som försöker få mig att misslyckas. Som sagt, boken kan nog fungera som ett stöd såhär i början eller i de mest svåra av stunder. Tack för påminnelsen!

Anonym (isop) Intressant fråga. Jag tillhör de som tror man kan ha en beroendepersonlighet. Hur man däremot fått denna personligthet råder det delade meningar om. Vissa menar att det är genetiskt, andra tror att det är uppväxtmiljön. Men strunt samma i det nu. Jag (beroendepersonlighet eller ej) har i alla fall svårt med begränsningar. Jag har ett "allt eller inget"-tänk och väldigt svårt med mellanting. Så att snusa just nu är därför lite svårt, helst vill jag sluta helt eller röka två paket om dagen men jag FÖRSÖKER ge mig själv en chans här och ha tålamod.

Jag hade tills för cirka 2 år sedan väldiga problem med alkoholen. Jag var inte en alkoholist men hade nog lätt kunnat bli en om min alkoholkonsumtion fått fortsätta. Jag åt dock antidepressiva som sägs motverka alkoholsuget och kanske var dessa min räddning för jag tappade helt enkelt suget på att dricka. De gånger jag ändå drack räckte det med två-tre starköl sedan blev jag snurrig, kände mig illa till mods, fick nästan som någon slags ångest eller rädlsa över att jag skulle tappa kontrollen och tappade lusten för att dricka. Innan dess drack jag gärna 2-3 gånger i veckan, ons eller tors sedan fre och lör men aldrig hemma själv utan alltid i sällskap med andra, hemma hos någon eller ute på krogen. Och jag drack ALLTID mer än jag behövde. Trots att jag knappt kunde stå på benen kunde jag vingla fram till baren och beställa en öl till. 10 starköl och någon shot var inga problem för mig att få i mig under en kväll. Det fanns helt enkelt inget stopp. Jag drack öl fram till stängning. Nja, jag drack öl på vägen ut ifrån baren vid stängning och med vakter bakom mig som sagt att NU måste du faktiskt gå hem och ibland t.o.m smugglade jag med mig ölen ut.

Alkohol och cigaretter har varit mitt liv sedan jag var runt 13. Mitt liv har kretsat kring fester, att bli full och att röka. När jag fyllde 18 och fick gå på krogen undrade mamma om jag inte redan hade hunnit tröttna på allt supande eftersom jag hade hållt igång sedan jag var 13. Men nej, det fortsatte upp till en ålder av 25-26 och DÄR började jag sakta men säkert att mogna och upptäckte att det ju finns annat i livet än att supa sig redlös varje helg. Idag känner jag inget behov av alkohol alls. TACK OCH LOV! För jag hade nog inte orkat kämpa med det beroendet också nu som gravid och allt. Så inte en droppe har jag druckit under graviditeten, något att vara stolt över i alla fall

Eftersom jag fortfarande är lite av en allt eller inget person blir det mesta som jag ta mig för antingen för mycket eller för lite. Jag var tidigare fast i dataspelsberoende och än idag får jag svårt att se mina begränsningar. Hittar jag bara ett dataspel som är intressant nog kan jag sitta med det i timmar, helt avskärmad från omvärlden. Fortsätter spelet att vara intressant blir jag snart fast. Det tar inte lång tid. Shopping är ett annat litet beroende jag har. Jag ÄLSKAR att shoppa och det finns ingen hejd på mig där heller. Men med sambon med mig (han fungerar som mitt extra-jag) kan jag hålla mig ifrån VISSA inköp. Men det krävs en viss övertalning och jag känner mig som ett besviket litet barn som inte får den där leksaken man så gärna vill ha för att mamma eller pappa inte har råd. Jag är kinkig en stund men det går över när jag hittar nästa sak som jag vill ha.

Och precis som du har jag ett osunt förhållande till mat men nu som gravid har detta faktiskt förändrats. Tidigare har jag kört med någon slags svält och hetsätning, ingen mat på flera dagar sedan massor av onyttigheter, cigg och kaffe under min "svält" sedan massor av godis eller en jätteportion med massor av mat. Som sagt, allt eller inget och lite av något slags trotsbeteende. Kaffe har ju också varit något jag känt mig beroende av. Det har liksom inte räckt med 3-4 koppar om dagen utan minst 10-15 koppar men gärna fler. Om jag suttit på cafe´, som förr då man fick röka, och beställt påtår efter påtår har jag fått frågan av cafe´personalen om jag inte vill beställa en kanna kaffe istället. Kaffekonsumtionen har alltså varit så hög att jag blivit ifrågasatt ett antal gånger och fått frågor som: Får du inte ont i magen av allt kaffe? Hur kan du sova så mycket kaffe som du dricker? Detta har aldrig varit något problem och kanske är det färdör som jag kunnat fortsätta.

Precious Alva

Se det inte som ett bakslag. Du ringde, du gjorde det du skulle. Var nu stolt över dig själv! Första steget är ju gjort. Inte ditt fel att de inte kunde ge dig någon tid just nu. Om två veckor gör du ett nytt försök och du ska se att du fixar det den gången också. Tills dess, får du gärna skriva av dig här om hur du mår.

Hej anonym (en till) Nej det är verkligen inte bättre att snusa, lite som att välja mellan pest och kolera. Men än så länge klarar jag mig på 3-4 snusar per dag, ibland mindre. Och det är en jävla skillnad från att sitta och kedjeröka och hinka kaffe hela dagarna. Jag känner mig mer levande, mer attraktiv och när jag känner den gamla röklukten på vissa av mina kläder och möbler mår jag illa och blir äcklad över mig själv. Jag lät mitt rökberoende gå alldeles för långt. Nu sitter jag här med möbler där röklukten är så påtaglig att den är omöjlig att få bort. Och jag kan ju inte bara slänga ut skiten och köpa nya, även fast jag skulle vilja. Men så var det det här med pengar... *suck* I alla fall så, det är nu 15 dagar sedan jag tog mitt sista bloss. Fortfarande kommer stunder då jag känner röksug, dock inte ENORMT stort. Det var faktiskt större då jag rökte.

Innan jag blev gravid var jag riktigt nojjig över om jag kunde bli med barn eller ej. Jag var rädd att rökningen gjort mig steril eftersom jag börjat så tidigt samt haft oskyddat sex ganska många ggr utan att någonsin bli på smällen. Men nu hände det nästan på direkten och det var oplanerat. Blandade känslor i början men nu enbart lycka MEN jag ville inte riktigt sluta röka jag heller. Jag tänker på hur gott det var ibland och likt vilken missbrukare som helst har jag en tendens till att glorifiera "drogen". Jag saknar det då och då men det är mer som jag inte saknar med rökningen. Lukten, stressen över att alltid behöva ha cigg innan butikerna stängdes, kostnaden, känslan av att vara äcklig och föraktad av andra människor, föraktet jag kände inför mig själv och vad det gjorde med min kondition.

När du är redo (vilket du förmodligen känner själv när och om du blir) tar du kanske steget att ringa en VC. Om det blir snart får du gärna återkomma till den här tråden så vi kan peppa varandra. Tack för att du delade med dig Önskar dig lycka till vad du än bestämmer dig för.

Precious Alva

Två veckor och tre dagar. Tack! Jo, det känns för det mesta ganska bra men också som en stor sorg. Jag ser andra som röker och sörjer att jag själv inte får eller kan. Svårt att stå imot och jag tror det är tack vare snuset som jag klarar det.

Hej Snusmumrik!

Jag är på god väg att ge upp snuset också för om jag ska vara riktigt ärlig så gillar jag det inte alls. Jag tycker inte om smaken och jag avskyr när det rinner så det blir ett evigt spottande. Känns bara omständigt. Enda skälet till varför jag inte vill lägga ner är att jag är rädd att falla tillbaka till ciggen. Var farligt nära att gå och köpa cigg idag och utan snuset är jag rädd att jag gjort det. Samtidigt är jag rädd för att fastna i ett snusbegär och sedan få ett helvete med att lägga av med det. Vet inte vad jag behöver för att ta det där sista steget. Jag är osäker som sagt.

Snusmumrik: Bra jobbat själv! Kanske kunde du trappa ner på tuggummina om du inte redan gjort det, dels i styrka men också att ta dom mer sällan. Pratade med min mamma idag som rökt sedan hon var 15, hon är nu 55. Hon undrade hur det gick med rökningen. Jag sa bra, än så länge och hon svarade: Åhhh jag blir ju nästan avundsjuk, man önskar det redan hade ått en vecka eller två då man slutar. Och ja, jag håller med henne, förstår henne fullständigt. Önskar att jag hade varit rökfri i en månad, ett år så att de värsta av begäret var borta, eller åtminstone den här osäkerheten, ska jag eller ska jag inte? Har fortfarande alldeles för många "djävlar" i skallen som vill att jag ska misslyckas och börja röka igen. Känns lite som att vara ute på ett minfält fortfarande. Önskar fan jag var starkare. Men tack för peppningen! Skönt att höra att det finns fler i min sits även om det är pest.

Yes, tack igen för påminnelsen om boken. Den är bra. Mycket bra.

Måste skriva av mig lite. Är inne i en sjukt tuff period just nu. Trodde det skulle bli bättre och lättare för varje dag men senaste tre dagarna har det bara blivit svårare. Snuset hjälper inte ett skit, tycker inte ens om att snusa. Måste spotta stup i kvarten och blir alldeles skrynklig under läppen. Nikotintuggummina är äckliga. Plåstrena överskattade. JAG VILL RÖKA! Ser människor som röker överallt och det ser så gott ut. Jag vet ju att jag inte fixa att hålla mig till några enstaka cigg om dagen och nu då jag är gravid ska jag ju helst inte syssla med nikotin överhuvudtaget. Men det är så jävla svårt. Fy fan för detta!

Hej o tack alla ni som kommer med stöttande ord. Det är skittufft emellanåt men jag har klarat
mig hitills. Snusar knappt alls och bör väl snart kunna sluta med det också. Försöker hålla mig så upptagen det bara går och har inte spenderat så mycket tid vid datorn eller inomhus överhuvudtaget senaste tiden. Det känns skönt.

Precious Alva hur har det gått för dig?

Snusmumrik: Dig önskar jag fortsatt lycka till. Du verkar ju fixa detta galant.

Menar du graviditeten isop?

Snart vecka 29.