Gå isär med 2 månaders bebis?

Han har en son sedan tidigare på 12 år. och vi har tjaffsat sedan i början av vår historia..asså vi bråkar aldrig utan det är vårat sätt att komunicera. ja vill att min parnter ska vara min bästa vän. men det är jobbigt att alltsid bli ifrågasatt o ska förklara sig hela tiden.. min sambo kommer ju bo i närheten o jobbar inom vården så han kan ju dyka upp när som hellst typ??.. han kommer va en svår person att separera ifrån och ja ville så gärna ge han en riktigt familj o visa vad familjeliv handlar om för det gick ju inte så bra första gången.men ja tycker att han själv är den som saboterar det för sig men det kommer han aldrig att förstå. hatar när folk tror ja är elak o gör saker för gen vinning...

vi har pratat om det flera ggr och han blir bara mer elak för att gå i sitt försvar till att sedan ångra sig oerhört för sitt betende.. vi har försökt o prata o prata men han är som en vägg.. så oerhört barnslig och ja når inte fram. helt ärligt ska ja säga att han inte förtjänar mig o detta visste ja innan och tog beslutet efter det nör vi behöll barnet. ja vet ä´ndå att han är en underbar pappa o gör allt för sina barn..han skall bara inte hunsas av ngn o går sin egen väg. han tycker väl likadant om mig men han ör inte den som tar upp det och han skulle aldrig vilja lämna mig. så han tycker att eftersom ja vill det så kan ja flytta ut, ensam... visstm som om det skulle hända. ja tycker det är så ledsmt för vi skulle kunna va särbos ett tag o gå på rådgivning o börja den vägen.. mest för barnens skulle..(trasligt med hans tidigare son),.,..alltså inte mellan oss utan i övrigt..

ja kan pumpa ut o lämna mjölk till honom. så då kanske ni förstår lite bättre,,.

Har dessutom hjälpt han ur ett långt drogmissbrukande. och ja, jag vet att han är ren. vart det 1 år nu.. stolt över honom men vart oerhört jobbigt, så därför kanske småp grejr blir så stora. för det är mkt i bagaget

givetvis så ska vi göra det så bra som möjligt för vårat barn. han har gått hos psykolog men vill inte längre..

usch va allt låter grymt när ja läser det själv nu..
det är ju så klart massa bra grejer med..

men när det ska gå åt pipan så är han så j*vla stolt, därför blir han sp egoistisk o elak för att inte visa sig sårbar.

ja ser ju rätt igenom honom, men vill bara bli särbos o få lugn o ro.. hitta mig själv igen och få energi och bli lycklig..

har ju en underbar liten kille att älska och vill ha min kille med oss hela tiden, men mkt ligger i bagaget..

nej , ja skulle aldrig vara tillsammans med han för barnets skull. det funkar ändå aldrig i längden..

nu gick han precis ner t pizzerian o ja bad honom sova hos sin bror eftersom han ändå ska komma sent o hunden skäller o ja behöver min sömn..

så det sista han söger är att han intge får komma hem o ja är så jävla egoistsik o onte sk askicka några jävla meddelanden..

ja har fan hjälpt han från skiten o upp..

han har fått jobb o bra relation till sin första son, han är ren o mår bättre..

så trött på honom nu. vill egentligen bara att det ska ta slut men ja är inte långsint o efter en studn går det över o ja kan inte längre komma ihåg vad ja blir så ledsen för, utan glömmer det o livet rullar på.. alltså detta händer dagligen..

ja orkar inte, o vet inte hur ja ska "bli av" med honom..

den underbara killen ja känner önskar ja va d'r jämnt för han kan resonera och inte va elak.. men han är där för sällan o det duger inte för mig.. ja vill ha ut mer av livet..

ja men hur får man han att flytta ut smidigt. klart han tänker på det ännu men är så instängd o pratar inte så mkt om det..

han har berättat hemligheter för mig som ingen annan vet..

om man har gemsam vårdnad. vad gäller då??..när ja slutar amma, kan han bara säg att lillen ska bo hos honom då??..vad har ja på min sida??...att använda missbruket mot honom är ngt ja aldrig vill göra..

han har hållt på sen han va 15, nu é han 30..

så gå från att leva för varje dag till familjeliv é nte lätt, men han vill verkligen men ja orkar inte ta mer skit pga missbruket... ja vill ha lite uppskattning och han ör tacksam det vet ja men man orkar inte hur mkt som hellst..

under den där breaken förra sommaren så träffade ja en kille, mest för att komma över honom o se att det finns fler.. dumt men tyvärr.. min kille visste detta o tog tillbaka mig men har vart på mig 1 år om detta... så nör han blir sur o allt börjar skit sig så är ALLT mitt fel pga av det.. för att han mpr så dåligt. ja va ego o bryddee mig inte. tog nngn annan före han och känslokall..

fan , nu när ja sitter här vet ja va ja mste göra..
men hur ska ja orka, en annan kille har ju sitt rum här..

han är så bra på at vrida utåt att ja är dominant o överreagerar..
så ja vill ju så klart inte att folk ska blir arga på mig, ex hans familj o så, ja nu fick hon barn o nu skiter hon i honom..
han har ju ställt till det själv..
om han bara slutade attlåtsas at allt är bra o prata md folk.

han stör sig också på at ja pratar med andra om oss, men så funkar ja..måste prata av mig,.

Han brukar va så här i några dar sedan lugnar han sig o blir resonlig..

han har ätit ersättning men gör det inte längre för mjölken kom igång igen.. men han får gärna ha honom och inget som ja oroar mig över.. han skulle ta hand om honom lika bra som jag..
Men ja kan inte ta mer skit o han behöver inse ett o annat.
ja försöker vara vänlig men tappar också behärskningen o vräker ut mig grejer..

att bli särbos har vi pratat om tidigare o ja tror d skulle va bra, kunna bli mysigt att övernatt hos vardnra o ta hand om vardnra mer...lära oss att uppskatta det vi har o varandra..
så kan han även lösa det andra med sin 1,a son vilket också ställer till en del konflikter..

vill så gärna va med honom o ha våran lilla familj, o ja vill kämpa för det. att bli särbos behöver inte va ett setg tillbaka..

Tack för alla era rdå. ni får gåna skriva mer..
ska ge lillen ett mål mat snart o lägga mig..

Go natt på er alla..

nu har det gått helt över styr. vi rök ihop som tusan i förrgår och nu finns det ingen återvändo. ja vill att han ska va hos sin mamma ett tag tills vi lunat oss cå vi kan tänka ifred vad vi vill. just nu handlar det inte om oss utan om lillkillen.
Ja vill inte se pappan just nu men vill inte neka han till att träffa pojken, så ja sa att han ka träffa honom vissa dagar på dagen för han äter erstättning 3 ggr över dagen ungefär..

men nu tycker han att han ska va här, för det är hans lägenhte lika mkt och han ska minsan ha pojken och inte jag.

ja vill inte krångla o dra in myndigheter..
så hur fan ska ja göra??
ja är så himla frustrerad,.

har min mamma här ifall om ja skulle tappa kontrollen för ja är så himla arg just nu och det behöver inte lillkillen känna..

att kärlek kan övergå till hat på så kort tid..