kommer bli jobbigt...

Vet hur det är att frukta begravning men på något konstigt sätt så är det oftast skönt efteråt. Jag var sjukt nervös för min sons begravning och det var ju en av de jobbigaste dagarna i mitt liv. Men det var även förlösande eftersom jag min sambo och svärmor efteråt satt och pratade och grät tillsamman. Vi var alla eniga om att det var som en förlösande händelse och ett steg i sorgeprocessen.

Stor kram till er som snart skall gå på begravning för jag vet ju hur jobbigt det är!

Kicki4:
Så ledsen att finna att du känner som jag gjorde innan. Så ledsen att du förlorat din älskade bror och så onödigt! Ja jag kände som du innan - jag var livrädd. Var och köpte blommor innan och grät så mycket att tjejen i affären knappt kunde höra vad jag sa. När vi kom in i entren innen vi kom in i minnesrummet där kistan stod så trodde jag att jag skulle gå i tusen bitar. Jag såg framför mig hur de skulle få släpa mig in. Jag var så rädd för att se den där lilla kistan - det är ju så fel att man skall begrava sitt barn. Och jag kom in och jag grät men efter det första akuta gråten så blev den lugnare liksom, jag blev lugnare. Ja det är paniskt och traumatiskt att begrava sina nära och kära och när det är en ung människa är det ju dessutom emot att logik! Men efteråt så brukar man känna sig lugnare för att det är överstökat.

Får jag fråga vad som hänt din bror?