Ni som fått sent missfall....

Jag har fått två sena missfall 2/5 -06 och 24/8 -07, båda var i v18. Jag hade jätteont i magen efter mitt första missfall och fick åka in akut några dagar efter. Det är tydligen ingen fara om man inte blöder, men man kan ha rejält ont ändå. Det är livmodern som drar ihop sig, så det är som värkar nästan. Jag fick avslappnande värktabletter som hjälpte på en gång.

Tyvärr så kan du inte få killen att sörja på samma sätt som du, det går helt enkelt inte. Vi (jag & min sambo) har inte haft samma syn på missfallen alls. Han har tänkt "nu är det såhär och det är hemskt, men man måste gå vidare", medan jag vill prata, prata, prata, gråta och prata mer. Alla är olika, och du säger att du "fortfarande går hemma o sörjer". Det är inte "fortfarande" om du födde din döde son för en vecka sen! Jag var hemma i över ett halvår efter mitt första missfall och fick utskrivet antidepressivmedicin. Har du någon att prata med? Någon kurator, psykolog eller liknande?

Hör gärna av dig om du behöver prata. Vi är många som vet hur det är.

Stora kramar från änglarna Saga och Gustavs mamma.

Det är klart att du gör vännen, det är ju inte länge sedan det hände och du kan ju knappt hunnit förstå att det har hänt. Hur länge är du sjukskriven?

Själv är jag hemma nu fjärde veckan efter att vi miste Moa och idag var jag till jobbet och hälsade på. Kände att nu vill jag börja jobba nästa vecka, nu orkar jag det och det kanske gör att jag börjar må bättre igen. Fysiskt tror jag att jag är återställd (ska på efterkontroll nu på fredag), psykiskt är det som det har varit de senaste veckorna. Jag har sen jag kom hem från sjukhuset mestadels varit kall, tom och likgiltig. Kan inte gråta. I vissa stunder då oftast när jag pratar om Moa med såna som inte vet om det, kan jag känna hur hemskt det är, hur ledsen jag är och hur ont det gör. Men oftast är jag bara, funderar på det som har hänt, tänker är detta verkligt, har det verkligen hänt, allt känns bara så konstigt och overkligt. Fotona ser jag nästan aldrig på, inte heller hennes fot- och handavtryck...Tänker inte tvinga mig om det känns att jag inte vill se dem just nu. De finns och det är det viktigaste, jag kan se dem när jag vill, men just nu vill jag bara vara. Tror att det kanske är för mycket för mig att titta på fotona ännu, det är kanske för jobbigt, ett sätt att skydda sig. Men hon finns ändå så tydligt inom mig att det känns som att jag inte behöver se på fotona.

tack för era svar! beklagar att ni också mist era små!
ska till en kurator på torsdag! hoppas det ger ngt!
Blev bara sjukskriven till på måndag, men jag antar att om jag inte känner mig i form så kanske man kan få det förlängt!

små fötter- så känns det som min man också tänker lite!men jag vill ju ha vår son tillbaka!

Chania- för mig är det tvärtom, jag kollar på fotona varje dag o gråter en skvätt....men man får ta den tid man känner att det tar innan man är redo!

jag förstår det... jag förstår det verkligen!
För mig så blev sorgen förlamande i början, jag kunde knappt andas. Både med Saga och Gustav så blev jag helt panikslagen efter några nätter. Jag bara bankade och skrek och grät om vartannat. Paniken av att veta att jag aldrig mer får se dom igen, att dom är borta, att jag aldrig får hålla i dom levande.. Det är helt ofattbart.

Har ni fått veta vad det var som gick fel?

Det enda du kan göra är det som känns bra. Det bästa skulle såklart varit om han hade fått vara kvar i din mage just nu, det vet jag ju.. Men titta på kort om det får dig att må bra, ta kontakt med andra som vet hur det är om det känns rätt, läs om det, lyssna på musik om det... vad som helst. Men ta itu med sorgen, försök inte att undvika den, för den finns där oavsett om du vill det eller inte. Försöker du att tränga bort den så kommer den att slå tillbaka hårdare sen.

Jag är verkligen så ledsen för er skull.. Ingen, ingen, ingen borde få veta hur det är att förlora ett barn..

Jag fick först två veckor sjukledigt, sedan blev det förlängt för att jag sa att jag inte var redo att arbeta då ännu och det gick utan problem. Trodde också att jag skulle sitta och titta hela tiden på fotona men jag känner att jag inte vill det. Har varit så besviken på mig själv (och är) för att jag inte alls reagerat som jag trodde man skulle reagera (genom att gråta floder och vilja se på foton osv...) utan istället har jag inte kunnat gråta alls (bara lite nu och då) sen sjukhuset. Känner att jag därför är en dålig mamma, inte sörjer tillräckligt (men försöker lära mig och förstå att man sörjer fastän man inte gråter, fast det är inte så lätt).På sjukhuset hade jag så nära till mina känslor men efter det tog de bara slut. Obehagligt. Jag pratar med en psykolog men det är tre veckor mellan gångerna så det känns som att man är lämnad lite ensam. Tur att FL finns! Vi går också en sorgbearbetningskurs men har bara varit två gånger så det är svårt att säga om den hjälper eller inte ännu. Det som har hjälpt mig mest är att jag pratat, pratat och pratat. Nu känns det som att jag behöver inte prata lika mycket som de första veckorna då jag kunde prata hela dagen bara om detta. Till sist orkade jag inte utan försöker att göra eller tänka på annat också men Moa är hela tiden med. Och vi pratar nog varje dag om henne, går till hennes grav ca två gånger per dag, tänder ljus och pysslar med hennes blommor...Känns som att det är enda sättet att ge henne kärlek.

chania- alla sörjer ju olika, kan ju vara så att du har stängt av sorgen på ngt sätt och en dag bara brister allt och du gråter tills du inte har några tårar kvar....

små fötter- vet ej än vad som gick fel. Även om misstankarna finns riktade mot att vi gjorde ett fvp....att få ett svar skulle ju vara så skönt! men jag tror tyvärr aldrig att vi får det!
fick ni något svar på vad som hänt med saga o gustav? Måste vara ytterst jobbigt att drabbas 2 gånger!

skönt att få prata av sig lite! pratar med vänner o familj, men tillslut känns det som man tjatar sönder ämnet med dem o att det inte längre tycker det är kul att lyssna.....

En annan anledning till att jag o min man sörjer olika är att han redan har förlorat sina föräldrar, så för honom kanske inte detta är lika stort! även om han hade älskat vår son över allt annat på jorden, så fick han ju aldrig chansen att göra det....hoppas ni förstår vad jag menar....

Förstår vad du menar, vi har ju aldrig fått lära känna våra barn. Det gör det svårare för mig att sörja själva Moa, för allt är så abstrakt. Jag hade ju just börjat känna hennes rörelser och tyckte hon verkade vara livlig och busig. Hade ju just fattat att jag var gravid, så är jag plötsligt inte det längre, utan jag har fött fram vår dotter död, haft begravningen. Kan bara inte fatta att detta har hänt! Ibland funderar jag på om jag överhuvudtaget har varit gravid alls. Så jag sörjer mera det att vi aldrig fick henne, att vi inte får lära känna henne, alla våra framtidsdrömmar, allt som vi ville göra tillsammans med henne, allt vi hade drömt om att få visa henne, all vår kärlek vi skulle ha att ge och nu inte heller får ge. Tycker det är så fruktansvärt orättvist! Sörjer också att vi nu är tvungna att börja om från noll igen eller minus, det tog tre åt för oss att få Moa och nu börjar hela skiten om på nytt, IVF, FET, år av väntan i värsta fall. Ja, inte är man glad direkt.

Vad jobbigt för er.. Fast å andra sidan, vi fick veta vad som hände, men jag vet inte om jag tror på det istället. Med Saga fick vi höra att det var PSD i magen, men jag har aldrig hört förut om någon som är så liten och får det. Det verkar hända senare i graviditeter. När vi förlorade Gustav så sa dom att det berodde på en infektion i moderkakan, men den "glömde" dom obducera.. Man vet inte vad man ska tro.

Jag vet inte om anledningen till din mans sätt att sörja stämmer.. Eller, det KAN ju vara så, men jag tror inte det. Det är väldigt sällan man hör om män och kvinnor som sörjer på samma sätt. I början var det väldigt viktigt för mig att få min sambo att sörja på samma sätt som jag. Det kändes inte som att han sörjde annars. Men efter många och långa diskussioner så fick jag ge mig. Han sörjde och sörjer visst! Bara det att han inte sörjer på mitt sätt. Hans sätt att hantera det var att bolla runt sina tankar i sitt huvud och bara prata med sig själv. Han hade inte samma behov som jag, att få ur mig allting. Så tänk inte att han inte sörjer, för det är jag ganska säker på att han gör. Sen är det ju det att det är generellt svårare för män att knyta an så tätt till barnet innan det är fött, medan vi gör det så fort vi ser det där lilla plusset skymta fram...

Jag hoppas att din kurator kan ge dig stöd och hjälpa dig att komma vidare i sorgen. Det är inget som går fort, det kan jag lova, men det måste ske..

Sen kan jag faktiskt rekommendera att hänga mycket här på FL! Det har hjälpt mig så otroligt mycket. Alla är så engagerade och rara (även om det såklart finns jävligt osmidiga människor här också...)

chania- visst sörjer man allt som inte kommer bli av nu! hallå jag skulle ju vara ledig hela våren o sommaren, hur kul kommer det bli att jobba då? sen hade jag en kompis som var beräknad till exakt samma dag, vi skulle ju följas åt med mamma yoga, promenader etc! Det är verkligen orättvist! finns så många som inte vill ha barn o de som vill drabbas av detta! Att ha genomgått ivf innan måste vara ännu värre!

små fötter- ja man får mkt hjälp här! chania o en annan tjej gjorde mig lugnare innan förlossningen, hade ju ingen aning om vad som skullle hända! och man känner sig inte så ensam heller!

Tror nog alla som mister sitt barn sörjer lika mycket, det är så hemskt att det måste hända nån överhuvudtaget. Tyvärr så är det ju många här på FL som mist sina bebisar och barn. Och bara där Moa ligger begravd finns det fem andra bebisar och barn som dött under det senaste året! Man blir ju knäsvag när man tänker på det. Händer det verkligen så ofta och hur vågar folk skaffa barn?

PSD i magen? Hur vet man det eller säger de det när de inte vet vad som hänt? Vi väntar ännu på svar men det kan ju ta sin tid innan man får nåt svar eller om man nånsin får det. Både vill och inte vill få reda på vad som hänt, men klart jag vill veta. Samtidigt är jag rädd att det är mig det ska vara fel på eftersom min livmoder är lite missbildad. Men allt har ju varit ok, Moa var så fin och hade allt på plats, moderkakan såg bra ut, navelsträngen. Funderar på det där med GSB (heter det så) infektion som kan vara dödligt för bebisen. Tas såna prover på alla som bebisen dött för? Kan man kräva att testet tas annars? Ska man kolla upp om det är nåt genetiskt? Gör de det automatiskt eller hur får man såna prov tagna? Massor av frågor...ska ta upp dem imorgon när vi ska träffa barnmorskan som var med när Moa föddes. Vi vill tacka henne för att hon var så fin mot oss och mot Moa och samtidigt prata med henne om det som har hänt. Hon vet att detta har hänt och har sett Moa.