Jag har 4 barn 2 barn sedan tidigare. Jag kan säga att jag aldrig hade accepterat om min man betett sig illa emot dom. Alltså inte ens kan säga hej när dom kommer???? Allvarligt...
Han hade åkt ut.....jag hade inte fortsatt leva med en man som inte kunde acceptera min barn.....
Min man är så kallas "styvpappa" till mina två första barn. Han säger givetvis till om något inte är bra. Gör barnen något fel så får han ju lov att ta det med dom.
Så "sammansvetsade" får man väl hoppas att man blivit om hur man vill ha det när man flyttar ihop.
Tycker inte alls det låter som det är han och barnen emot henne. Hon har gett han ett ultimatum...henne eller barnen? Då är det bara att gå ut genom dörren för då har TS hittat fel partner anser jag.
TS skrev
På något sätt känner jag mig "arg" men mest ledsen och tycker att hon nu gett mig två val - antingen henne eller barnen. Vad tycker Ni - och hur ska jag gå vidare. Känner att vi inte pratat igenom detta ännu men behöver lite tips för ett fortsatt prat. Hon sa - nu har jag sagt vad det var, punkt slut (ungefär). Vad svarar man på det? Till saken hör även att när mina barn åker eller kommer, hon varken säger hej eller hej då och har väldigt svårt för att prata med dom (typ obefintligt). Jag har tidigare försökt förklara att om hon tycker att något är fel så måste hon säga det själv till dom. Vi bor ju faktiskt tillsammans.
Allvarligt.....kan man inte ens öppna munnen och berätta vad som är fel? Hans barn är ju rätt stora....med dom skulle man kunna ha ett riktigt bra snack om det krävs.
Han skrev att han tagit hennes dotter till sitt hjärta....men det funkar ju inte om det bara är åt ena hållet och hon sätter stopp vad gäller hans barn.
Jag går till mig själv....aldrig att en sån person skulle få gå under samma tak som mina barn...det är ju närpå psykisk misshandel att inte ens säga HEJ! till barnen utan bemöta dom med tystnad.