Hej trådstartaren! Bry dig inte om alla här inne som klankar ner på att du suger på napp och hånar dig.
Jag är lite över trettio och sög på napp tills jag var nästan 16 år. Det är mitt livs stora, svarta hemlighet. Jag skämms ännu så mycket att jag inte kan berätta det för min man ens. Min uppväxt var förskräcklig med mycket otrygghet, mobbing och svikande vuxna. Jag trodde inte att jag kunde leva utan min napp. Det var ett helvete med nappsugandet när jag förväntades sova borta..lägerskola, hos kompisar etc. Jag var helt säker på att jag inte skulle få en blund utan min napp och trygghet och därför utmanade jag heller aldrig den, jag sov aldrig borta.
Jag slutade när jag skafade pojkvän, några veckor innan jag började på gymnasiet. Jag låg vaken en natt och hade ångset för min napp och tillsist bestämde jag mig, nappen skulle bort! Jag trodde aldrig jag ens skulle kunna somna utan den men det gjorde jag och jag har inte saknat den sen dess!
Usch, jag känner ännu en sån stor ångest kring detta gamla napp-sugande. Hur mycket dåligt det inte har kostat mig. Bara alla vändor till tandläkaren..för en tandläkare kan man inte ljuga för när ens tänder ser ut som på en treåring. Ångesten att inte kunna bita ihop utan att ha ett stort, synligt hål mitt i munnen (tänderna blir ju utstående, det går inte att bita ihop eller bita av mat) och det var min skräck att någon skulle se det.
Du klarar det!!!!!