Varför klä sin pojk i tjejkläder????

- Är du säker på att du vill hålla på med en pojksport som fotboll då? Du som är flicka.
? Är du säker på att du vill ha ett mansjobb då? Du som är flicka.
? Är du säker på att du vill ha en whisky i stället för en likör då? Du som är flicka.
? Är du säker på att du vill byta blöja då? Du som är man.

Osv, osv, osv. Jag ser ingen direkt skillnad.

Två saker framför allt tycker jag man kan lära sig av berättelsen i TS:
1) Om du gissar könet på små barn, så kan du aldrig vara säker på att du gissar rätt. Oavsett barnets kläder, hårlängd, eller ? ha! ? ögonfransar eller ansiktsform. Så undvik hellre att förutsätta att barnet och dess föräldrar har samma smak eller traditioner som du själv.
2) När vuxna reagerar och resonerar på det här viset ? är det MÄRKLIGT att barn behandlar andra barn illa beroende på deras utseende?

Personligen arbetar jag hellre FÖR ett samhälle där människor accepteras vilken stil de än har, än för att individerna ska behöva falla in i leden och anpassa sig efter massan... i stället för att människor ska behöva anpassa sig efter folks fördomar bara för att vissa föräldrar inte klarar av att se gliltter på en pojke.

Att säga "norm som norm" utan att granska och jämföra värderingarna bakom ("horkläder" är opassande för att de associerar till prostitution, "tjejkläder" är opassande för att de associerar till... tjejer?) är väl lite grann som att säga "jaså du är sosse? då kan du väl lika gärna vara nazist, det bygger ju också på en politisk ideologi."

Men att jämföra idén att rosa-och-glitter inte behöver vara tabu för killar med "horkläder för barn" känns... kanske egentligen onödigt att bemöta? Hmmm. Det är nog lite för sent i alla fall. Natti!

Inte för att jag alltid motiverar allt muntligen för mina barn, men jag behöver ha en giltig motivering för mig själv, om inte annat. Så om min son vill ha rosaglittriga kläder eller vad som helst måste jag ha ett vettigt skäl att säga nej ? att det är opraktiskt, att vi inte hinner byta nu, eller vad tusan det nu skulle kunna vara. "Somliga skulle kunna tro att du är en tjej" duger tamejtusan INTE ? inte bara för att det skulle vara en marginell risk (de flesta av Lillmyrans kompisar och dagispolare är minst lika fantasifulla i sina klädval) utan för att motiveringen är DUM och inte håller. Skulle det vara något fel med tjejer? Är det sämre att vara tjej? Är "tjejer är lite lite annorlunda fast det går inte att definiera riktigt" ett giltigt skäl att förvägra killar glitter?

För mig känns det i princip lika viktigt - fast på olika nivåer - att en kille ska få ha rosa och glitter (som min son VILL och GÖR! och senast igår önskade han sig änglavingar, vilket väl också anses flickigt av många) som att han ska få välja traditionella "kvinnoyrken" när han blir större, eller att en tjej ska få jobba med det hon vill (oavsett unkna normer). Och som förälder ser jag det som självklart att arbeta AKTIVT för att mina barn - och andras, i den mån det går! - ska befrias från fördomar så långt det bara går, i stället för att bibehålla dem genom att lugnt foga sig efter dem.

Fördomarna regerar. Inte nog med gamla oförstående klyschor om att man egentligen önskade sig en dotter, utan självklart är det bara mammorna som klär barnen ? vi pappor finns liksom inte med i ekvationen. Undra på att det tycks att "pojkar ska se ut som pojkar"!

Suck!

(Vi har vår äldsta på ett waldorfdagis i Visby, där de flesta ungar har alla möjliga färger och former på sig.)

morsara, personligen tycker jag det är uppfriskande varje gång någon INTE förutsätter att alla som diskuterar är kvinnor!

(Se vådan av att inte ha könsneutrala alternativ. Fram för "hen"!)

Bempa:
"Jag är kvinna o jäkligt stolt över det. Män o kvinnor ÄR olika, så varför måste vi ha allt likadant?!"

Män och kvinnor är olika ÄN ANDRA MÄN OCH KVINNOR. Eller är alla kvinnor lika varandra? Alla män utbytbara?

Poängen är ju att vi INTE ska ha allt likadant. jag är INTE nödvändigtvis lik din man, fast vi har samma kön. Du är säkert INTE lik min fru. Det gör dig inte nödvändigtvis mer lik mig.

...och för att jag enligt uppgift är "fysiskt starkare än kvinnor", så bör jag ha, vad? Kostym, overall? Och min son bör inte ha rosa, för då ser man inte att han kan komma som en ångvält och brotta ner en? Eller...

...mysteriöst, mysteriöst, så man blir snurrig.

Bempa,
"Du förstår säkert vad jag menar!"

Jag tror jag förstår hur du menar ? det sägs ju i tid och otid att "män och kvinnor är olika" ? men märkligt nog får jag aldrig (fast jag frågar) några härligt konkreta svar på HUR de är olika, HUR det har en allmängiltig inverkan på var och varannans vardagliga liv, VARFÖR det måste vara så, och VARFÖR det ska styra sånt som klädval till småbarn.

Jag har till exempel aldrig fått något ordentligt svar på frågan "hur kan man anta att jag är, i likhet med andra män men till skillnad mot min fru", eller "kvinnor kan köra lastbil och män kan köra barnvagn - varför ska småbarn få leksaker som bilar och dockor enligt mossiga stereotyper?"

Det enda som kommer är små luddiga saker om att, "ja, öh, män har ju större muskelmassa, och när kvinnor säger bu så menar de bä, och, öh..." ...saker som ofta är just mossiga stereotyper, eller grova generaliseringar som ändå inte torde ha någon större betydelse för hur en enskild människa ska behandlas.

Men vem bedömer när det går till överdrift?

Kan man inte lätt säga att det är att gå till överdrift med könsuppdelningen när tjejer inte får ha bilar och killar inte får ha rosa? Eller vad som helst i den riktningen...

Lihteo, det är antagligen hopplöst att argumentera, för jag tror du har helt andra referensramar än jag. Men ändå: det du talar om är stereotyper. Förutfattade meningar. Du kan inte anta en enda sak om mig, som är man, med någon gigantisk säkerhet. Du kan gissa baserat på stereotyper, men det betyder inte att du kommer att stöta på någon medfödd, genetisk sanning. Jag skiljer mig på vissa "viktiga" punkter från min fru, ja, men på tusentals andra, viktigare punkter, är jag antagligen mer lik henne än jag är lik tusentals andra män.

Om någon säger att något jag gör är typiskt manligt ELLER kvinnligt blir jag säkert lite putt eftersom vad det ämn är är det säkert irrelevant. Om jag syr gardiner - vilket har hänt - så är det uppenbarligen något som jag som man kan, vågar och klarar alldeles utmärkt, så vad är det för "kvinnligt" med det?

Eller ska vi hålla fast vid mossiga uttryck som "pfft, fruntimmer bakom ratten!"?

Och jag är högerhänt, ser dåligt och har rytmen i blodet. Varför innebär inte DET att jag ska klä mig på ett speciellt sätt, ha en särskild hudfärg eller inte ha vissa yrken?

Bör jag inte vara jäkligt stolt över att vara högerhänt, förresten? Jag är högerhänt och stolt! Det är skillnaderna mellan högerhänta och vänsterhänta som gör livet värt att leva! (För det FINNS ju skillnader i tankemönster mellan oss, vi ÄR ju olika!)

Jag är inte särskilt metrosexuell tror jag, men det är ytterst sällan jag har skäl eller önskan att tänka i termerna "manlig" eller "kvinnlig" annat än när det a) handlar om direkt könsbestämning (dvs en kvinnlig bekant är en bekant som är kvinna, inte någon som har ett specifikt "kvinnligt" sätt) eller b) handlar om att beskriva något i enlighet med stereotyperna ("hon hade ett extremt stereotypt kvinnligt sätt", t ex, vilket kan kräva ytterligare förklaringar). Jag går knappast omkring och känner mig "manlig", och jag har heller inget behov av det. Säg att jag kanske skulle gå och känna mig ovanligt snygg någon gång - visst skulle det kunna vara att känna sig "manlig", men egentligen vet jag ju inte om känslan i sig är annorlunda mot att känna sig "kvinnlig".

Asch, det var inte riktigt så jag skulle formulera det, och nu måste jag rusa. Nästa gång kanske.

AnnaKlara, tusan så förvirrande det blev nu då!!!

Och jag kan ju lugnt konstatera att under de timmarna jag varit borta har det (som vanligt) inte kommit några svar på frågan om vad man kan anta att jag har för manliga egenskaper som som förenar mig med alla andra män men skiljer mig från min fru. Häpp. Men visst, "vi ÄÄÄÄR ju olika".

Pffft.

Om det vore så ruskigt, fruktansvärt med dessa "självklara" men uppenbarligen onämnbara manliga respektive kvinnliga drag, varför SER inte alla män respektive kvinnor de facto likadana ut, varför BETER de sig inte likadant? Hur kan det till exempel komma sig, att somliga säger att det är kvinnligt med slanka kroppar och andra att det definitivt är fylligt och kurvigt som gäller ? och ändå kan kvinnor av alla de slag hitta män?

TygTiger,

Men kan man väl inte förvänta sig att alla män ska gå omkring och vara Persbrandtar? Eller att alla kvinnor, för att kunna kallas "kvinnliga", ska vara, vad ska vi ta... äsch jag kommer inte på nån ens, för det är ju så SJÄLVKLART att kvinnor liksom män ska kunna komma i alla färger och former utan att behöva kallas "okvinnliga" eller "omalnliga" när de ändå bevisligen tillhör det ena eller andra könet.

Ska lämpliga egenskaper för halva befolkningen utgå från vad man själv har för smak i potentiella partners?

Det är ju befängt.

Personligen känner jag mig måttligt attraherad av kvinnor som döljer sig under en halvcentimeter smink, och har svårt att tro (men för all del, vem vet) att jag skulle ha alltför mycket gemensamt med en människa som lägger halva förmiddagen på sitt utseende. Däremot får väl folk vara så om de vill - det finns gott om människor kvar åt mig också, om man säger så. För varför i hela friden skulle alla kvinnor behöva vara attraktiva för MIG för? Och varför skulle det styra hur jag "spökar ut" mitt barn ? ska allting handla om att para ihop ungarna i framtiden (och ska alla följa samma ideal, ha samma stil, vara utbytbara?). Ska hela tillvaron handla om att alla andra människor ska vara attraktiva för mig?

a) Och så sägs det att det är vi som är för total mångfald som vill att "alla ska vara lika"?
b) Och så sägs det att KILLAR tänker med skrevet?

Det går tamejtusan inte ihop.

Men Smurflovve, står det nåt i TS om att barnet faktiskt BLEV mobbat? "Barn är sådana att de mobbar de som är lite annorlunda" skriver du, men är det inte så att den enda negativa reaktionen som nämns i TS är Bempas egen?

Min erfarenhet är den motsatta: åtminstone bland små barn är det total öppenhet och nyfikenhet, medan det är de vuxna som står för "mobbingen" (om än bara tyst sådan).

Tjusiga förebilder.

Jag var huvudsakligen "helt normal" men ändå "lite egen" på vissa sätt när jag var liten. Genom större delen av livet egentligen. Ibland fick jag skit för det, oftast inte. Flera av egenheterna har lagt grunden för mina nuvarande styrkor, mina talanger och min kompetens. Vad jag behövt (och oftast fått) har självklart varit STÖD och UPPMUNTRAN för min personlighet ? inte uppmaningar om att följa strömmen och inte sticka ut.