Min lilla kotte ska ut nu, i vecka 10

Jag har varit med om exakt samma sak i början av aug. Jag vet exakt hur det känns. Jag är ledsen för din skull. Dock tycker jag att dom skulle ha hjälpt dig med att antingen sätta igång det eller skrapas. Jag ville inte gå hemma och vänta så jag fick skrapas redan dagen efter.

Tack och lov att vi har våra barn. KRAM

Jakob 060415 Han kommer aldrig få något syskon verkar det som

Klart att du får tänka så! Jag har varit med om samma sak, och ville bara få det överstökat för att börja på nytt...

Jag fick tabletter att föra in vaginalt, dessa satte igång missfallet, det tog ungefär ett halvt dygn från första tabletten till att resterna kommit ut... Jag hade aldrig pallat att bara gå och vänta på att det skulle starta av sig själv.

Jag inga barn sen tidigare, men hade turen att bli gravid ganska snart efter ma:t. Har nu bf om en månad!

Många styrkekramar! Hoppas att du kan gå vidare snart...

Jag håller tummarna för er båda! Det går säkert vägen nästa gång!

Jag hoppas verkligen att det inte ska ske en gång till. Jättehemskt!
Vill absolut att det ska komma ut nu. Läkaren tyckte väl att det vore bättre om jag var hemma i Sverige om man måste sätta igång det eller skrapa. Så är det väl! Jobbigt att vänta :(

Jag har också varit med om samma sak och tyckte så klart det var jättehemskt. De ville skrapa mig men jag hade samtidigt lunginflammation så pga den kunde de inte söva mig. Kändes fruktansvärt, men bara några dagar senare satte missfallet igång av sig självt och allt blödde ut. Det gjorde jätteont och kom alldeles vansinnigt mycket blod, men jag var så glad! Fick nästan dåligt samvete över det, men det var så skönt att kroppen skötte detta själv.

Vi kunde inte försöka på en gång eftersom jag åt massor av mediciner och tog lång tid på mig att bli frisk, men nu ca 6 månader senare är jag gravid igen och har nästan gått halva tiden (v 19)! Ultraljud på måndag men det puffar och buffar där inne så lever gör h*n i alla fall :)

Min förstfödde kommer att vara nästan 3 år gammal när denna bebis kommer, men det tycker jag bara är skönt. Man måste inte ha så bråttom, även om längtan efter en till kan vara stor ibland.

-kram-

oh så hemskt.
Vet precis vad du går genom nu...skickar en stor kram.

Usch vad hemskt, jag har varit med om samma sak själv en gång. Så jag vet hur hemskt det känns. Jag började blöda i vecka 12+1 och fick åka in till akuten. De gjorde ett ultraljud och jag fick se min lilla bebis ligga på bottnen av livmodern, som hade fortsatt växa, men bebisen hade slutat växa och varit död sen vecka 8. Jag var fruktansvärt förtvivlad och ledsen. Men för min del så här efteråt så var det nästan bra det som hände, jag var inne i ett jobbiggt förhållande som innehöll psykisk o fysisk misshandel och min kille var typ bara glad att det hände, han fällde inte ens en tår.
Men jag tyckte det var hemskt av läkarna att inte skrapa dig eller något liknande, utan att de lät dig gå och vänta på att det ska hända. Det måste vara otroligt jobbigt för dig, men som tur är så har du en underbar man och dotter som hjälper dig och stöttar dig i detta. Det är guld värt!
Och du ska inte ha dåligt samvete för att du tänker framåt och vill försöka igen, det är väldigt starkt av dig att tänka på det viset, livet går vidare ändå, och man måste se framåt i livet. Man får inte låta det man ser i backspegeln påverka hur man ser framåt på vägen. När man tar sig igenom sådana här svårigheter i livet så kommer man alltid ur det starkare.
Jag önskar dig lycka till!

Draqnight - Fy vad jobbigt du måste ha haft det. Hoppas du har lyckats komma ur förhållandet!

Jag var på skrapning 1/11 dvs för 4 dagar sedan.
Orsaken till att jag fick vänta så länge var huvudsakligen att jag var i Finland när bebin konstaterades död. Där tyckte gynekologen att det var smidigare att göra skrapningen hemma i Sverige pga kostnader osv.
Skrapningen var en snabb procedur. Valde att få det gjort under narkos och det var skönt att slippa höra vad som sker omkring en. Nu efteråt har det gjort ont i magen lite emellanåt. Känns så overkligt att allt är över. Graviditeten, illamåendet osv. Emellanåt är jag mycket ledsen, men försöker se framåt och hoppas på att snart få försöka bli gravid igen.

Beklagar! Jag miste min dotter i V. 19 för en månad sedan!

Vill bara skicka en kram...

Förstår vad ni går igenom då jag fick ett sent MA i v 19 för några år sen , upptäckte att jag hade lite bruna flytningar fick tid o där upptäckte läkaren efter ett tag att vårat barn hade varit dött i ca 4 veckor ! Mådde jättedåligt men fick åka hem o skulle återkomma o föda ut vårat barn.Fick tablettersom skulle ge samandragningar o skulle komma in o föda efter ca 2 dagar men födde hemma en liten dotter.har nog aldrig varit med om något värre men nu sitter jag här med ett litet mirakel , våran snart 1 åriga dotter som sen kom till oss.
Skickar massor av kramar till er !

Hejsan!

Här är en till som förstår. Har inte pratat så mycket om detta alls med mina nära och kära. Jag tror inte dom riktigt förstår. Jag upptäckte aldrig något skumt utan jag och min dåvarande sambo åkte in i vecka 18 för att göra ett ultrljud som vanligt och barnmorskan börjar se väldigt fundersam ut och verkligen kör runt med den där grejen på magen och trycker och har sig. Men tillslut säger hon att hon inte kan höra några hjärtslag. Hon mäter lite och säger sen att det har varit dött sen vecka 13. Varför? Varför gör inte kroppen nåt åt det då?!
Jag fick som jag läste ovan här att flera gjort, fått tabletter och sen åka hem och komma in två dagar senare och ligga hela dagen. Hade min (dåvarande) svärmor med mig. Och ja, det var bland det hemskaste jag gjort. Fostret kom ut, självklart när jag satt på toaletten. Men hade sån där "kopp" just ifall det skulle hända. Och jag hade lovat mig att absolut inte titta, men det går inte att säga INTE till hjärnan. Nu ligger "det" på minneslunden i Eskilstuna. Detta hände 05. Och jag har aldrig varit där!
Vill skicka massor med kramar till er! Och massa lyckönskningar!!

Jag skulle ha varit i vecka 14 i dag men tre dagar innan började jag få bruna flytningar och den tredje dagen så kom det klumpar och mer blod shit tänkte jag! Ringde min älskling och han kom hem från jobbet. Och vi körde in till akuten och de tog prover och sen ultraljud, och de sa att bebisen hade dött i vecka 9, så jag är i vecka 14 nu och inte förrens nu har det börjat komma mycket blod. Men inte något som skulle tyckas vara bebisen har kommit ut, men jag ska in till k-k i morgon, och de ska göra ett nytt ultraljud. Och se om den har kommit ut av sig själv eller får de hjälpa mej! Så himla trisst vi som hade planerat så mycket =( men det var väl inte vår tur?? man får tänka positivt=) försöka iallafall! kommer fler chanser! Kram till er alla!

Styrkekramar!

Fick också lite små bruna flytningar i v 14, åkte in till akuten där det konstaterades att den varit död sen v 9. Fick en tid till skrapning dagen efter. Detta hände 9 februari -07. Tog några månader innan man blev gravid igen. Så nu är det bf 26/2. Så man behöver inte förlora nästa bara för att man förlorat en. Jag var väldigt rädd fram tills UL i v18 efter det kunde man pusta ut.

Är glad att du ändå har ett barn redan jag tror det kan hjälpa sorgen något. Att jag hade en son redan hemma tröstade mig väldigt.

Hej där vännen.
Jag har varit med om exakt samma sak.
Vi kom till gyn för att gjöra vårt 2:dra ultraljud.
Mina förväntningar var höga då vi vart där 3v tidigare.
När gyn utförde undersökningen så fick jag själv leta, konstatera att mitt lilla knyte inte levde mer. det var som att allt runt omkring en gick i spillror.Vi var där tisdagen den 18/12-07 och de konstaterade att barnet dog den 17/12_07.
Jag tycker det var konstigt att de inte erbjöd dig något allt till att få i gång ditt missfall.
Själv vart jag erbjuden tabletter och ca 6 timmar senare var det i full gång.
Jag förstår din sorg tomhet / saknad det jag gjör är att leta svar på mina frågor. Håller med om att det känns skönt att skriva av sig om detta och att andra som läser detta förstår.

anch - Beklagar sorgen. Jobbigt att du måste ha upplevt missfall så nyligen.
Jag har haft en jobbig höst. Det räckte inte med missfallet i 10.de veckan i november. Min morfar, som var en mycket viktig person för mej, gick bort en vecka innan jul, 17/12. Djup är min sorg. Nu i dagarna har jag med stor förhoppning väntat då mensen varit 4 dagar försenad och jag haft graviditetssymtom. Men igår kom det igång och jag är 100% säker på att det är missfall igen :(
Jag längtar så efter en bebis, ett litet syskon till min dotter, och hoppas så att lyckan är med oss nästa gång.

Beklagar och sänder en kram. Vet precis vad du går igenom. Var med om samma sak för en månad sedan. Längtar också sååå efter en bebis. Jag vill ha tillbaka min igen .

Idag skall jag på undersökning och se om allt har kommit ut

kram

Jag vet hur du känner dig.... Jag förlorade vår lilla bebis i vecka 8 när jag trodde jag var i vecka 10. Men jag fick genomgå skrapning så det kändes svårt och tomt i magen. Hade ju räknat att få ett juni barn så nu får man börja om på nytt igen.. En kram till dig från mej