Styvföräldrar tänk er för.

Jag har aldrig känt mig som en styvmamma efersom min man enbart haft glest umgänge med sina snart tonårs barn.
En period var dom här dock regelbundet ca 1-2 helger i månaden.
Jag har aldrig känt att jag har trivts med barnen eftersom det varit så mycket konfliter kring dem och deras mamma.

Jag har dock alltid respekterat barnen, och behandlat dom kärleksfullt när de varit här.
Men vad fick jag för det?
Jo, jag blev ändå baktalad och svartmålad av deras mor.
Och deras mor har nu tutat i barnen att det är mitt fel att de inte träffar sin far.
Trots att det är hon och barnens fars ansvar att se till att deras barn har det bra, så är det alltså lättare att lägga skulden på mig?

Så jag kan säga dig TS, att hur jag än hade vridit och vänt på mig så duger jag aldrig!
Har föräldrarna väl bestämt sig för att bråka, och dra in mig i skiten så är det inte mycket jag kan göra mer än ta avstånd till allt och leva mitt liv.

Jag kan inte gå och tänka på "tänk om barnen tycker illa om mig", "tänk att de kommer att hata mig i framtiden".
För hur skulle jag kunna axla denna bördan av tankar när vad jag än gör blir fel?