Allt så idylliskt???

Jag tror att efter en tid, när man lärt sig lite mer om varandra så saknar man den där första tiden och önskar att den varit sådär rosenskimrande som den "ska" vara - då är det lätt att idealisera sin bild och gå runt och säga att "det är en fantastisk tid - ta vara på den", det handlar mest om att man själv önskar att man kunnat och hunnit njuta av den korta tiden - och att man hoppas att den nya familjen skall kunna njuta som man själv inte hann/kunde/orkade.....

känner lite så själv (och han är bara tre månader) men minns också att det var kaos trötthet trötthet trötthet kaos kaos i början och ändå kryper den där känslan på att det var sååå underbart sådär nu i efterhand... konstigt - man är kanske programmerad att glömma det jobbiga?

Nie - jag tror att man inte berättar för att när man är mitt uppe i det så orkar maninte tänka på att det är jobbigt - det är ju bara det. Man biter ihop och tänker att så här är det och det är bara att gilla läget. Alla andra pallar, så varför inte jag?
Sedan, efteråt, så minns man bara de fina stunderna + se mitt inlägg ovan

nyttigen - njut av att du verkar haft en så smärtfri och enkel omställning till föräldralivet och flerföräldrarlivet!! Grattis!

Jag var också beredd på en stor förändring, begränsningar av min frihet, vaknätter, trötthet, men det var på så många fler sätt som jag inte fattade förut, att jag inte hade någon egen tid, vår son sov bara i mycket korta intervaller de första 6 veckorna, 20 minuter i stöten eller mindre och däremellan ville han bara amma, och då fick jag extremt lite sömn, väldigt upphackad, och aldrig tid att duscha, gå på toa, äta utan att ha honom vid bröstet eller skrik. För mig var det mer än vad jag hade räknat med. Nu i efterhand inser jag att det var en kort period och att det är sååå mycket lättare nu än tidigare, men då, när jag var mitt uppe i det, så kändes det otroligt svårt, men det var inget jag skyltade så mycket med då. Jag förlorade dessutom 2 liter blod under förlossningen så jag var säkert rättså svag även efter det också vilket inte hjälpte såklart, och vår son fick en infektion så efter ett dygn hamnade vi på neonatalen med antibiotika - allt gick bra men jag mådde dåligt både av blodförlusten samt att jag inte kunde stå utan att det svartnade så jag kunde inte mer än amma, inte ta hand om mitt barn, det var verkligen en pärs att ta sig igenom!

Det är många där förlossning eller annat går lite annorlunda än man fått höra och man inte orkar med riktigt efteråt. Sedan är man ju hög på hormoner den första tiden, man behöver därför mindre sömn mm, men denna hormonpåverkan är olika hos olika människor, vissa har kanske en fysiologisk bättre förutsättning än andra att palla med.

Sedan är barn sååå olika, i min mammagrupp finns det något barn som sover nästan hela tiden och aldrig skriker, bara gurglar lite när den blir trött, några där barnet skriker hela kvällarna, någon där barnet inte sover alls på dagen, någon som ammar hela tiden.... olika barn - olika förutsättningar!

Jag försöker också att förbereda mina vänner som ska bli föräldrar snart på att det inte blir som folk säger - ser det lite som en mission!