Svetlanas Fanclub

camile: Åh, stackare! Ja jag kan ju relatera till det där eftersom vår förra jul slutade med att vi inte talade med svärmor förrän i april.

Hundar är lika känsligt som barn för en del och då blir det knepigt när de inte kan samsas, men tycker verkligen din mamma att dina barn ska vara rädda för att fira jul där? Hon måtte väl kunna se er sida lite också? Jag hade aldrig accepterat att barnen ska vara under hunden i flocken, det är enligt de hundmänskor jag vet att be om problem om hunden inte får lära sig att minsta människa ändå ska respekteras. Det är hunden som ska tas bort tycker jag om det inte funkar. Har den där hunden gått vanliga lydnadskurser och annat där ägarna har fått stöd och råd av kunniga?

Vad gäller fortsatt julfirande så låt detta lägga sig lite innan ni tar upp det igen, jag tror självklart inte att dina föräldrar vill missa barnens födelsedagar.

Men vad ska annars "hända"-brukar ni bli osams med bror/tjej annars? Tyvärr är det ju så att ju fler gånger man hamnar i träsket ju lättare ramlar man dit...

För övrigt kan vi nu lägga till London till kartan över ställen vi har varit magsjuka på. Eller jag är fortfarande frisk men Alex och maken har haft en jobbig natt och vi har ingen aning om vad det är-virus eller matfötgiftning. Inte kräksjuka i alla fall.

Tur i oturen att vi i alla fall inte hade späckat dagsprogram alla dagar, vi har åtminstone tid att må skit för en gångs skull.

Camile, jag börjar koka när jag läser det du skriver. För det första: hunden. Din bror och hans tjej verkar inte vara tillräckligt hundkunniga och definitivt inte tillräckligt hundkunniga om schäfrar. Tro mig när jag säger att den hunden kommer de få allt större problem med, helt utan tvekan. Att ens antyda att det är ni alla som ska anpassa er efter hunden är ett klart och tydligt bevis på det.

Ha inte dåligt samvete för att din brors tjej blev ledsen. Hur skulle ni annars ha reagerat? Hundar ska inte slickas i ansiktet och Elina blev rädd när den jagade henne (tror fan det)Det är ert JOBB att agera.

Dina föräldrar är gissningsvis konflikträdda. Oavsett så behöver du inte deras godkännande för att ert sätt att reagera var rätt eller inte. Det är ni som bestämmer vad som är ok eller inte när det gäller er familj och era barn.

Angående jularna, varför åka om det skapar så mycket ångest redan innan? Ni är vuxna nu, bjud alla som vill komma hem till er, och åk inte någonstans om ni inte vill. Klart det kan bli en konflikt med dina föräldrar (vi har ju hört om dem förr här) men det kanske är en fajt ni helt enkelt måste ta.

Det är inte meningen att låta hård nu, men man blir behandlad soim man låter folk behandla en. Förlåt, men jag blir så arg. Det är inte första gången du berättar att du är ledsen efter att ha varit med dina föräldrar.. Kram!

Bimsan
Ja jag kan väl inte påstå att det funkar mellan oss. Men det beror på andra saker. Mest kanske på mina föräldrars beteende och att de inte behandlar oss lika. Jag är den som man kan göra och säga vad som helst till och det ska jag bara "fixa" och förstå att de tycker si eller så. En del kan tyckas vara larvigt att jag reagerar på men för mig så är det ingen skillnad trots att deras handlingar mot mig hände för 15 år sen. De är väldigt noga med att påpeka att de är så rättvisa mot oss barn. Ja det är de när det gäller jul och födelsedagar, men i vardagliga livet är de det inte!

Ex 1
Sonens pappa skötte inte skolan och hade en taskig pappa som gjorde det ena och andra mot sin son. Enligt mina föräldrar var han dum i huvudet och han blev aldrig accepterad av mina föräldrar och han fick aldrig en ärlig chans redan från start.
Brorsans tjej sköter inte skolan och hennes pappa har inte alltid behandlat henne juste. Mina föräldrar tycker synd om henne för att pappan inte varit så snäll och brytt sig och de förstår om hon inte orkar med skolan.

Ex 2
Jag har flyttat mycket i mina dar och de har aldrig erbjudit sig hjälpa mig med vare sig städning eller att bära. Inte ens när jag var ensamstående med sonen och skulle flytta till Karlstad så fick jag hjälp från dem. De som hjälpte mig var min dåvarande pojkväns familj.
Brorsan har köpt hus för 4 veckor sedan och när vi satt och åt mat på julaftonskvällen så säger mamma att hon ville hjälpa dem att flyttstäda men kunde inte för hon jobbade. Men om pappa kunde ta affären (egenföretagare) så kunde hon ju hjälpa till.

Ex 3
De har aldrig besökt mig spontant när jag bodde kvar i Östergötland. Inte ens om de var och handlade 1 mil bort från där vi bodde. Inte ens när vi bodde själva sonen och jag. Idag är det ett evigt gnäll över att vi bor så långt bort och att det tar sån tid att komma hit.
Till brorsan, bodde i linköping innan han köpt hus, har de åkt och överraskat med mat och hälsat på när de är i Linköping och shoppar.

Ja listan kan göras lång men jag ska inte tråka ut er med mer saker. Men det är skitjobbigt och jag känner att min gräns är nådd. De senaste åren har jag blivit ledsen vid varje besök vi är där och vill bara hem.

Jag vet att deras beteende beror på att de inte kan acceptera att jag har valt att flytta 34 mil från dem. Det är inget som de har sagt rakt ut men det pusslet kan jag lägga själv.

Frugan
Jag blir rörd över det du skriver.*tårar* Det känns skönt att läsa ditt svar. Det är väl just det jag behöver nu. Jag tänker precis som du när det gäller hunden, men det är inget man får säga högt. Jag känner mer och mer för varje dag sen vi kom hem att jag vill inte fira jul där utan att de som vill fira jul med oss får komma till oss. Måste sätta ner foten och inte ge mig en tum känner jag annars kommer de att trampa på mig och min familj i all evighet.

Tack för att ni bryr er! Det värmer ska ni veta!*kramar om alla*

Frugan igen
Måste tala om att de har haft hunden sen juli 2006 och den är fortfarande livrädd för min pappa som hon ser så gott som varje dag. Den enda gången hon går fram till honom är om han har mat, men det är med nöd och näppe hon tar maten. Mig går hon inte fram till trots lock och pock och jag krusar ingen så jag låter henne vara. Jag ser inte att det blir någon förbättring med hundens rädsla utan jag ser hur problemen blir i framtiden. Men det är ju deras problem, bara det inte händer mina barn något.

Jag har ingen stor hundvana, trots att jag älskar djur och kan mycket väl tänka mig en hund i framtiden, men så mycket kan till och med jag räkna ut att rädda hundar är de som är mest "farliga" för man vet inte vad de kan göra.

Jag skulle inte säga något om våra barn tycker att det är ok och inte blir rädda. Men nu är det inte så utan Elina blir mer och mer rädd ju längre vi är där och hunden är där. Och så är det vi som får skulden till att det är någon hund som vi har i vår närvaro som har skrämt henne! Vare sig mina föräldrar eller brorsan och hans tjej ser att det är deras hund som är orsaken.

Camile: Kram! Jag har ingen erfarenhet av hundar alls egentligen, men det "vet" väl alla att hunden ska vara underlägsen människor? Jag hade varit skitledsen jag med, så kram till dig från mig.

Här hemma har vi ett barn som ska flytta. Just nu har hon väl lugnat sig något (står och sjunger ompa ompa), men för nån timme sedan stod hon i hallen, fullt påklädd och skulle flytta hem till grannarna. Vi skulle få ta hand om hennes låtsaskompisar för hon orkade inte längre. Det som utlöste det hela var middagen, och droppen kom när hon välte ut sitt mjölkglas på ren jäkelskap, då blev jag ordentligt arg på henne. "Nu flyttar jag!" deklarerade hon högt och tydligt (TROR att Lotta på Bråkmakargatan har en del med det hela att göra) och gick ut i hallen där skor, jacka, docka och lilla guldhandväskan åkte på. Vi hade fullt sjå med att få henne att stanna kvar, det slutade med tårar och gråt och en överledsen Ellen. Efter mycket kramar och pussar tror jag att den värsta flyttivern är över... 

Puh... tänk om tio-tolv år... 

tittar bara in snabbt för att säga..

        

                     Grattis kära vår lilla Foffis, på födelsedagen!  

Camile,
Låter jättekonstigt det där. Jag skämts om min hund gjorde så att ett barn blev rädd. Det är nog ofta så att endel hundägare med "svaga" hundar försvarar/förnekar problemet. Den Golden retrivern som bet Cotten är inte helt frisk i huvudet. Han visar tänder och ser ut som ett monster så fort det kommer en annan hanhund. Så fort han får mööjlighet så kommer han ju bita ihjäl en hanhund. Likförbannat ser vi hunden i området dagligen ...

Jo,
Så sött ...

Bimsan,
Tråkigt med magsjuka.

Här tar vi det lugnt. Har haft feber, ont i brösten och lederna igen. Klara är duktig storasyster och brukar ge Elvira nappen och vagga vaggan. Vilket jag trodde hon gjorde igår när jag fixade håret. Elvira skrek högre och högre. Jag gick in och Klara gav henne inte nappen. Hon höll handen på hennes lilla mun för att hon inte skulle skrika så högt.

Camile:

Träkigt att det ska behöva bli så. Tyvärr tror jag den hunden mår sämre av dåligt ledarskap o får inte fasta förhållningsregler om vad man får o inte får.

Hundar får för min del gärna slickas när jag själv ber om det, men inte annars. Hundar får gärna leka med barn, men det ska vara på bådas vilkor o absolut inte om den ena parten inte vill. Det gör jag klart för både mina hundar o mina barn. MEN i stort sett tror jag egentligen inte hunden är problemet, utan problemet är att du inte känner att du har dina föräldrar som backar upp dig.

Tuva 77;

Mentalt sjuka hundar ska egentligen plockas bort anser jag. Sedan finns det omständigheter som inte hundar råder över utan människor har styrt ett felaktigt beteende till deras vinning.

Tuva
Ja det borde finns nåt test som man måste avlägga för att skaffa hund likväl som att skaffa körkort. För det finns de som inte är lämpliga att vara hundägare!

Pejo
Precis som du skriver så är det största sveket att mina föräldrar inte står bakom mig. De sätter hunden högre än sina barnbarn! Jag inser för varje dag att detta är deras straff för att jag inte bor närmre.

Jag har nu iaf tänkt att inte ringa dem och önska gott nytt år och jag tänker inte svarar om de mot all förmodan skulle ringa. Vill faktiskt ha en rolig och trevlig nyår med min familj. Jag kommer oxå tala om för dem, den dan jag pratar med dem och barnens födelsedagar kommer på tal, att jag inte vill att de kommer upp hit för de bara gnäller om att vi inte har gjort iordning i källaren, att vi inte har en torktumlare och att det är SÅ långt hit. Det vill jag slippa och kan de inte sluta med det så kan de lika gärna vara hemma. Vi gnäller ju inte när vi är hos dom över det de inte gjort och inte har vissa grejer. Inatt har jag inte kunnat sova och jag mår verkligen skit över deras beteende. Om detta kommer att kosta mig kontakten med dem så får det faktiskt göra det. Jag har en familj med man och 3 barn att ta hand om och jag vill må bra själv! Nu är det andra julen i rad jag firat där nere och som jag mår skit efteråt. Men nu är jag trött på att må dåligt och att vara nän slag- och gnällpåse. Kan också meddela att övertrevligheten sitter i fortfarande de två gångerna jag har varit tvungen att prata med dem. Det är så man kräks!

Tack för alla värmande ord! Det stärker mig och jag känner att jag inte är knäpp över att jag reagerar som jag gör och att jag inte är ensam om att tycka som jag gör. Sen är det ju alltid så att det är lättare att ta någonsparti när man bara hör ena sidan. Men jag har gett min syn på det hela och hur jag känner det och hur jag tänker. ÄVen om jag mår skit så känner jag ett enormt stöd från er. Tack för att ni finns! *kramar om alla*