För oss med barn som inte sover!!!

Angående vattkoppor... ja, det är tusen gånger värre att få det när man är vuxen. Jag fick vattkoppor förra året, 29 år då!!!! och dessutom var jag gravid i 16:e veckan!!! inget kult alls!

Åh, kan ana vad ni genomlider Mamasnest! Lagom till jul fick 3-åringen vattkoppor, efter kom ena tvillingtjejen exakt 2 v senare, ytterligare två v senare var det andra tvillingens tur! O det steg hela tiden i "plågsamhetsgrad". Men nu är det i alla fall avklarat! Lycka till!

Nej, säg inte så. Vi hoppas varje minut att 2-åringen ska få det samtidigt. Nu har vi fått tag i Tavegyl så jag hoppas att natten blir lite lugnare. Som tur är har sambon ett jobb där han kan säga att han inte kan komma nu och ändå behålla största delen av lönen. Jag har sagt att han faktiskt får vara hemma tills båda tjejerna är friska oavsett hur lång tid det tar.

Kikar in i tråden...här har ju grabbarna sovit hela nätter nu med nåt undantag sen mitten av feb...börjar nästan tro att det verkligen har vänt...vill inte skryta eller så...bara peppa och ge hopp att det verkligen kan vända efter 10 mycket jobbiga månader...styrkekramar och hoppas att jag inte får äta upp detta inlägg!

Nu kanske man allvarligt kan börja tänka på syskon haha eller hehe

Om man blir smittad samtidigt kan man ju får det samtidigt. Jag vet ju inte var lillan har fått det eftersom vi inte har dagis eller känner någon som har haft det nyligen. Tjejerna är ju alltid tillsammans så när än lillan blev smittad måste ju storasyster ha varit med.

Men det innebär att jag fortfarande hoppas att hon blev det.

Och man kan bli smittad av vattkoppor och få subklinisk sjukdom med bara tre - fyra koppor. Det blev antagligen jag som barn, för när jag var 26 fick jag det igen, i mycket lindrig form, bara 20-talet koppor och ingen feber.

3hjärtan: apropå tröst: jag fann faktiskt viss tröst i att tänka på en del föräldrar till svårt handikappade barn som jag har träffat. Särskilt en mamma, jag mötte henne när hon var gravid och vi kom att tala om oron inför nästa barn. Hon nämnde spontant att hon oroade sig ju inte för kolik, sömnproblem eller liknande, för det vet hon ju att det går över! För henne var tanken på tre månaders kolik eller två års sömnsvårigheter ingenting, hon hade ett barn som inte kunde tala, gå eller äta, och som kräktes varje dag och ofta låg och skrek på nätterna utan att man visste riktigt varför. (En helt underbar unge på många sätt för övrigt, svårt att föreställa sig att någon kan ha charm som knappt ser och som saknar tal, men hon är SÅ charmig! )Det tänkte jag ofta på på dagarna när Arvid var inne i sin värsta fas - det är iallafall övergående, jag kommer inte att ha det så här resten av livet. Så kändes det lite mer uthärdligt och jag kunde njuta av allt det andra med ett litet barn - upptäckarglädjen, pratet,när viljan och åsikterna blir tydligare osv osv.

Och det går ju över, för nästan alla. Och som sagt - har man inte blivit väckt varje natt i över ett år så tror jag inte att man kan njuta så helhjärtat av en hel natts sömn!