ni som är adopterade.....

Jag tänker inte ofta på att jag är adopterad. Det händer dock rätt ofta att jag kan känna mej lite kränkt på jobbet av ngr anhöriga som inte tycker mörkhyade människor är lika värda och att de inte tror att jag kan lika mkt som övriga personalen och det känns ibland, men jag har växt upp med en bror som är biologiskt barn till mamma och pappa och det har aldrig funnits ngn skillnad på oss. Tvärtom är vi otroligt syskonlika i allt utom utseende.

Jag har letat och funnit mina bio.föräldrar vilket var viktigt för mej. Mest för att jag ville visa dem att jag fick ett bra liv och att de gjorde rätt beslut att ge bort mej eftersom jag blev bortadopterad av en ren, för mig, lycklig slump. Men det var faktiskt skönt att se att det fanns ngr som var lika mej i utseende och jag ser på mina barn hur lika de är mina bio.föräldrar och det är faktiskt lite kul. Det singalesiska arvet är jag stolt över även om jag är svensk i själ och hjärta. :)

Jag är bra på matte, det enda ämne jag har 5a i *S* För mej är det värre med svenskan eftersom jag pratar rätt grov ödialekt som är en blandning av 2 öar. Men min svenskalärare sa att eftersom jag var adopterad var det kanske så att jag hade svårare att lära mej svenska...*S* Men det är det ju inte..men man hör mkt kul.

Grannen adopterade en liten tjej från bogotá och hon var 1 år när hon kom hit vilket oroade hennes farfar, för hur ska hon kunna lära sig svenska men eftersom jag pratade flytande skulle nog Jolie med kunna det :)

Vietnammmamma: *S* ja folk är konstiga ibland. Fast jag tycker faktiskt mina små tanter på boendet jag jobbar är så söta när de frågar hur länge jag bott i sverige och jag alltid säger att jag kom hit när jag var 1 månad och alltid varje gång blir svaret att
- kom du för en månad sen och du pratar så bra svenska... *S*
De är djupt imonerade och berättar för alla runt omkring vilken duktig tjej jag är.

Är det ngn mer än jag som har otroligt lätt för att lära mej språk?
Jag har bott i afrika i 2 år och lärde mej snabbt swahili och i indien ½år och lärde mej förstå och göra mej förstådd snabbt på tamil men det var mest ett måste då jag jobbade med lepraskadade..
Men en av mina vänner som är språklärare sa att pgr av mina arvsgener så har jag anlag för att lära mej språk lättare..
Jag tror inte på det men är lite nyfiken på om ngn mer som är adopterad har lätt att lära sig olika språk.. :)

emcjoh: det har jag oxå råkat ut för. Inte hos bms men under uskutbildningen då vi skulle göra ett arbete om våra föräldrars grav när de vänta oss. Sa att jag inte kunde göra det, dock kunde jag göra ett arb om hur det var när de vänta på besked och hämta mej osv..läraren blev riktigt irriterad för jag inte ville göra som hon sa.
Men hur skulle jag kunna göra ett sånt arbete?? *L*

Vildrosen: jag kan nog hålla med dej till en viss del men samtidigt är det inte "vår" släkt.
Jag har släktforskat på mina adoptivföräldras föräldrar och kom jätte långt men det är endå inte min släkt genetiskt. Jag personligen har inte ont av det för fem öre men jag kan förstå hur man som 13 åring tycker det är jobbigt. Bara den åldern är ju en "kris" ålder med allt som förändras och hur man är och så vidare. Själv måste jag säga att jag ofta skämtat om att jag är glad att jag inte har ärvt generna då min släkt på en av mina föräldrars sida är känd och till och med finns som en filmatisering och gick på tv för ett antal år sen. *S*
Men sen ser man ju sig som deras biologiska barn. Jag fråga min pappa härom dagen utan att tänka mej för om vi hade glutenallergi i släkten då min dotter ska kollas för det nu..men nä från vår sida kom det inte. I dag ringde han och sa att jag troligtvis inte hade ärvt det endå*S* 

emcjoh: åh...jag vet hur jag var själv då. Att mina föräldrar ens överlevde min 14 års kris..
Jag var snäll som barn och tog igen det senare..*S*
Jag sa så mkt hemskt till min mamma i den åldern att jag skäms. Det värsta som jag sa och som jag har ont av än i dag var att jag sa att jag önskade de aldrig fått mej.
Usch va jag ångrar det. Och om jag tycker det var jobbigt så vill jag knappt fundera på hur mina föräldrar kände det.
Det var även då jag drog i gång min längtan att söka mina rötter.
Men jag fann dem inte förens för 7 år sen och det var nog tur det.

Fru hemlig: Jo jag vet att jag borde det men nu när man sitter där med egna barn inser man hur hårt man  tar det när ens barn säger det ena och det andra. Jag börja nästan grina när samuel sa "dumma dej" till mej idag..men så grinar jag iofs för allt nu för tiden *S*
Hur tog din mamma det när du sa det??  :)

Fru hemlig: Jag har till och med fortfarande lite ont i hjärtat och ser framför mej när jag sitter hos mormor( jag har växt upp i samma hus som dem, vi på övervåningen och de på underv) och äter sötlimpa som jag doppade i kaffet och mormor gråter och säger att hon bara gjorde sitt bästa för mej och min bror. Hon passa oss i 2 veckor då mina föräldrar var i israel och vi hade väl bråkat som vanligt. Men jag glömer ALDRIG den meningen.

Fru hemlig: Jag var helt bedårande *S* Nä bara skämtar..jag var rätt snäll när jag var liten men revolterade rätt ordentligt när jag var tonåring. Eller ja..här ute var revolt nog om man var ute sent och drack cider...*S*
Mamma skrattar lite elakt när hon ser hur min älskade lilla dotter är i sitt sätt och säger alltid nöjt att ja du snart får du känna på hur vi hade det..*S*

Ethi: ja jag vet... och det är helt ok att du skriver samma..för som du sa ni  brukar det..*S*
och jag vet att det är en frigörelse men endå..det är rätt hårt att säga så.
Och önskar att jag aldrig blivit född..sagt det med...
Och ni älskar min bror mer än mej..sagt det med... *ryser*

Cedrica: Jag antar att min dotter kommer bli precis likadan som jag var och jag hoppas att jag kan vara lika stränga som mina föräldrar. För som du säger..idag är man tacksam för att de agerade som de gjorde även om de då var hur pinsama och taskiga som helst. *S*

Ethi: Jo det är klart de förstod. Det vet jag nu eftersom vi pratat om det och faktiskt skrattat så här i efterhand men jag minns stunderna när jag sa det och hur jag själv mådde just då. Hur elaka jag tyckte mamma och pappa verkligen var och hur fel de hade i allt och hur jag i mitt sinne trodde de faktiskt favoritiserade min storebror och alltid lät han komma undan med allt osv.
Sånt tänker jag på nu när jag själv har barn. Och speciellt då min son har ett handikapp som gör att jag får kämpa rätt mkt med honom då han kan få sina spel och att jag inte kan säga till honom på samma sätt som till dottern som är frisk. Jag är rädd att han ska känna att han blir hårdare behandlad fast han egentligen inte blir det.
Just nu är det inte så allvarliga ord direkt. Mer "du är dum" och favoritordet..."bajskorv" *S*

Ethi: Bra skrivet!!!