ni som är adopterade.....

Jag tycker att vanliga svenskar har tolkningsföreträde för bedömningen av hur det är att vara adopterad. Det anser jag vara ett problem.

Ett annat är att man som adopterad inte tillhör sin adopitvfamilj helt och fullt. Man har andra släktband. Jag anser inte min adoptivfamilj vara min familj. Jag fick bara växa upp där. Min familj är den jag har idag med blodsband. Blodsband är oerhört viktigt för mig. Det intressanta är att när man som adopterad säger detta blir det oerhört provocerande.Att sedan en hel industri jobbar stenhårt för att folk ska kunna få egna barn genom ivf, hormonbehandlingar etc det anses normalt.

En annan sak är förlusten av ens ursprungskultur o språkförlusten. Jag kan känna stor sorg över att inte fått lov att lära känna mitt hemland som barn och att få lov att ta del i det landets kultur, språk och utveckling. Det är nästintill omöjligt att kompensera det när man väl blivit vuxen.

Som vuxen o nu till åren kommen känner jag en stor saknad av att inte fått lov att känna mitt eget land och en stor tomhet av att inte få lov att känna mina biologiska föräldrar. Denna tomhet har jag fått lära mig leva med men den är ett faktum och gör sig mer hörd ju äldre jag blir. Jag skulle känna en enorm glädje om jag fick lov att lära känna ngn från min ursprungsfamilj en syster, en bror. Herregud vilken enorm gåva det hade varit!!

Jag upplever att min uppväxt präglades av rasism o fördomsfullhet som inte gagnade mitt självförtroende. Nu har jag snart två pojkar själv. Vi kommer snart att flytta till ett av asiens rikaste länder söder om Malaysia dels för att min make fått ett bra erbjudande genom sitt arbete dels för att vi vill att våra barn ska få växa upp i en miljö där vårt ursprung inte ifrågasätts och blir till en nackdel.

Jag upplever att många adoperade lider av dåligt självförtroende och en stor del av de adopterade förnekar problem som de har både socialt, känslomässigt och själsligt. Det beror på att vi uppfostrats att vara tacksamma, artiga och foga oss. De som idag vågar säga ifrån är mer eller mindre sådana som jag. Vuxna adoperade koreaner. Vi är runt 40 år gamla, har bra utbildning, bra jobb och lite bättre självkänsla. Jag önskar att alla adopterade har modet att ställa krav och säga ifrån till sin omgivning och våga säga hur ni känner det utan att be om ursäkt. Vi får väl se hur det låter i media när alla adopterade kinesiska flickor växt upp.......