Har ni någonsin upplevt problem som just har med att göra att ni är adopterade?
Tänker ni på att ni är adopterade, och i sådanafall i vilka situationer?
Jag är själv adopterad. Är bara nyfiken hur andra upplever att vara just adopterad.
Håller med dig Vietnammamma. Det är ju ens föräldrar. Det där med att folk tycker att man ska vara tacksamm...grr vad arg jag blir när nån säger så. Det är väl snarare så att våra föräldrar ska vara tacksamma =).
Får inga frågor eller speciella påståenden förens jag berättar själv, eftersom det inte synns på mej.
Men jag kan uppleva en viss saknad att inte veta vem man är lik, samt att inte veta vad man bär i sina gener. Speciellt nu när man försöker skaffa egna barn.
Sen har man nog hört det mesta i frågväg. Inget man tar illa upp vid men det kan bli ganska uttjatat efter" några år".. haha..
typ:
- hur gammal var du
- har du träffat dina biologiska föräldrar
- ska du söka efter dom
- varför, hur, vart och när..
- vet du om du har några biologiska syskon
m.m m.m m.m m.m..
Men däremot kan jag ta lite illa upp när vissa människor ser likadant på adopterade barn och fosterbarn.För mej är det inte samma. Men det är så olika vad folk tycker och känner.
Jag fick en väldit konstig kommentar när jag fött min dotter för snart 8 år sen. Min förlossning gick väldigt snabbt. När jag va på Mödravårdscentralen några dagar efter förlossningen visade det sig att en annan adopterad tjej me haft en snabb förlossning, varpå min barnmorska sa - Jo men er ras är bra på att föda barn. hmmm, ras??? Nu va min barnmorska väldigt rar för övrigt så jag blev inte sne. Hon uttryckte sig fel..
Kom att tänka på en situation hos bm när jag skulle skrivas in när jag väntade mitt första barn. Var ju rätt ung då och sårbar när hon frågade efter heriditet=ärftlighet o. jag svarade att jag inget visste.
EN av nackdelarna? med att vara adopterad "utan att det syns" iaf inte enl. endel (ca50% skulle jag tro).
Flyttade senare o. "slapp" ha den kvinnan som bm, lika bra det kanske.
emcjoh: det har jag oxå råkat ut för. Inte hos bms men under uskutbildningen då vi skulle göra ett arbete om våra föräldrars grav när de vänta oss. Sa att jag inte kunde göra det, dock kunde jag göra ett arb om hur det var när de vänta på besked och hämta mej osv..läraren blev riktigt irriterad för jag inte ville göra som hon sa.
Men hur skulle jag kunna göra ett sånt arbete?? *L*
Inoka:Då skulle du sett arbetet om släktforskning vi förväntades göra i 8:e klass tror jag. När jag hade varit ledsen både länge och väl för det fick jag min mamma att ringa till läraren (som fö var min favorit) o . förklara för honom hur det var.
HAN var jätte förstående o. tyckte vi skulle göra det med den svenska släkten. MEN klasskamraternas reaktion kan du nog gissa dig till...
Det finns både barn OCH vuxna till allt 
Jag har upplevt en del rasism. Inte så kul när man var liten och vuxna människor kunde säga åt en att man ska åka hem till sitt eget land....vilket land är det då? Var ju bara 4 mån gammal när jag blev adopterad.
I övrigt tycker jag inte att jag märkt några problem. Jag har aldrig undrat så värst mycket om min bakgrund eller ens tänkt på att jag är adopterad. För mig har det alltid varit naturligt eftersom mina föräldrar aldrig gjorde någon hemlighet av det.
emcjohn. Detta med släktforskning. Förklara varför det blev ett problem? När jag adopterar ett barn så adopteras det ju till min familj och min släkt. Det får ärva oss, tex släktgården... så det är väl naturligt att en släktforskning kan handla om den släkt man är adopterad till? Mitt adopterade barn blir ett barnbarn till mina föräldrar, ett barnbarnsbarn till mina morföräldrar, osv. Det sitter väl inte i generna? Vårt barn får ett kulturellt arv från vår släkt. Så nu är jag nyfiken hur du som fd adopterat barn upplevde det. Var det inte såsom jag beskriver? Jag tycker att om inte det adopterade barnet ses som en fullvärdig medlem av släkten ska man inte adoptera. Sedan är det ju en annan sak att det någon annan stans i världen finns en biologisk mor, vars barn dock är bortadopterat.