Ni som vill veta hur det är att vara adopterad, fråga mig gärna:-)

Oj, jag skrev i den andra tråden....
här är mitt inlägg därifrån:

Hej nallen,
kul att höra att du vill berika diskutionen med din kunskap.

En sak som jag och min man funderar på är angående just om resor till ursprungslandet. Vi gillar båda att resa mycket och hoppas kunna fortsätta med detta efter att vi fått barn. Vi ser dessutom som en viktig del av identitetskapandet att försöka skapa starka band till barnets urpsrungsland. Personligen så har jag haft detta i mitt identitetskapande, mina föräldrar är från Uruguay i sydamerika och när jag växte upp så var det svårt ibland att känna sig stolt över sin bakgrund när andra såg det som något negativt. Nu när jag är vuxen tycker jag att det är viktigt att ens urpsrung ska vara något positivt oavsätt om man är adopterad eller svartskalle ;)! Detta vill vi förmedla till våra adoptivbarn, vi hoppas kunna resa tillbaka till barnets urpsrungsland, dessutom så att hela det här med att åka tillbaka ska kunna avdramatiseras lite. Vad tycker du om detta? Funderingar, tankar....

Fru hemlig,
vi har också funderat på detta med namn. För oss känns det viktigt att barnet behåller sitt namn och att det också förknippas med något positivt, man kanske kan använda det när man är extra kärleksfull i hemmet (som vissa gör med smeknamn till sina barn). Sedan beror det ju på vad är för namn, det hade varit tråkigt om det var ett svårtuttalat namn för oss och att vi lemlästar det genom att uttala det fel... Vi funderar dock på att ge ett släktnamn till barnet som andranamn mest för att förstärka anknytning, men dessutom att namnet inte bara är svenskt utan går hem internationellt. Själv har jag ett svåruttalat förnamn som mina dagisfröknar lemlästade ständigt, vilket fick mig att tycka att det var fult. Nu har jag lärt mig att vara noga med att rätta folk så att de utalar det rätt, för det är ett väldigt vackert namn egentligen.

Ser att mina åsikter är väldigt personliga här, men det är så jag ser på saken. Det hade varit kul att höra andras åsikter och kanske egna upplevelser :)

Kan det inte tänkas som så att även om ett barn visar oro inför något att de vuxna kan genom sin stabilitet och trygghet visa barnet att det inte är något att oroa sig för? Åka dit och komma tillbaka utan att bli separerad från sina föräldrar är en bekräftelse på att det inte finns något att oroa sig för, och inte tvärtom.

Sedan är människor (alla människor, inte bara adopterade) självklart olika när det gäller att resa och utbyten med andra kulturer. Att jag fick se fattigdom och misär när jag var liten (genom min familjs resor runt om i världen) har hjälpt mig att förstå världen bättre och att bli en bättre människa helt enkelt. Att resa i allmänhet (inte bara till sitt ursprungsland) när man är barn skapar också en nyfikenhet för andra kulturer och förståelse av världen. Det är något som jag tycker är värt att ge sina barn.