Ni som vill veta hur det är att vara adopterad, fråga mig gärna:-)

Du skriver att du idag är glad att det inte blev någon återresa när du var liten. Det gör mig lite betänksam. Vår dotter är fem år och vi funderar på att besöka hennes ursprungsland nu i sommar. Vi kommer i så fall inte att besöka barnhemmet, troligen inte ens staden hon kommer ifrån - som är fattig och väldigt nedsliten. Vi tycker att hon är för liten att se de negativa aspekterna av landet. Däremot vill vi åka till huvudstaden och visa henne hur fint det är där. Vi tänkte också åka till en badort och bara ha mysig semester, fast i hennes ursrpungsland. Vår teori är att landet ska bli en naturlig del av hennes värld. Hon ska se att det inte är konstigare eller sämre än andra ställen man kan åka till.

Tror du att vi resonerar fel?

Kom förresten på en fråga till:
Vi är en blandfamilj. Vår dotter är adopterad från Östeuropa och vår son är en liten överraskning från min mage. Om det blir ett tredje barn så kommer vi att adoptera igen. Tyvärr kan man inte längre adoptera från det land vår dotter kommer ifrån. Teoretiskt skulle vi kunna adoptera från ett land i närheten, men så skulle det nog inte bli. Antingen så gillar vi inte adoptionsprocessen, eller så gillar vi inte själva landet eller så arbetar inte den organisation där vi hunnit samla en del kötid i just det landet. Alltså skulle det bli någon annan del av världen, troligen Asien, möjligen Afrika.

För vår dotter tror vi att det vore bra med ett syskon med likartad bakgrund, om än ett helt annat etniskt ursprung. Men hur skulle det vara för det tredje barnet? Vår dotter ser kanske inte direkt svensk ut med sina stora bruna ögon, men man ser ju tydligt att hon kommer från Europa. Vår son är blåögd och har dessutom ärvt farmors blonda hår. Ett barn från exempelvis Indien skulle därmed verkligen synas i vår familj. Oss gör det inget, men vi vill ju inte utsätta ett barn för en situation som kan bli svår för honom/henne. Som jag förstod dig är du uppvuxen bland andra synligt adopterade. Har det varit viktigt för dig? Vad är viktigast, att dela adoptionsbakgrunden eller att inte vara ensam om icke-svenskt utseende?

Tack för båda dina svar.

Det där med puberteten har jag hört någonstans, att det inte är en bra tid att göra en återresa. Intressant att höra att det var precis så för dig. Nu är väl inte det någon risk för vår dotter ännu på några år, så det ska inte hindra våra planer. Troligen blir det resa, men vi tänkte åkta tillsammans med några familjer som har barn från samma land, så det beror ju lite på vad de andra bestämmer sig för också.

När det gäller ett tredje barn - en andra adoption - har vi inte bestämt oss ännu. Det känns i alla fall bra att få lite input från olika håll så att vi till slut kan känna att vi fattar rätt beslut. Jag tror som du att det viktigaste är hur vi och vår omgivning behandlar barnen. Hittills har ingen gjort någon skillnad på våra två barn. Att den äldsta är adopterad är något alla vet, men det betyder inte så mycket i vardagen. Vi pratar om landet och om själva adoptionen, men båda våra barn är lika mycket våra och lika självklara delar av släkten. Det är jag övertygad om att även ett mörkhyat barn skulle bli. Samtidigt har jag hört några vuxna adopterade som tyckt att det varit jätteviktigt att växa upp med någon annan som inte heller såg särskilt svensk ut. Nåja, vi funderar vidare.

Tack för mer input om detta med återresor. Det lutar nu väldigt starkt åt att vi åker. Hänger egentligen bara på att resebyrån ska återkomma till mig med lite detaljer. Utifrån det ni skriver tror jag att det kommer att bli bra för vår dotter. Hon är väldigt intresserad av Ukraina, frågar mycket både om adoptionen och om landet. Nu i helgen var vi på en träff med vår landsförening och det triggar alltid extra frågor. Hon har en kompis i den föreningen som är hennes tvillingsjäl. Det spelar ingen roll om de sågs i förrgår eller för många månader sedan. Varje gång de träffas är de helt oskiljaktiga. I första hand beror det nog på att de är lika till sättet och helt enkelt har kul ihop, men deras delade ursprung verkar också spela roll. När vår dotter pratar om den här kompisen poängterar hon att han också är från Ukraina. Vi hoppas att de också ska följa med i sommar, men de är inte säkra än.

Vår dotter har aldrig visat någon rädsla för att förlora oss på det sättet som Vietnammamma beskriver. Hon visar tydligt att hon behöver oss, vill vara nära och säger själv att nog vill sova hos oss åtminstone tills hon börjar skolan (gränsen flyttas ständigt uppåt). När hon blir stor ska hon flytta hemifrån, fast vi ska följa med. Men jag tolkar inte detta som rädsla, utan mer som att hon har lite större behov av närhet med mamma och pappa än en genomsnittlig femåring.