Ni som vill veta hur det är att vara adopterad, fråga mig gärna:-)

Nallen79:

Ah vad du ar bra, tjejen!
Vilken jattebra ide att starta en san har trad.

Ar saker pa att du hjalper jattemanga genom att faktsikt bara finnas dar

Jag ar ocksa adopterad men fran Thailand, fodd 1976 och har en dotter. Det ar faktiskt nu nar man ar runt trettio med egen familj som en hel del faktiskt har landat. I alla fall ar det sa for mig.

Ni ar valkomna att fraga mig ocksa ifall ni har fragor.

Bor for narvarande tillfalligt i Thailand pga att min man jobbar tillfalligt har, men sen ska vi flytta tillbaka till Sverige.
Var dotter ar fodd har, precis som jag. *ler*

Ps. Nallen79: Hoppas att du inte tar illa upp att jag tog lite utrymme i din trad. Ber om ursakt i sa fall. Ville bara hjalpa till. /ds.

Skriv till min inbox, glomde jag att tillagga.

Ha en fin fredag! :)

Hej!

Jag kom till Sverige nar jag var 3 veckor gammal.

Kan bara tala for mig sjalv men sa har tanker jag:

Jag har nog alltid velat ha barn. Har en dotter pa 10 manader nu. En sak jag tankte pa nar jag var gravid var att jag inte kunde fraga min mamma nagot om graviditeter. Vissa saker sags ju vara lika eller atminstone liknande for bioligiska modrar och dottrar.

Jag kunde inte sitta och diskutera med mamma om hur de forsta sparkarna kandes, hur mycket hon gick upp i vikt , om hon fick bristningar pa magen, illamaende, amning m m.

Det gjorde mig absolut ingenting att det var sa, men det var forst da som det faktiskt blev ratt sa patagligt att hon inte hade gatt igenom en graviditet sjalv.
Tror att det var jobbigare for mamma att inte ha nagra svar an det var for mig.
Men nu har vi lart oss bada tva en hel del om hur det ar att vara gravid! :)

En annan sak jag funderade over var min biologiska sjukdomshistoria. Barnmorskan fragade ju en hel del om blodpropp, diabetes i slakten och sant och jag kunde ju bara svara: "jag vet inte".
Jag har ju ingen aning om min bioligiska slakt har allergier, hjartproblem eller nat annat.
Tanker mest pa att det vore bra att veta for min dotters skull.

Att adoptera ar sjalvklart for mig. Om mojligheten att bli gravid uteblev av nagon anledning, vilken som helst, sa skulle jag inte tveka en sekund att adoptera!

/Rosarin

Haller med Vietnammamma.

Sant har maste komma fran barnet sjalvt och far inte tvingas fram av "alldeles for engagerade" foraldrar.
Det ar hogst personligt och ska darmed respekteras. Har gar faktiskt barnets vilja for ALLA andras.

Jag kanner ganska manga som ar adopterade och vi har diskuterat sant har jattemycket.
Manga ar inte ens intresserade av att soka eller fa veta nagot om sina rotter.
En del har inget behov av att det bara och de latsas nastan inte om att de ar adopterade, tanker inte pa det.

Andra borjar fundera tidigt och en del t o m skyller allt som de ar missnojda med i livet, pa sin adoption.

Alla barn ar olika men jag tror att det ar viktigt att vara lyhord for om barnet vill fraga och prata om sitt ursprung eller inte. Det kommer forr eller senare och maste fa komma av sig sjalvt.

Hej!

Bra fraga *ler*.

Nej, jag har alltid velat ha barn, antingen egna eller adopterade.
Det har gatt lite upp och ner i tankarna ska jag erkanna.

Ett tag i tonaren tankte jag "men jisses...jag ar ju faktiskt helt ensam, helt sjalv, bara jag.." och da tankte jag pa att jag inte hade nagot blodsband till nagon jag kanner.
Da kandes det viktigt att fa ett biologiskt barn, for da fanns atminstone en till med "lite av mig".
Jag ville garna att barnet skulle likna mig ocksa men jag tror att det dar var en period jag hade da det var jatteviktigt for mig att kanna samhorighet och tillhorighet med nagot.
Ar du med pa hur jag tankte? :)
HELKNASIG tanke, jag vet, men jag sa tankte jag DA.

Sen blev jag aldre och tankte inte sa mycket pa det. Tankte att jag garna ville ha barn i mitt liv och om det blir ett biologiskt eller adopterat spelar ingen roll.
Tankte aven att, ifall jag skulle traffa en man som redan har barn sa kanske jag kan adoptera det ocksa. Man gor sin familj sjalv, sen om den bestar av biolgiska band, "adoptiv-band", nara vanner, eller andras barn, det visar sig.

Nar jag sedan blev gravid sa blev jag sa glad och samtidigt nervos for hur jag skulle klara det.
En kompis fragade om jag skulle behalla barnet. "Sjalvklart" kande jag i hela kroppen!
Senare slog det mig, ang. det dar med abort och sant...

"Anledning till att jag FINNS kanske ar att min bio-mamma kanske inte ens HADE det valet!"

Jag tanker inte saga att jag ALDRIG kommer att gora en abort, jag vet inte hur framtiden ser ut och det finns inga garantier i livet, men just NU sa ar det inget alternativ for mig!

"Live as if you were to die tomorrow, learn as if you were to live forever." / Ghandi
Gillar hans syn pa livet.:)

kram Rosarin :)

Hej pa er! :)

Jag har ocksa haft det lite "knepigt" med min adoptivmamma.
Vi ar valdigt olika men det har blivit lite battre med aren.

Jag bor f n i Thailand, dar jag ar fodd och har en dotter som ar drygt 10 manader.

Kanner mig inte sarskilt svensk nar jag ar i Sverige for jag delar inte mangas varderingar om hur allting "ska" vara jamt.
I Sverige far man alltid fragan forr eller senare, vart man kommer ifran och sa borjar det diskuteras kring det vare sig man vill eller inte.
Dessutom haglar det ju kommentarer fran "klumpiga" man bade om det ena och det andra vilket inte alltid ar sa roligt.

I Thailand gar jag som "thai", aven om de fragar ibland, da jag inte kan spraket sa bra.
I Thailand kanner jag mig mer thai pga sattet att se pa saker och hur man behandlar andra.
Har sett mycket "skit" har ocksa i form av korruption inom myndigheter och mycket annat.
Trots att jag inte talar spraket sa bra sa kanner jag mig anda mer "hemma" har an i Sverige.

Knepigt att forklara men det ar mer en kansla.

Traffade en kvinna en gang som jobbar pa en myndighet som har hand om thailandska adoptioner idag. Hon har traffat manga adoptivbarn som har kommit tillbaka for att soka sina rotter men av alla sa var jag den som var mest "thai" till satt och kroppssprak.