Ni som vill veta hur det är att vara adopterad, fråga mig gärna:-)

Är också adopterad och jag känner också som TS. Jag hade inte heller velat åka tillbaka till mitt födelseland, det är först i vuxen ålder som det över huvudtaget hade varit aktuellt för mig att ens tänka tanken att åka dit. Det är inte fel att som förälder tänka på återresa med dottern och att göra landet till en naturlig del av hennes liv men var försiktiga med det samtidigt. Mina föräldrar hade inte kunnat göra det. Jag var LIVRÄDD att åka dit, fast mina föräldrar försökte med allt för att övertyga mig om att det inte var någon fara att åka dit, jag fick panik när de pratade om detta för jag var så rädd att biomamman skulle komma och ta mig typ. Jag sade starkt ifrån att jag vägrade åka dit. Genom åren har de försökt få mig att åka men inte ens när jag var 18 år ville jag. Nu handlade det inte så mycket om rädslan för biomamman utan mer att jag helt enkelt inte var intresserad. Vid 14 års ålder vann jag en resa till Brasilien som ligger i samma världsdel som jag är ifrån. Det kändes helt ok att åka dit, så jag och pappa åkte dit då. Det var en häftig känsla att för första gången kunna smälta in utseendemässigt men det räckte med en vecka, sedan ville jag åka hem. Kontrasten att se alla fattiga och gatubarnen gjorde mig väldigt illa berörd. Jag var också då i en känslig ålder tror jag. Idag skulle jag gärna åka till födelselandet men jag vet fortfarande inte om jag skulle vilja söka mina rötter, möjligtvis kanske besöka sjukhuset jag lämnades på. Min rädsla är inte något mina föräldrar skapat snarare tvärtom, de har alltid pratat om min "första mamma" på ett naturligt och positivt sätt men det är i mitt huvud som det blivit en rädsla, jag var och är väldigt fäst vid mina föräldrar, alltid varit rädd att det ska hända dem något eller att någon ska ta mig ifrån dem för jag älskar dem så mycket, ville alltid vara i närheten av dem långt upp i åldern, likaså min bror, (också adopterad), jag var så rädd att någon skulle ta honom ifrån mig/oss så jag hämtade honom om nätterna och lade honom i min säng. Detta upptäckte ju mamma efter tag och såg till att det upphörde. De flesta barn är nog inte som jag vad gäller paniken att besöka ursprungslandet och vi hoppas kunna åka med sonen till Vietnam om några år (vill att han ska vara över 7 år för att han verkligen ska minnas denna återresa längre fram) men jag ser det som väldigt viktigt att verkligen ta reda på om hur han känner inför att åka dit. Förhoppningsvis känns det ok för honom och då gör vi resan men visar han oro inför detta så får han styra om/när vi ska åka dit.

Självklart är det så men för mig handlade det om mer än fattigdom, för mig handlade det om att JAG kunde vara ett av dessa gatubarn etc så jag är TACKSAM för att de INTE åkte iväg trots min oro, DET gav mig bekräftelse på att mina känslor respekterades. Det hade inte känts så jobbigt om vi åkt till något grannland tror jag än att åka till födelselandet. Jag är sååå tacksam för att de inte tvingade iväg mig, och jag kommer inte att göra det med sonen heller. För mig hade det känts som ett övergrepp, kanske låter hårt men för mig var det viktigt att inte åka.

Nä, jag förstår din känsla där! Vi valde att adoptera mycket för att vi ville uppleva det som våra föräldrar upplevde när de fick oss (maken är också adopterad), de har ju ingen erfarenhet av graviditeter men nu när vi gick igenom adoptionsprocessen så kändes det så skönt att ha deras erfarenheter och kunna ta tips och råd Hade jag blivit gravid hade det ju så klart också gått bra men jag är så glad och tacksam att jag fått uppleva detta och har genom adoptionen kommit mina föräldrar ännu närmare.

Jag har varit ganska sjuk de senaste åren och jag har också fått mycket frågor av läkarna kring ärftliga sjukdomar. Och eftersom jag har en tumörsjukdom så gjorde de ett större ingrepp pga att jag inte vet vad jag har hereditet för vilket kändes tungt och jobbigt och då kände jag att jag skulle vilja ha denna kännedom om ärftliga sjukdomar.

Utifrån det du beskriver tror jag att det kommer gå hur bra som helst för din dotter att åka till Ukraina. Om vår son skulle prata mycket om Vietnam och uttrycka att han vill åka dit kommer vi göra allt för att göra det Nej, du ska inte tolka detta med att flytta hemifrån fast ni ska följa med osv som att hon är rädd, snarare fäst vid er, det är stor skillnad. Lycka till på resan

De flesta adoptivbarn kommer ju hit innan de egentligen har ett fullärt språk så de kommer ju in i svenska språket ganska fort. Sedan är det ju väldigt individuellt hur man känner att man smälter in osv.

Ok, då förstår jag vad du menar Är ju också adopterad, maken är det med och sonen också Vet att det finns en del adopterade som upplever det som du beskriver att det stod i boken. Personligen har jag aldrig mått dåligt över att inte se svensk ut eller att jag inte kan språket vid återresa, (har aldrig varit tillbaka i Ecuador men planerar att åka dit snart) har dock varit i Brasilien men mådde inte dåligt pga adoptionen där heller. Roligt att du är så intresserad Tror faktiskt det handlar mest om att man som te x lärare ska vara lyhörda kring hur barnet verkar må och våga fråga. För det kan verkligen variera, vissa barn bryr sig inte alls, för andra är det jobbigt att "sticka ut" utseendemässigt osv.

Det är jättebra om man får möjligheten att besöka barnhemmet, det är inte alla länder som tillåter detta. Vi fick det, vi hämtade vår son på barnhemmet, fick filma och fota hur mycket vi ville och vi tog också namnet på de skötare som haft ansvar för sonen under hans första tid i livet. Det är jätteviktig information. Och vi har foton och film på hur de bär honom och pussar och kramar honom etc. MEN! Om han visar att han inte vill söka sina rötter, eller ens se filmerna så måste man som förälder vara öppen för det också. Precis lika öppen stöttande som om han vill åka på återresa och söka sina rötter etc. Men jag är så tacksam över att vi fick besöka barnhemmet etc och kunna dokumentera så mycket som möjligt!

Det är bra

Raspberry81: "När man är på återresa som adopterad, känner man sig inte väldigt svensk snarare än att man smälter in?"

Jo, så kände jag det, har aldrig känt mig så svensk som när jag var i Rio.

Självklart måste man inte åka tillbaka! Jag är också adopterad och jag har inte varit mogen att åka till Ecuador, trott att jag varit det när vi skickade våra papper för att själva får adoptera ett barn därifrån men icke Vet inte om jag är mogen nu heller egentligen...eller vill. Däremot vill jag så fort jag bara kan åka tillbaka till Vietnam där vår son är född Knepigt. Men varför ska man tvinga sig själv att åka dit om man inte känner sig mogen?