Jag gör världens bästa gärning!

Det är absolut en jättefin gåva du ger! Äggdonatorer är värda sin vikt i guld, deras gåvor har gjort att många människor kunnat gå från djupaste förtvivlan till största lycka.

Men jag blir lite förbryllad över ert upplägg faktiskt. För din mamma ska alltså föda sitt eget barnbarn? Din sons moster/morbror är alltså egentligen hans eget halvsyskon? Och du ska ha barn med din mammas nya kille? Jag trodde inte man fick göra så, för det måste ju finnas en del risker för förvecklingar för alla inblandade (dig, din mamma, hennes kille och så barnet förstås....).

Jag vill inte klanka ner på TS, det är ju jättefint det hon gör och jag tror säkert att alla inblandade (utom barnet av naturliga skäl) diskuterat igenom detta noga. Men jag tycker inte heller att det är konstigt om man höjer lite på ögonbrynen när man hör om nåt sånt här för lite utöver det vanliga i barnalstringsväg är det ju faktiskt.

Sen undrar jag var uppgiften om att storleken på barnets hjärna skulle bestämmas av bäraren, och inte av generna i ägget, kommer från. Om graviditeten är okomplicerad styr generna mycket mer än själva graviditeten vem barnet blir. Om graviditeten vore så viktig skulle ju pappans bidrag vara helt ointressant, det är ju bara lite gener i en spermie.

Sen tror jag absolut inte att gener har någon avgörande betydelse för vem som är ett barns mamma. Vid adoption delar man ju inte en enda liten gen med sitt barn, men nog blir man mamma och pappa ändå! I TS fall har man bestämt att bäraren blir mamma och då blir det säkert så. I fallet i artikeln nedan gör man som TS men där har man bestämt att det är "donatorn" som är mamma, och då är det så för dem.

www.aftonbladet.se/foraldrar/forlossning/article897559.ab

Primrose, jag försökte hitta referensen du hänvisade till om att det är "bäraren" mer än "äggdonatorn" som ger upphov till storleken på barnets hjärna, men det var lite svårt. Av det jag hittade verkade det dock vara något man bestämt i en domstol utan några bevis från naturvetenskaplig eller medicinsk forskning. Och det måste ju vara rätt svårt att få fram vetenskapliga bevis för hur det ligger till. Samma barn kan ju liksom inte ligga i två olika livmödrar. Man skulle iofs kunna sätta in två enäggstvillingar i två olika livmödrar och se hur hjärnorna utvecklas, men det är väl knappast etiskt. Det lite lustiga är att folk som använder surrogatmoder tycker det är självklart "deras" barn för det är ju deras ägg som bara vuxit nånannanstans, medan de som får barn genom ÄD tycker att det är "deras" barn för det har ju vuxit i dem, de fick ju bara hjälp med en liten äggcell. Jag lägger absolut ingen värdering i det, jag konstaterar bara att det funnits andra som haft samma upplägg som TS och hennes mor men där var det mamman som var surrogatmor medan dottern som stod för äggen räknades som mor till barnet som kom till på detta sätt.

Jag tycker det är fint att donera ägg för att hjälpa kvinnor i en ålder då man normalt är fertil men som inte kan få barn, t ex för att äggstockarna förstörts av cancerbehandling, förtidigt klimakterium osv. Men för den skull tycker jag inte man behöver vara odelat positiv till alla typer av konstellationer. Att förlänga den fertila perioden för någon som av helt naturliga åldersskäl inte kan få barn längre kan jag t ex vara mer skeptisk till. Och snurriga familjekonstellationer där ens mamma rent biologiskt är ens mormor ÄR kontroversiellt. Det måste man ju vara medveten om när man gör sådana här grejor. Vi kan ju inte veta hur ett barn ser på sin tillblivelse och man kan aldrig veta vad som händer inom en familj i framtiden i form av separationer osv, och hur det kan påverka relationer. Men TS och hennes mamma och mammans kille verkar ju ha diskuterat igenom detta noga och jag hoppas förstås att det går bra för barnet i framtiden.

Det är klart att hjärnans utveckling kan påverkas av "bäraren" såtillvida att om man super, tar fosterskadande läkemedel eller blir svårt sjuk störs fostrets utveckling och resultatet kan bli hjärnskador och nedsatt intelligens eller sjukdomar som ADHD hos barnet. Barnet når helt enkelt inte upp till den potential som finns i dess gener. Hjärnans storlek är väl inte så intressant i sig, tror inte den är direkt korrelerad till intelligens. Intelligens är mer sofistikerat än så och jag tror de flesta medicinska experter är överens om att grunden till vilka vi är finns i våra gener, men att miljön påverkar oss under hela livet. Hjärnans storlek vid födelsen är väl korrelerad till hela barnets storlek och på så sätt kan man väl säga att bäraren till viss del avgör hjärnans storlek vid födelsen. Vissa mammor föder små barn, andra föder stora barn, men det säger ju inget om hur barnens hjärnor fungerar under deras uppväxt eller när de är vuxna.

Nej, det är samma regler som i Sverige, barnet har rätt att få veta vem donatorn är när det blir myndigt.

Om du menar att barnet inte har rätt att få veta vem donatorn är i Sverige så har du fel. Det ÄR samma regler som i Finland - när man är myndig har man rätt att få veta vem donatorn är. Sverige har haft dessa regler ända sedan början av 80-talet. Då fanns ju bara spermiedonation, men när äggdonation blev tillåtet blev det samma regler där. Finland har helt nyligt ändrat sina regler och tagit bort anonymiteten för sina donatorer.

Det undrar jag också! Hur ni ser på detta ur barnets perspektiv? Hur kommer ni att göra om barnet t ex säger till din mamma "Du är inte min riktiga mamma!"? Hur skulle det i så fall kännas för dig, din mamma och hennes sambo? Även om ni är helt på det klara med ert upplägg nu är det inte alltid det resonemanget håller när något så stort händer som att ett barn på riktigt kommer in i bilden. Och det är inte alltid barn resonerar som man tycker att de borde.

Hur ni kommer att göra när andra påpekar att barnet faktiskt rent genetiskt är ditt och din mammas sambos? För ute i stora vida världen är det inte säkert att omgivningen är lika lovordande som på ett ÄD-forum.

Jag blev väldigt kritiskerad när jag tog upp sådana saker här tidigare, och det är möjligt att jag uttryckte mig klumpigt. Förhoppningsvis går allt jättebra men jag tycker i alla fall att det finns många potentiella "risker" och jag är nyfiken på hur ni resonerar kring detta.

Jag är Sma, intressant att läsa din berättelse, tack för att du delade med dig. Personligen skulle jag inte donera till min syster (som jag har en nära relation till) eller ta emot ägg från henne eftersom det skulle kännas som jag fick barn med hennes man eller hon med min. Men jag har all respekt för att andra känner på ett annat sätt. Som du skriver skulle det kunna vara en fördel för barnet med en släkting som donator eftersom barnet då inte behöver fundera på vem donatorn är. När ÄD-barnen börjar växa upp får vi förhoppningsvis veta hur de själva ser på sånt här.

Som flera här ovanför har jag mycket lättare att förstå att man donerar till en syster än en donation mellan mor och barn. Relationen mor-barn är ju något helt annat än relationen mellan systrar. Jag tror också detta riskerar att vara mer förbryllande för barnet.

Angående detta med att kanske få höra "Du är inte min riktiga mamma" - det jag tänkte på där var att om ett barn som kommit till med okänd donator eller är adopterat säger så är det ju ändå så att det bara finns en "tillgänglig" mamma. Vem donatorn är får barnet reda på när det är 18 och om barnet är adopterat är det antingen hittebarn eller också finns mamman långt bort och är någon man kanske söker upp i framtiden. Om donatorn är ens dotter finns ju den "andra mamman" här och barnet har chans att spela ut dem mot varandra och kanske såra sin mamma (alltså hon som burit barnet) på ett annat sätt. I TS fall skulle man t ex kunna spela ut dem mot varandra vad det gäller ålder, att man nu fick en så gammal mamma. Inget ont om gamla mammor (jag hoppas själv bli en sån, dvs få syskon till min son ) och barn testar ju inte gränser av ren elakhet, men det var bara ett exempel på sånt som kan komma in och "störa" i relationerna om man donerar till sin mamma. Vill inte måla f__n på väggen men som sagt var, man vet inte vad framtiden bär med sig och det finns risker med att donera som TS gör. Var nyfiken på om de diskuterat igenom sånt här.

Tror också det kan finnas vissa svårigheter med "Om barnet när det blir större vill berätta för andra om hur det kommit till är en sak, men jag ser ingen anledning till att berätta för andra om detta." Många väljer idag att börja berätta tidigt för barnet om dess historia eftersom det visat sig traumatiskt i flera fall att få veta när man är lite äldre. Man trodde en sak och minns sen för evigt den dag då man fick veta sanningen. Men berättar man tidigt tror jag också att barnet mycket väl kan berätta för alla möjliga om sin historia, för det är ju så naturligt för barnet. Tror det är svårt att göra barnets historia till något positivt för barnet och samtidigt lägga på det att inte berätta. Men jag vet inte, detta är bara tankar jag fått. I TS fall har man ju redan gjort det hela väldigt offentligt.... Hm, kikade på tråden för äggdonatorer och de som finns där verkar liksom inte ha samma behov av att slå sig för bröstet som TS....

Så om man adopterar ett barn, är man inte mamma då?

Att bli mamma tror jag inte har att göra med varken gener, graviditet eller förlossning. Man blir "mamma" åt ett barn för att man lever med det, ger det kärlek osv. Det vanligaste är att 50 % av barnets genetiska material kommer från mamman och att barnet vuxit i hennes livmoder, men det behöver absolut inte vara så. Folk som får barn via ÄD eller adoption känner sig som och är precis lika mkt mammor som de som fått barn på "vanligt sätt".

Vissa tycker det känns helt OK med donation mellan syskon, andra tycker inte det och man får ha respekt för att vi fungerar olika.

För barnet KAN det bli funderingar kring ursprung, identitet, släktband, "vem är jag" osv när det har donation eller adoption i sin bakgrund. (Men det behöver absolut inte bli så.) Detta måste man också ha respekt för och kunna möta på ett bra sätt. Man kan liksom inte bara säga "jag har burit dig, jag är din mamma, punkt". Men det tror och hoppas jag de flesta föräldrar är medvetna om.

Ser att du svarade på min fråga om adoption innan jag hade postat den!

Att man är helt öppen mot ett barn är ju ingen garanti för att barnet inte kommer att reagera på detta, i ert fall det faktum att barnets mamma på ett sätt också är dess mormor, och att dess syster på ett sätt också är dess mor. Och att upplägget och/eller barnets reaktion på det hela kan påverka reaktionerna mellan dig, din mamma och din mammas sambo.

Javisst är det den som bär barnet som blir mamma vid ÄD, absolut! Men det är ju ingen naturlag, det är ju så för att man bestämt det, och för att barnet växer upp hos den som fött det. Det finns andra som gjort samma sak som ni TS, men där är det dottern som blivit mamma, hennes mamma har fungerat som surrogatmor eftersom dottern inte kunnat genomföra en graviditet.

Rent biologiskt/naturvetenskapligt är det minst lika naturligt att se den som gav ägget som "mor" (men mamma blir förstås den man växer upp med). Vid befruktningen är det bara ett ynka litet ägg och en ynka liten spermie som smälter samman till en cell, men den vuxna individen består ju sen av en massa delningar av den där cellen. Med detta vill jag ABSOLUT inte säga att ÄD-mammor inte är mammor (har själv varit nära att bli adoptivmamma och såg inget konstigt i att jag skulle bli mamma trots att jag varken burit barnet eller delade gener med det). Jag menar bara att barnet KAN reagera och ha funderingar kring sin historia och att man måste vara beredd på att möta det. Om inte annat kommer ju barnet att få lära sig om ägget och spermien som ursprunget till en människa på biologilektionerna.

TS, du skriver att ni tänkt igenom detta noggrant och då får jag väl tro på det då. Man kan ju lätt missförstå saker som skrivs, men det kan inte hjälpas att jag mer får intrycket av att du tycker du och det ni gör är coolt och häftigt, och att detta med barnets reaktion under livets olika skeden inte tagits på så stort allvar.

För att svänga till det ytterligare; jag vet ju inget om din pappa, om det är skillsmässa eller dödsfall som gör att han inte lever med din mamma längre. Men han blir alltså genetisk morfar till din mammas och hennes nya killes barn. Bara ett litet ytterligare exempel på saker som kan behöva hanteras av barnet och de inblandade.

Jag har kanske inte läst alla forumregler på FL men det kan väl inte vara så att man har rätt att starta "jag-är-bäst-beröm-mig-trådar" om saker av det här slaget, och kräva att bara få beröm och inga ifrågasättanden?

Jag är sma, tycker det låter som ni verkligen tänkt igenom det ni gör. Jag skriver inte som Squirl att jag är övertygad om att det att det aldig kommer att dyka upp problem rörande din bebis familjebakgrund. Så tror jag inte att du själv tänker heller, du verkar medveten om potentiella risker. Däremot verkar du förberedd på saker som eventuellt kan komma upp och då har man ju en bra utgångspunkt för att kunna hantera det. Nu låter jag kanske lite som en besserwisser eller en svartmålare, vad jag försöker säga är bara att när det inte blir barn på vanligt sätt och man väljer donation eller adoption finns det en liten extra grej i barnets väg mot en vuxen harmonisk individ som man kan behöva ha i bakhuvudet och vara förberedd på.

Som tidigare påpekats inte helt enkelt att hålla reda på släktskapen här inte.....

Vill inte vara petig Squirl, men det var så här du skrev. Aldrig problem rörande familjebakgrunden. Men det spelar ingen roll.

För ibland kan jag bara inte låta bli, hehe:)

Och visst, man ska ju inte förstora upp det där med barnets bakgrund, det finns mkt annat som kan krångla till det när man växer upp. Barn är ju dessutom olika och reagerar på olika sätt, jag vet en kvinna som har tvillingar i sjuårsåldern genom ÄD. Den ena verkar inte fundera ett dugg på sin bakgrund medan den andra har haft mkt funderingar kring det hela och donatorn, testat sin mamma med "Du är inte min riktiga mamma", osv.

Mamma Anna Panna skrev 2008-03-17 08:51:03 följande:

Vill inte vara petig nu heller men kan inte låta bli att påpeka att personer som ifrågasatt "dotter-mor-donationen" här ur barnets perspektiv, har egna erfarenheter av att inte få barn när man önskar det. Själv var jag ofrivilligt barnlös (pga singelskap så jag var manslös dessutom) i fem år innan jag blev gravid. Det du, jag slår dig med 1,5 år och dessutom är du ju inte barnlös, du har redan två barn och en man! Fast lycka för mig var inte att "bära mitt eget barn" det var att bli förälder.

När det gäller adoptioner förväntas man vrida och vända på allt ur barnets perspektiv. I alla fall gjorde vi det när jag gick min föräldrautbildning inför adoption. Men när det gäller donation blir det ibland ett herrans liv om man vågar ta upp etiska frågeställningar ur barnets perspektiv. Man ser allt ur de vuxnas önskemål om ett barn, och sen ska allt fixa sig med kärlek och att barnet var SÅ efterlängtat.

Mamma Anna Panna, jag förstår dig bättre nu och att du inte ville låta aggressiv.

Javisst går det oftast bra för barn som har adoption, donation osv i sin bakgrund! Jag tror också att man inför adoption el donation grubblat mycket, men här upplevde jag att vissa viftade bort familjebildningstypen, som här ju är något utöver det vanliga med fler potentiella konflikter för barnet och familjen att hantera än vad som är vanligt, med att bara man är öppen mot barnet fixar sig allt, cool grej detta med att donera till sin mamma. Men det är ju lätt att missförstå när man skriver i ett forum.

Visst förstår jag att barnlängtan är stor även om man har barn sedan tidigare. Jag kommer att sörja om vi inte får syskon till vår son. Men jag tror att det är "värre" att inte ha några barn alls än att ha färre barn än man skulle önska. Har man barn har man en familj för resten av sitt liv. Man har åtminstone en gång fått ta hand om det lilla barnet, se det växa upp, får förhoppningsvis bli mormor/farmor osv. Om man förblir barnlös mot sin vilja får man aldrig nånsin vara med om detta. Jag tyckte det var en mycket mer skrämmande tanke att aldrig få bli förälder än att kanske inte få det antal barn man önskar.

Mamma Anna Panna skrev 2008-03-17 17:35:22 följande:

Ja, då är ju din man en av dessa som nu går från barnlöshet till barn och det är förstås fantastiskt för honom och för er!