Adoptivbarn

Jag har nu följt den här debatten i flera trådar och måste nog i alla fall få prova ett nytt perspektiv För ett tag sedan när vi var på besök hos min mans syster då alla barn var lagda, rödvinet urdrucket och kvällen började bli sen, kom makens syster och jag att hamna just i närheten av detta ämne. Hon sa att det som hade känts svårt för henne om hon adopterat är att hon inte hade velat gå miste om att får bära och föda sina barn och att hon hade känt sorg om hon inte fått uppleva detta. Ja men sa jag, så känner ju jag också, tänk vilken sorg jag skulle känna om jag inte hade fått vänta på och få det där magiska samtalen, om jag inte hade fått åka över halva jorden och få träffa mina just barn där för första gången.Vi tittade på varandra och förstod liksom på samma gång. Våra barn är det största som har hänt oss utifrån våra erfarenheter. Det sättet dom kom till oss är ju en del av det stora, inom vår respektive referensram. Det som är störst för mig är ju den process som ledde till mina barn, det som är störst för henne är den process som ledde till hennes och det är ju faktiskt bra! (Tänk om det var tvärt om...)Med andra ord: Så länge jag förstår att det största som har hänt mig inte måste vara det största som har hänt någon annan och de jag möter kan förstå att det som är det största som hänt dom inte måste vara det största för mig, tycker jag det är ok att för sin egen del, i förhållande till sitt liv, tycka att sitt sätt är det bästa sättet. Huvudsaken är ju att man inte försöker sätta upp det på någon sorts skala och försöka mäta de olika verkligeheterna mot varandra, för våra verkligheter kommer aldrig, och ska heller inte vara desamma, för dom är just grundade på vår egen verklighet.Kanske blev detta lite för filosofiskt, men i alla fall