När kom ni på att ni var Bi/Homo?

Jag var över 25 när jag förstod att jag var homo...Det var tufft att inse eftersom jag levt med män och hade barn.
När jag nu i efterhand har analyserat och vänt ut och in på mitt liv så kan jag se att innerst inne så har jag vetat men inte velet ta det till mig....
Jag är glad att jag idag har insett och att jag vågade komma ut. Jag känner mig idag som en hel människa.....idag vet jag vem jag är.
Åh när jag blev kär i min första tjej så sa det verkligen bara KLICK....
Lycka till.
kram

Jag fick känslor för en kvinna första ggn när jag gick 8:an, alltså var jag runt 14 år. Då kände jag mig mest förvirrad eftersom jag alltid varit så intresserad av killar. Sen på gymnasiet hade jag någon förälskelse av både en kille och en tjej så då började man fundera om man verkligen kunde tänka sig att leva med en kvinna.

Men det är först nu de senaste åren (23-27 år) som jag satt "namn" på min läggning. Nu är jag säker på att jag är bi, eftersom jag även tänder på kvinnor och vet att jag skulle kunna gå hela vägen. Däremot är dragningen starkare till män.

Oj det skulle kunna vara jag som har skrivit TS..
Så jag instämmer med TS I detta

Jag har kommit på ganska nydligen att jag är bi,
då jag har fått känslor för en av mitt egna kön (Tjej).
Och för mig var det både ett "klick" och ett "oj", eftersom jag inte anat det tidigare

Innan jag hörde någon säga jag tror jag har känslor för dig så hade jag inte ens tänkt tanken på att bli kär i en tjej.

Efter en god stunds vändande ut och in på mig själv så insåg jag att hennes känslor nog var besvarade. Då var det tyvärr försent så nu sitter jag mest och undrar om jag någon gång kommer att få en ny chans med HENNE..

Jag vet inte exakt när det var.. Men jag vet att jag vare sig under både grundskola och gymnasium inte ens tänkt tanken att jag skulle vara något annat än straight, inte medvetet i alla fall!

Men någon gång vid 20+ så började jag tänka.. Min yngre syster umgicks i vegan/anarkist/syndikalist/djurrättaktivistkretsar :) på den tiden och jag tror att det var först där jag faktiskt träffade på folk som var icke-straighta. Så var det väl en kombination av små av händelser som gjorde att jag snubblade in på www.sylvia.se och långsamt så insåg jag att jag var icke-straight och i den vevan träffade jag sedan tjejen som sedan kom att bli min flickvän (och fortfarande är).

Mitt alias till trots så är jag väl bi, antar jag, eftersom jag kan attraheras av båda könen och har varit tillsammans med bägge delar - men tjejer tycker jag i allmänhet är mer intressanta än män (och så rimmar ju gay bättre på tjej) ;)

Så summerar: Det var ju ett "oj!", men ett utdraget sådant i sen ålder. Men troligen, som Skutt skrev, skulle man kunna hitta ledtrådar till detta redan tidigare vid en analys (som att jag beundrade Jodie Foster väldigt mycket t ex.. ;)

Jag har nog varit det väldigt länge fast jag inte varit riktigt medveten om det. Trots att jag är uppvuxen i en kristen familj (och är kristen själv) där det typ inte är ok så har det för mig aldrig varit fel. Jag har aldrig trott att jag inte är det, det är nåt som varit väldigt naturligt fast också helt omedvetet. Är väl de senaste åren som jag insett det mer och mer och kanske det senaste året som jag kollat runt på internet efter andra kristna homosexuella. Jag är fortfarande inte "ute" och har inga planer på att komma ut om jag inte hittar en tjej. Dels för att det skulle bli en så stor grej just för att jag är kristen och de flesta jag känner också är det och homosexualitet inte är riktigt accepterat. Dels gillar jag inte att bli indelad i fack. Jag är jag och folk tror alltid att man är på ett visst sätt bara för att man är kristen eller homosexuell eller vad det nu är. Och så länge jag inte känner behovet av att berätta för alla så väntar jag. =)

Jag förstod att jag var bi när jag var ca15 år. Var då jag blev förälskad i en tjej för första gången.

Svårt att säga exakt när jag insåg det, eftersom jag levde i ett förnekelsestadium/förvirringsstadium ganska länge...Första gången jag tänkte tanken var jag nog 16, sen vid 17 visste jag att jag blev kär i tjejer men jag hoppades en period att det skulle "gå över" eller att jag skulle vara bisexuell så jag kunde träffa en kille i alla fall. När jag var 19 visste jag att jag var lesbisk och det var också då jag började "komma ut". Det var -95.

Jag tror att jag insåg det någon gång på högstadiet. Jag minns att jag låg i sängen på kvällen och tänkte "jag är homosexuell" och det kändes då som det absolut värsta som kunde hända mig.

Dock lurade jag i mig själv att jag inte alls attraherades av tjejer på det sättet. Jag drogs till dem eftersom jag var blyg och längtade efter vänner. Jag drogs inte till killar på grund av dålig självkänsla, för att jag skämdes över mig och inte trodde att jag var någon att vilja ha.

Detta trodde jag på i flera år, jag var helt säker på att det var så det var och att jag var heterosexuell men behövde jobba med självkänslan, även om det nu i efterhand är nästan komiskt hur jag inte förstod något utan reagerade med irritation för att jag inte kunde låta bli att se tjejer som gick för bi när jag och två kompisar på gymnasiet satt på ett cafe och spanade in killar. När jag på allvar tyckte att det bästa förhållandet vore ett distansförhållande, dvs man hade en pojvän och kunde visa upp en lyckad fasad, men man behövde inte träffa honom, eller vara intim med honom särskilt ofta. Och sådant.

Men så träffade jag min nuvarande fru, och blev kär så att det inte gick att förneka längre

Glömde att skriva att då var jag 21.

jag tror jag alltid mer eller mindre vetat... har ända sen jag minns blivit attraherad av tjejer...
Men det var inte förän jag var 23 jag var det öppet..