Varför!!!

Ja vad ska man säga det som inte får hända har hänt!!
I måndags morsse vaknade jag å kännde mig jätte hännig å hade ont i magen,kunde inte förstå varför jag måde så konstigt!!!
Men vid 12 tiden gick jag på toa å då märkte jag att ja blöde så jag ringde till mödravårde i Grums...
Men dom sa att jag skulle ta det lungt å avakta,men efter ca 1 timme så gick jag på toa i gen å då började jag blöda rejält...
Så jag ringde in till förlossnigen å dom tyckte att jag omedelbar skulle komma in för en kontrol...
Men innan jag han in på sjukhuste så gick vattnet för mig,så väl ine på förlossnigen så konstaterade dom med ultar ljud att min son fortfarande levde!!!
Då var klockan 15,40...
Men med tanke på att han bara var 20 veckor å att jag blöde så kraftigt så trode dom inte att han skulle klara sig...
Men dom sa även att det fanns en litten chans att han skulle klara sig bara blödnigarna gav sig,men dom blev bara värre å värre,så då in såg vi att det inte skulle gå vägen!!!
Dom tog en massa prover på mig för att kolla om jag hade något virus i kroppen som gjorde så det blev som det blev...
Några timmar senare så satte värkarna i gång hade väl värkar ca 30 minuter innan min son var ute...
Men efter som han bara var 20 veckor gammal så försöker dom inte ens att rädda honom...
Om han åndå hade varit 4 veckor äldre så hade han haft en chans att klara sig...
Klockan 20,40 så var pontus ute,efetr ca 2 timmar blev vi förflyttade till ett annat rum där vi skulle få litte lungn å ro att smällta allt å vara med våran underbara son...
Den natten blev det inte så mycket sömn låg bara å stirade på pontus å väntade på att han skulle röra sig eller gråta vad som hellst...
Nästa morgon kom våra familjer in till oss för att kolla på våran vackra son å för att ta farväl av honom...
Det var även mennigen att jag å patrik skulle få åka hem men jag hade ju förlorat mellan 1 och 2 litter blod så jag hade så dåliga blodvärden,när jag försökte resa mig eller gå så svimmade jag så vi fick allt vara kvar en natt till...
Så vi fick nästan vara med våran underbara son i 2 dygn...
På tisdag natt besluta vi oss för att lämna honom så dom skulle få göra allt dom behövde göra med honom in för resan till uppsala,där han skulle obdukseras så vi kanske kan få några svar varför det blev som det blev...När det väl var dags att släppa honom brött jag i hopp hellt å höllet så jag å Patrik fick någon tablet som skulle få oss att sova...
Men dom tabletterna funkade inget vidarae på mig fick sova max två timmar så jag kom upp i 3 timmars sömn på 3 dygn,men dom hjälpte patrik att sova så han sov nästan hella natten...
Jag väckte patrik för 06,00 på morgonen för då hade jag panik å var tvungen att komma ut...
Kan inte förstå hur patrik orkade med mig,tack för att du tog hand om mig hade aldrig klarat mig utan dig!!
När vi väl fick komma hem på onsdagen kändes det gött att vara hemma men ändå så var det jobbigt,man kände sig så tom kändes som man bar ville läga sig ner å dö!!
Nu väntar man bara på att man ska få prov och obduktions svaren så man kanske kan få veta vad som gick fel men dom får vi inte fråns om 4 till 5 veckor!!!
Livet känns helt hjävla värde löst varenda ande tag gör ont man vill bara läga sig ner å dö...
Känns inte som man har något att leva för när inte Pontus är här hos oss...
I maj så kommer våran älskade Pontus till minnes lunden,då kanske det kommer att kännas litte lättare när man vet att man kan gå ditt å vara med honom en stund!!
Patrik jag älskar dig och våran son nu å för alltid,tack för att du finns i mitt liv...
Varför var dom tvungna att ta våran son,kunde väll ha tagit av någon som ändå inte vill ha sitt barn...

Pontus mamma och pappa älskar dig nu å för alltid du kommer alltid att finnas i våra hjärtan...
Många pussar på dig från oss...
Vi kommer aldrig att glöma dig våran Ängel...
Mamma kommer snart...