Får en anhörig skildra sina tankar härinne?

Min systerson skulle blivit 12 nu i september.
För att göra en lång historia kort. Min syster fick barn vid 20-årsåldern. Barnet föddes minst 3 månader för tidigt så det blev kuvös ytterligare några månader. När pojken sedan var starkare så kunde de få åka hem med honom. Och han var verkligen jättefin, den sötaste lilla kille jag sett och jag var så stolt att vara moster.
Men efter ett halvår så var han borta. Deras underbara pojke fanns inte längre kvar hos oss. Han hade somnat in i barnvagnen när de var ute på ett sommarställe. Så nu är han alltså död. Denna underbara goa lillkille jag hållt om i mina armar, vilat med, känna hans andetag mot min mage, hans leénde när man stryker hohom på kinden.....finns inte mer.
Det hände 1996 och ändå är det så svårt att försöka glömma. Får attacker ibland där min saknad gör så ont att jag inte riktigt vet vart den ska ta vägen. Jag har mkt skit i livet just nu men börjar så sakta att förstå att detta är grunden till mitt mående. Har inte sörjt som jag borde ordenligt, inte riktigt fått ta farväl. Önskar även jag kunnat gjort mkt mer för syrran än vad jag kunde då vi bodde i två olika städer.
Jag vet ibland inte riktigt hur jag ska kunna hantera detta. Jag kan helt plötsligt stå rakt upp och ner och lipa när jag ser hort på honom. Skulle ge mitt livför att han skulle fått levat. Jag orkar inte så länge mer