Frågor om att adoptera SN-barn

Grattis till medgivandet! Är inte så långt i processen ännu men vi har också diskuterat olika SN.

Ni behöver ju inte bestämma er för ett SN utan bara meddela er organisation om att ni är öppna för SN och sedan får ni ju information kring ett speicifikt barn och just det barnets SN och får ta del av läkarrapporter och utlåtanden mm innan ni meddelar beslut till org om barnet.

Svarar på frågorna:
1. Mycket för tidigt född. Ögonbottenspåverkan pga tidig födsel.

2 Vietnam.

3.Vi kom till ögonläkare rätt omgående efter hemkomst som konstaterade att sonen har en ögonskada på båda ögonen pga tidig födsel. Han behöver glasögon längre fram, inga operationer (redan gjorts i Vietnam) är nödvändiga. Det är allt!
4. Råd och råd, alltså, alla SN och behov är ju olika beroende på vad det är för typ av SN och vad som är gjort i landet redan. Jag tror man oroar sig mer än man behöver i många fall vad gäller SN, att det ska vara så svårt osv och sedan visar det sig att det faktiskt går hur bra som helst. Men självklart finns det svåra sjukdomar/handikapp som kanske är mycket krävande också men allt handlar ju om vad det är för typ av SN. Att vara för tidigt född kan ju innebära högre risk för ADHD och psykisk ohälsa längre fram, eller att man blir mycket allergisk, kanske är senare i utveckling, utvecklar allergier mer än andra barn osv. Men det är KANSKE. Inte alls säkert. Vår son följer sin kurva både viktmässigt och annars. Ingen som träffar honom tror mig när jag säger att han föddes så mycket för tidigt och vägde si och så lite eftersom han är en så rejäl kille som utvecklas precis som han ska både motoriskt och psykiskt. Han tål allt i princip förutom jordgubbar. Hans syn är mindre påverkad än vi trodde från början. Skulle vi adoptera ett barn till hade jag inte tvekat en sekund att vara öppen för SN igen, och även svårare SN än vad vår son har.

Det är bra att ni diskuterar vilka SN som ni kan tänka er sinsemellan men när ni får förfrågan om barn så känner man ganska tydligt tror jag om det är ett SN som ni känner att ni klarar av etc. Lycka till

Har ni sett att det kommit ut ett nytt häfte i organisationernas skriftserie, om SN-barn? Kanske kan ge lite mer info....?

Hej, jag vet inte var du bor men AC har öppet hus i Stockholm på fredag 16 maj kl 14, då de bla pratar om SN, står säkert mer på deras hemsida.

Vårt land, Ukraina, har en lite speciell adoptionsprocess. De skickar inte ut barnbesked som vanligt, utan man kommer till adoptionsmyndigheten och får ett - ibland flera - barnförslag att ta ställning till. När vi kom dit blev det lite struligt och de hade helt enkelt inga barn vare sig inom eller nära vårt medgivande. Efter några dagar började de därför leta i listor över "svårplacerade" barn, alltså barn som andra redan tackat nej till eller som myndigheten bedömde skulle bli svåra att hitta föräldrar till. Det är väl i princip landets motsvarighet till SN-barn, bara att de inte kallas så. På den listan fanns i alla fall vår dotter. Hon är född med bara en njure och hade enligt barnhemmets uppgifter ett hjärtfel.

Vi blev intresserade så fort vi fick höra talas om henne, men för säkerhets skull kontaktade vi några läkare och sjuksköterskor vi känner hemma i Sverige. Vi vågade ju inte adoptera ett barn som kanske skulle avlida av sina "fel". Nu visade det sig att hjärtfelet inte ansågs så allvarligt och det där med njuren kan man i princip bortse ifrån. Vi tackade därför ja och åkte till vår dotter. På barnhemmet fick vi träffa hennes kardiolog och vara med vid en ultraljudsundersökning av hjärtat. Vi fick med oss både utförliga journaler och ultraljudsbilder hem. Vi fick även recept på hjärtmedicin som skulle räcka ett par veckor framåt. Väl hemma tog vi kontakt med en svensk kardiolog och fick komma ganska omgående.

Det visade sig att det visserligen rörde sig om två olika hjärtfel, men att båda var så lindriga att vi kunde sluta med medicinen. Läkaren på barnhemmet hade sagt att dottern kanske skulle behöva en operation längre fram, men det trodde inte läkaren här. För säkerhets skull fick vi komma tillbaka ett år senare och så småningom ska vi på ytterligare minst en kontroll, men så här långt ser allt bra ut. Vår dotter påverkas inte i vardagen av sitt hjärtfel. Det har betydelse om hon i något läge skulle behöva sövas och tandläkaren ska veta om det ifall det behövs några större ingrepp i munnen, men det är allt.

Sjukvården här i Sverige har varit väldigt tillmötesgående. Vi har fått de undersökningar vi behöver och alla i personalen har varit trevliga. Jag var lite rädd att de skulle ifrågasätta vårt val att ta emot ett "sjukt" barn och därmed belasta den svenska sjukvården, men vi har aldrig hört något sådant.

Den där struliga handläggningen i Ukraina är ju också orsaken till att ingen svensk organisation idag har auktorisation att arbeta med adoptioner därifrån!

en glad skrev 2008-05-10 18:53:45 följande:

Jo, jag vet och tycker dessutom att det är dumt. Man vet ju vad man ger sig in på när man väljer det landet och _barnen_ lider inte av den knäppa processen. Snarare tvärtom, eftersom de flesta får sina nya föräldrar bara någon dag efter att de släppts fria för adoption. Det går ju betydligt fortare när föräldrarna redan är på plats i landet än om de först måste ordna resa och annat.

Nu var det ju inte riktigt ämnet för diskussionen. Hur det fungerar att adoptera barn med särskilda behov beror ju inte på hur adoptionen handläggs. Tror dessutom att diagnoser och vad som räknas som SN/svårplacerade barn är rätt lika i de olika östeuropeiska länderna och flera av dessa finns ju kvar som adoptionsländer även för oss svenskar.

Vilken diagnos hade ditt barn eller hur formulerades hans/hennes särskilda behov?
Svar: LKG, dvs läpp, gom och käkspalt.

Vilket land adopterade du från?
Svar: Kina

Hur fungerade det när ni kom hem, dvs vilka extra behov, insatser eller kanske operationer fick barnet?
Svar: LKG åtgärdas, dvs opereras i omgångar. Först sluter man läppen (samt korrigerar näsan om det behövs), sedan mjuka gomen, senare hårda gomen och därefter följer ev operationer för talförbättring, tänder osv. Läs mer här www.cleft2001.gu.se/lkg%20foldern%20till%20hemsidan/index.htm
Vår son var delvis opererad i Kina men har ett par operationer framför sig upp till åldern 9 år i alla fall. Förutom detta kommer han gå regelbundet hos logoped för att lära om ljud han som lkg-barn har haft svårt att uttala. LKG-barn talar ofta nasalt och det kan vara så att de alltid har svårt att uttala vissa ljud (men det är långt ifrån alltid så). Ganska många LKG-barn behöver rör i öronen då det samlas vätska bakom trumhinnan (vilket påverkar hörseln), dock inte vår son. Man får räkna med en hel del tandreglering också då tandanlaget ofta inte är som det ska där spalten varit. Vi tycker inte detta är något speciellt betungande alls och har blivit bra bemötta i Sverige även om det ibland är väntetider vill vissa instanser.

Har du något råd till mig, vad ska jag tänka på när det gäller att adoptera SN-barn?
Svar: Tänk dig att du väntar barn på biologisk väg. Skulle du älska din nyfödda bebis om den hade ett hjärtfel? LKG? Epilepsi? Dysmeli (avsaknad av tex en hand)? Om svaret är ja så är det bara att meddela er organisation att ni funderar på sn. När man får förfrågan eller anmäler intresse för ett barn får man kort information om det. Blir man utvald får man tillgång till medicinska rapporter och annat innan man säger ja.
För oss var det självklart att välja sn. Man har inga garantier när man föder barn och faktum är att många av sn-barnen blir mer omhändertagna om kontrollerade än de "vanliga" barnen.
Vår grundtanke var att vi ville bli föräldrar, inte vårdare, och kunna ha en normal vardag. Om man ser sig om i bekantskapskretsen så inser man att många av de saker som länderna klassar som sn inte är något stort och svårt, speciellt inte när man är beredd på det.

Man har som adoptivförälder en stor fördel när man väljer sn, man är förberedd.
När jag var med vår son på en kontroll för ett tag sedan träffade vi ett par med sin pyttebebis. Bebisen hade LKG och man kunde tydligt se att de inte riktigt kommit över chocken över detta ännu. Vår son ville titta på bebisen och konstaterade glatt att så såg han också ut som bebis och vi började prata med paret. För dem var det en stor hjälp att se vår glade, pigge treåring och hans alldeles normala utseende. Det var också en stor grej för dem när de insåg att vi valt att adoptera ett barn med LKG. Vi pratade om hur det var att få ett barn med LKG, de som fick sin efterlängtade dotter och blev chockade över att se hennes mun, vi som fick vår son i Kina och inte ens funderade på LKGn den dagen. Vi fick ett barn, LKGn visst vi om och den var väldigt sekundär. De fick ett barn men LKGn överskuggade det i början. Hoppas du förstår hur jag menar.

Lycka till med ert val!

Vi hade inte begrundat SN, för oss kändes det alldeles för abstrakt att i förväg begrunda vad vi kunde, respektive inte kunde, tänka oss. Och därför gjorde vi liksom ingenting. När det sedan kom en allmän förfrågan så kändes det så självklart, där var hon ju, vår dotter. Då hade vi också något konkret att ta ställning till (dysmeli), kunde läsa på. Och ja, då kändes det inte alls svårt att begrunda.

Men vi har inte kommit hem ännu, vi reser rätt snart dock... Så jag har inga råd att komma med angående hur det är sen i den svenska sjukvården...

Hej!

Vi har ännu inte fâtt barn, men jag fick ändâ lust att svara. Hoppas det är ok.

Vi adopterar inom landet och här 'matchar' de barnen med föräldrarna, sâ allt som handlar om SN gicks igenom noggrant under själva utredningen, för att de ska kunna göra den bästa 'matchningen'.

Det var aldrig tal om att jämföra med 'SN' som en 'nyfödd bio-bebis' kan ha, utan snarare sâ tänkte vi mer i banorna att det här barnet startar livet med en sorts 'socialt' handikapp som eventuellt kan ge men i framtiden, och vilka fler handikapp - mentala eller fysiska - utöver det kan vi tänka oss att klara av?

Jag sâg ocksâ det här med möjligheten att säga ja eller nej till SN som en stor fördel vid just adoption. När man fâr bio-barn sâ har man ju inget val utan blir tvungen att hantera situationen pâ ett eller annat sätt. När man fâr adoptiv-barn har man ju möjligheten att fundera pâ det här innan, vilket jag tycker känns skönt.

I vârt fall sâ fick vi en mängd exempel pâ SN och vi fick säga vad som kändes ok och inte. Det här samtalet var en djupgâende diskussion med en psykolog och en barnläkare. Psykologen var med för att kunna bedöma om vâra 'ja' var igenomtänkta (och inte ett 'ja' bara för att fâ barn snabbare) och barnläkaren gav fakta om olika SN och svarade pâ vâra frâgor. Tyckte det var toppen att gâ igenom den här frâgan pâ ett sânt sätt.

Mitt râd är därför att prata med folk om det här. Jättebra att du ställer frâgan här! Du kan ocksâ prata med barnläkare, adoptionsorganisationer osv. När vissa handikapp nämns kommer du nog känna att det känns 'fel i magen', med andra sâ kommer du att tycka att det knappt känns som ett 'handikapp' för just dig/er.

LYCKA TILL!