Hej!
jag och min sambo försöker bli gravida nu, nu denna helg gör vi vårt första försök. Visserligen kanske jag inte är så jätte ung, fyller 22 i sommar och min sambo är 25. Men jag känner mig rätt ung:)
Det finns en sak som jag gruvar mig för, och det är hur jag skall berätta för mamma och pappa när/om vi blir gravida?
hur gjorde ni?
Jag var 17 år och jag var lite små nervös men jag tog med mamma ut till köket och vi pratade om skolan mm sedan kom jag in på att hon skulle bli mormor hon tittade upp och sa sedan att det hade hon redan förstått men hon hade inte vågat frågat men beslutet fick vi ta själva.Det blev en stor lättnad kände jag för jag trodde att hon skulle bli arg och min pappa tog det bara det lugnt han säger inte så mkt.Jag vet ju att han gillar bandy och vi i Lidköping har ju VILLA så jag så bara att om 9 månader så får vi hoppas att det kan komma en Villa-suport till en kanske en ny spelare till laget.Pappa var fortfarande lugn men det märks att han var glad att bli morfar igen för han köpte ju nappar,mössa och en nalle med Villa till oss och den lille.Det märks nu också att dom gillar honom för dom skämmer bort honom lite men mina syskonbarn får ju också saker.Men jag e den enda som har en kille dom andra är två tjejer 13 och 5 år,min broder har inga än men det kommer någon gång får man väl hoppas
jag sa det på telefonen...va inte zså hemskt som man kan tro...
Vi behövde inte säga något, vi (jag + sambo) åkte dit på fika och efter att ha suttit där ett par min så frågade min mamma rakt ut "är du gravid eller?", vi blev så paffa att hon fråga med tanka på att jag bara va i sjunde veckan. Så vi kollade på varandra och med leende på läpparna svarade vi ja. Mamma blev som tur va väldigt glad och ställde tusen frågor och berätta om sina egna grav =) pappa jobbade dock så mamma talade om det. Han blev också glad.
Svärföräldrarna väntade vi ganska länge med, vi trodde dom skulle vara mer negativa till det. Sen trodde jag att det va ganska självklart eftersom jag varken drack eller rökte längre, men dom blev förvånade och jätteglada :-d det dröjde inte länge förens dom ringt runt till hela släkten och spridit lyckan vidare ^^
Jag var 20 år när jag blev gravid första gången och bodde fortfarande hemma (Jag och pojkvännen numera min man stod i kö för en lägenhet). Jag var jätte nervös när jag skulle berätta för mamma så jag visade bara gravtestet och då började hon gråta, jag trodde först att hon blev arg o besviken men hon var överlycklig 
.
jag tror att din mamma kommer att bli glad...gör inte en big deal av det...säg typ: du ska bli mormor,grattis...
När jag berättade sa mamma bara "men det visste du väl redan förra gången vi sågs? Inte? Nä, hä men det visste jag."
där får man för att man försöker berätta :P
jag fick veta att jag va gravid väldigt sent så de va försent för att göra abort å jag bodde då 50mil från min mamma å pappa, men hade min moster i samma stad . jag blev jätte chokad själv men sa först att jag va gravdi till min moster som sedan ringde min mamma å mamma blev jätte chockad men jätte glad. Jag vågade inte ringa sjäkv för jag va livrädd för att jag skulle få en jävla utskällning men de fick jag aldrig ...
första gången så sa jag inget till min mamma. hon fattade det själv och frågade va då i vecka 13. pappa fick veta det av nån annan. andra gången sprang jag till affären och köpte bullar direkt efter jag gjort gravtestet och gick till mamma och sa att nu ska vi fira du ska bli mormor igen. och till pappa sa jag bara vi ska ha barn igen.
skrev ett brev, la det på sängen, drog upp till sthlm till min syrra och lät dem smälta det över helgen, kom sedan hem och de ville prata med mig och pappan...de blev dock inte överlyckliga....
jag tror min pappas reaktion slår det mesta! Han fick hjärtklappning och kräktes!! Sen blev han sjukskriven och fick svaga sömnpiller...sjukt!!!
Vad kan man säga, en blandning av chock, bésvikelse och vekhet :p
Idag är han en kanonmorfar
men det tog honom ca 7 månader att smälta...
mamma däremot har jag alltid haft bra kontakt med och hon visste att jag misstänkte att det var en knodd där inne... hon har alltid vart underbar
Till min mamma ringde jag direkt efter testet, hon viste att jag skulle testa mig o allt, hon vart bara glad och sa att hon kommer ställa upp!
Min pappa.. Satt säkert i en haalv timme med telefonen i handen, han jobbade natt, så han var inte hemma när jag kom hem från mitt jobb, sen när jag väl ringde pratade vi om vad vi gjort under dagen, sen sa han hej då, då avbröt jag
"pappa, du får inte bli arg nu, men jag är gravid" Han vart helt stum, viste inte vad han skulle säga eller vad, jag undvek att träffa honom på 2 dygn, när vi träffades sa han i flera veckor att det kunde hända mycket, det var inte säkert än, blablabla...
sen när magen bröjade komma blev han jätte rädd och mån om mig och bäbisen!
NU är han VÄRLDENS bästa morfar han älskar Min dotter..
Min pappa har alltid vart sur o grinig förr, nu är han alltid lad o frammåt! Linnéa ändrade verkligen honom totalt!
var 18 år förästen
jag ringde till mamma kl 8 på morgonen från jobbet o sa " du mamma, jag är gravid" jasså hur långt gången är du då" svarade hon bara. Men hon blev skit glad och tyckte de skulle bli jätte kul med en liten, o hon vet hur mkt jag älskar barn så hon blev inte de minsta förvånad! Jag va jätte nervös innan o de visade sig ju att jag inte behövde va. Medans min sambo fick tala om de för hans familj.. dom blev lika glada dom.
Ringde min pappa efter att vi varit på inskrivningen, i vecka 13 och då hörde vi hjärtljudet!!!
Frågade pappa vad som slog ungefär 160 slag i minuten.. Han fattade direkt :) Min mamma var lite segare och trodde vi skaffat oss en liten katt till =D
Det var min mamma som köpte gravtestet till mig innan jag ens själv visste om att jag var gravid. Och jo, det var positivt
ja ringde dom dagen efter ja hade plussat. Frågade om dom skulle göra något spec i juli och om dom kunde tänka sig bli mormor o morfar igen.. Blev jätteglada. även pojkens familj blev överlyckliga. Ja oh sambons syster väntade samtidigt :P
-Vad sägs om ett julibarn.
tog en liten stund innan hon förstod därför jag ringde och väkte henne. Sen att det blev ett majbarn är en annan sak.:)
jag vara 17 år när jag blev gravid jag berättade det för mamma samma dag jag tog testet när hon hämtade mej i skolan så sa jag att jag skulle ha barn med tyst röst så sa hon skolan å så då? men blev glad . men pappa började med att säga tänk efter vad du gör hur ska du fixa skolan å du kunde ju tänkt å göra det innan å kanske skaffa dej ett körkort och så de slutade med att jag inte prtade med han på två månder men samma dag jag vara på ul så åkte jag hem till han och vissade bilderna å han blev jätte glad . Och idag är han en jätte stolt morfar. och han berömmer mej hela tiden då jag orkar att vara mamma å gå sista året på gymnasiet :)