Anhöriga till psykiskt sjuka, se hit!

Måste man känna för sin psykiskt sjuka anhörig? Min bror har missahndlat mig psykiskt o fysiskt i hela mitt liv. Ett tag satt han på rättpsyk för ett allvarligt våldsdåd. Vi kommer ifrån en förmögen familj så misären syns inte utåt. Jag har man och 3 små barn. Sedan flera år tillbaka har jag helt avbrytit kontakten med min bror. Jag vill leva ett liv utan att han manipulerar mig och de jag har omkring mig. Utan våldsamheter och verbala nedtryckningar. Jag har valt att prioritera livet med min familj. Till detta kommer att jag ständigt blir ålagd skuld av andra för detta beslut. "Du måste förlåta, du som är så stark."
Min brors vårdgivare har helt gått på hans linje och bryr sig inte om de anhöriga som han skadat. Det har "duttats" intill det oändliga med honom medan jag får fortsätta att leva med såren och minnena. Jag ska tydligen bara förlåta och gå vidare. Förlåter jag inte blir jag utfryst av resten av familjen. Finns det någon mer som befinner sig i en liknande situation?

det här är nog en tråd för mig men pga detta som hänt med min mamma så har jag inte blivit en del av problemet utan skjutit de bort och lärt mig av hennes sjukdom istället. Jag förstår henne men jag ursäktar inte henne för hon vet mkt väl att hon e sjuk. Min mamma är manodepp enligt papprena men enligt en kuratorvän så har hon något mkt mer grovt än just manodepp.

Jag flyttade hemifrån när jag va 16 pga att de va just mot mig och pappa som hon gjorde ett helvete för. När hon fick sina utbrott så var bara mitt och pappas rum/kontor upp o ner. Hon erkände på ett möte att hon var avundsjuk på mig och min relation till min pappa. Att jag flyttade förbättrade mig på sätt som jag inte ens märkt förens idag. Vissa symtomer jag hade nr jag bodde hemma är borta som ångestattacker och gnisslande av tänder.
När hon kommer i hennes sjukdom så vill hon gärna styra och ställe med folk och situationer men med mig kan hon inte eftersom jag inte tolererar och ursäktar hennes beteende som alla andra i min familj... därför försöker hon ännumer med mig men tack vare min man och min dotter så tar jag inte åt mig längre och ser det mer på ett kurators håll då jag utbildar mig till de.

Anonym (så ledsen) skrev 2008-07-14 09:18:08 följande:

Jag är inte i en liknande situation på så sätt att om jag inte förlåter så blir jag utfryst. Utan vi i vår familj har det nästan tvärtom. För att överleva som måste vi lämna vår anhörige åt sidan. Hon får "klara sig själv". Finns vi i närheten så äts vi upp, manipuleras, utnyttjas m.m.....så jag tycker väl att man inte behöver känns för sin anhörige. Utan rädda sig själv......
Jag kan förstå om det blir svårt när resten av familjen påför skuld för att du inte vill förlåta..........
Ibland kan försonas och sörja över det som varit vara en anna väg att gå, när förlåtelsen inte är nåbar......
Kämpa på!

Anonym (så ledsen) skrev 2008-07-14 09:18:08 följande:

Jag har många gånger funderat över detta med att vara anhörig till någon med psyisk sjukdom och hur länge man ska "ställa" upp och finnas. För det är ju deras sjukdom som styr, precis som i ett missbruk....Men om sjukdomsinsikt inte finns så kommer de ju aldrig komma till en vändpunktsprocess där de "vänder" sitt liv och vi kan leva med våra anhöriga utan att drabbas för mycket. Det är ju värda som människor kärlek och en familj. Men i mitt fall är det omöjligt att leva nära...det går inte och kommer aldrig att gå. Nu har jag hittat ett sätt att förhålla mig till det utan att känna skuld att jag inte "tar hand" om min mamma...men oj vad många som ibland ifrgåasätter varför ??

Åh, jag fattar inte hur man kan hata och älska en person på samma gång. Har fått reda på ännu fler detaljer om otroheten, och jag känner mig så äcklad!
Men jag kysste honom idag. Och senare på dagen/kvällen blev jag utbjuden av en annan kille, som vet om iaf lite grann om mig och mitt ex.
Jag känner mig så elak för jag har nästan lust att gå ut med honom bara för att hämnas på mitt ex, men vet ju att det inte skulle bli bättre för det.
Och senare i veckan blir det vårdplanering... är det sagt iaf, men ingen dag är bestämd.
Ursäkta språket men fan vad jag hatar min situation just nu. Hade han bara kunnat hålla sig ifrån att vara otrogen så hade jag fixat det här, men nu vet jag inte om jag gör det. Det känns inte så...

Ts ok då förstår jag Tungt för dig med otrohet, var det längesen?

Anonym (syster) skrev 2008-07-15 00:24:38 följande:

Vill du förlåta?! Förlåt för min raka fråga, fast ibland måste man ju ställa sig de frågorna också, för det är ju skillnad på att vilja och kunna.....

Anonym (Första av) skrev 2008-07-15 13:05:26 följande:

Jag hoppas på det bästa för dig. vad det än innebär...ett liv med honom eller ett liv utan honom. Huvudsaken är att du mår bra och lever ditt liv som du vill leva...

Imorgon ska de iaf börja med ECT, vårdplaneringsmötet är inte förrän på torsdag (inte för att jag vet varför de vill att jag ska komma dit, de ändrar ju behandlingen hela tiden och det är ju inte dags för utskrivning än på länge).

Ok, har vart på vårplanering nu. Det blev ingen ECT igår för det kom en akut patient emellan. Förhoppninsvis blir det imorgon istället.
De ska prova en medicin som heter lamictal nu, som ska hjälpa mot depression vid bipolär sjukdom.
Annars sas det inte så mkt. Han ska ju vara kvar ett bra tag till, ev. kan de börja med dagpermissioner om ECT:n får effekt.

Däremot har jag börjat känna saker som jag blir väldigt osäker av. Han är så dålig och jag är fortfarande arg och sårad och orolig för framtiden. Men de senaste gångerna har det pirrat i magen när jag ser honom, som det gjorde när man var nykär . Och vi kysste varann idag igen.
Jag vet hur dumt det är av mig, men jag kan inte låta bli. Jag kanske borde låta bli att träffa honom på ett tag...

Nu har han blivit sämre.. hotar med att skriva ut sig. Smugglat med telefonen in på avdelningen och skickar en massa sms om att jag ska låta honom vara ifred, att han mår dåligt och en massa annat...
Jag ringde till avdelningen och de ska ta hand om hans telefon men de har inte märkt av att han mår dåligt... men det är snarare bara ett dåligt tecken för han är expert på att dölja vad han känner.

Vad tråkigt att höra att han börjar bli sämre igen, det lät ju som om han var på väg att hitta ett sätt att fungera i vardagen.

Hur går det för dig??

Anonym (Första av) skrev 2008-07-20 21:33:15 följande:

TS aj va trist att han mår sämre O angående otroheten kan jag tänka mig att man skulle ha väldigt motstridiga känslor. Å ena sidan är det en person man älskar, men å andra sidan har han svikit en så fruktansvärt att man inte kan glömma det.

Själv fick jag vad jag tycker är ganska goda nyheter igår. Min bror har varit på psyket och har börjat ta antidepressiva! Vår mamma är inte glad över det eftersom hon fått för sig att man blir nån sorts zombie av det, så nu är jag bara rädd att hon ska "prata ner" det men jag tror jag fick henne att inse att det är jättebra att han i alla fall gör nånting!

Vi lever i ett helvete & inget kan vi göra för han är vuxen

Mammas man, han är sjuk, sjuk, sjuk. Han har tankar, ALLA tittar på honom, han kan inte klippa gräs, han kan inte vistas bland folk, listan kan göras lång VARFÖR SKA DETTA HÄNDA OSS?

Mamma orkar inte mer, det förstör ju hennes semester, hon orkar inte, hon vill ha semester & njuta när hon väl har semester.

Min syster som bor hemma är livrädd att han ska ta sitt liv (han har sagt det många ggr) men inget kan vi göra, ingen kan passa honom som en bebis han är ju ändå vuxen, men blir som en bebis i sjukdomen.

HUR SKA VI ANHÖRIHGA GÖRA?!??!? Är så ledsen....

Anonym (Första av) skrev 2008-07-21 15:59:40 följande: