Griggan skrev 2008-09-21 11:03:26 följande:
Japp! Jag älskar dom massor, från dag ett. Jag bestämde mig för att göra det. Det är deras rättighet som barn att vara älskad av den som dom lever med. Jag har valt att ta alla möjliga konflikter, uppdrag osv osv som gäller runt barnen för jag är väldigt angelägen om att dom skall känna en trygghet hos mig. Jag är med dom så mycket och dom skall aldrig behöva känna sig utanför eller ha dåligt samvete.Våra barn skall gå ur den här uppväxten och känna att de vuxna har brytt sig om oss och dom har gjort det i själ och hjärta.Jag tror att det går att lära sig att älska de barn man lever nära. Om man bara jobbar för det, om man bara väljer att kliva in i deras liv. Man behöver inte göra som bio pappan eller mamman, man kan skapa sin egna relation och fungerar det så fungerar det. Gör det inte det så fungerar nog inte förhållandet eller livet tillsammans med vare sig man eller bonusbarn och då får man vidta andra åtgärder. Jag skiter i att biomamman tycker att jag lägger mig i. Det bekommer mig inte för jag är övertygad om att det jag gör gör jag för ungarnas skull. Jag söker varken hennes eller deras pappas bekräftelse. Utan bekräftelsen på att man lyckas ge dom den trygghet som dom vill ha är när dom kommer och kryper ner hos en på morgonen, berättar sina bekymmer VÅGAR skrika och bråka och uttrycka sin missnöjsamhet till en, rakt upp i ansiktet. När det blir stora konflikter som man sedan löser med en lång varm intensiv kram. Då känner man att det spelar ingen roll vad världen utanför tycker eller tänker. Så länge jag älskar barnen och dom älskar mig så spelar inget annat någon roll. Vad vi vuxna retar upp oss på hos varandra är som en sak och ofta använder vi ord som "jag tänker på barnen" Men så är juh inte fallet, fallet är juh att alla vill göra på sitt sätt och anser att det är det enda rätta. Skitsamma vad man använder sig av för metod eller vad man har för "syn" på uppfostran. Ser man barnen och dom ser en så kan det inte bli annat än att man älskar älskar och åter älskar dom!
En stor eloge till dig som orkar satsa så på relationen till dina bonusbarn! Jag gick in i mitt nuvarande förhållande med samma inställning som dig, att jag skulle älska min mans barn som jag nu lever så tätt ihop med, men jag måste tyvärr erkänna att jag inte orkat leva upp till det utan tvingats ta ett par steg tillbaka. Nu är jag nöjd med att vara en extra vuxen i mina bonusbarns liv som finns där för dem när de behöver mig och som tycker om dem och är glad att de är en del av vår familj.
Håller med om det du skriver att det ligger en stor trygghet i att man VÅGAR ta konflikter och kan bli arga på varandra för att sedan reda ut och bli sams igen. Detta är någonting som vi jobbar mycket med i vår familj och även om det fortfarande inte är helt enkelt så tror jag att vi är på rätt spår och receptet har varit att prata, prata och prata om det.
