Att känna sig "underlägsen" eller tänka att andra tänker si o så om en....

Åh nu när man skriver här så inser man liksom hur mkt negativa tankar man har om sig själv, herregud, hur kunde det bli så?

Jo, jag har en hel del negativa inre dialoger om mig själv, främst om mig själv med säkert om andra oxå...först nu börjar jag bli medveten om desssa.
Jag fattar inte hur det kan ha blivit så här, hur kommer det sig. Barndomen har väl säkert satt sin prägel o andra i ens omgivning. Men varför har man inte fått med sig en bra grund från när man var liten? Då skulle man säkert inte känna o tycka så här om sig själv....

Min bakgrund - ja, var ska ja börja...tycker mig inte ha haft så svår uppväxt o så men det verkar ju ha satt sina spår ändå.

Hehe, sitter på jobbet nu så jag kan inte skriva allt, berätta gärna mera ikväll.
Men i korthet så kan man väl säga att jag kanske inte fått tillräckligt med kärlek när jag vart liten, hela tiden känt att jag måste visa för andra männsikor att jag är nåt o de har jag gjort genom att se till att skaffa mig en bra utbildning med bra jobb o bra lön, se till att hålla mig i form med snygga kläder för att utåt visa att jag duger o att jag är nåt(har pga detta kämpat med ätstörningar som lett till ångest o deppressioner i omgångar) Utåt sett ser jag ut att må bra o vara lycligt men inom mig har det vart ett kaos. Droppen var för ca 2 årsedan då jag gick in i väggen o blev sjukskriven, detta blev vändingen för mig. har ätit antidepresiva men e idag tablettfri, går i terapi sedan 5 månader tillbaka o nu sista 2 månaderna har det börjat hända grejer, har börjat komma till insikt om vissa saker här i livet samt blivit medvteen om hur jag lever mitt liv. Jag gör nu allt o kämpar för att få må bra, känna glädje till livet, lusten, och få känna en inre harmoni o ett lugn inom mig...

Och jag e på god väg

Du själv då?

(samma)

du har ju gått ett stort steg genom att söka samtalshjälp. BRA JOBBAT! !

Oftast är det steget det allra svåraste att ta.
Du skriver att du är betydligt längre ner... enligt vem?

Enligt dig själv eller "alla andra"

Du har proffesionell hjälp just nu och som någon sa "första steget mot att må bra är att inse att man mår dåligt"

Vad man behöver för typ av hjälp är väldigt individuellt, många skulle nog anse (min ex-make bland annat) att JAG behöver både medicinering, samtalsterapi och gärna madrasserad cell för att bearbeta saker jag gått igenom... men jag har gjort det på egen hand med mycket lite proffs-stöd.. det handlar inte om att jag är så himla mycket starkare än andra, däremot är jag öppen, jag ser världen med väldigt öppna ögon, jag är förlåtande, kanske på gränsen till naiv, men jag tror hellre gott om människor och blir sårad tusen gånger i livet, än dömer bort människor på första anblicken och på så vis riskerar att gå miste om en underbar kontakt.

Du får säkert ovärdelig hjälp av sköterskan, utnyttja det men se också till dina inre resurser som finns där om du bara är öppen nog att finna dem.
Prova med att se varje ny dag som en utmaning, ett nytt äventyr, även om det känns svårt och tufft att ta sig upp ur sängen.. så se det som en bedrift..

YES! ! ! Jag kom upp ur sängen och in i duschen i dag igen.. fan vad jag är bra

Allt går så mycket lättare om man ser positivt på saker, även de små ljuspunkterna.. och ett leende föder fler leenden.
Ta hand om dig

Jo jag går i psykodynamisk psykoterapi och måste säga att det verkligen händer saker o ting.
Har gått i KBT för några årsedan och kände väl att det var ok men det fnkade inte rikigt för mig.Det går mest ut på att man försöker förändra sina tankar o på så sätt även sina känslor men hos mig finns fortfarande känslan kvar fast att man ändrar tanken. Känner att jag behövde gå på ett djupare plan o det gör jag när jag går i psykodynamsik psykoterapi-det e verkligen att gräva på djupet o förstå o komma till insikt.

hörrni.. jag slänger bort hela min dag som skulle gå åt att skriva rapporter (pluggar) hehe.. menjag har en tendens att fastna i vissa trådar.. har ju med mitt eget liv att göra samt att mitt mål är att bli personlig coach eller som jag hellre kallar det livsvägledare.. pluggar ledarskap och psykologi på deltid-distans just nu.. men det går ju inte så bra när jag hela tiden fastnar på familjeliv

Lämnar tråden nu för att åtminstone försöka umgås lite med min son men jag kollar till er i kväll med största säkerhet. Hoppas att mitt surr är till någon hjälp iaf.

kramar

sasssy - ja det är helt och hållet jag själv som har den inre bilden av mig själv, tyvärr! Många säger till mig att ja men så är det ju inte eller "va" !! Nää så har jag aldrig tänkt om dig osv osv. Så det är helt och hållet inuti mig själv.

Samtalen hjälper ju på så sätt att det kommer fram olika orsaker, under uppväxten och så och det är skönt att prata .

Det du skrev ovan om att man kan aldrig förändra andra människor, det är ju så sant så sant. Tex om en relation verkligen är värd att kämpa för när det bara är jag själv som kämpar. Lika bra att släppa det då kanske? För att må bra själv.

Det där med att byta ut man mot jag, är lite kul också, det gör att man får fundera lite mer .

TS - min bakgrund är väl lite kärlek, bli nerklankad på, få sina dåliga sidor påtalade om och om igen, mobbad i skolan, skilsmässa, föräldrarnas nya partner och bägges nya familjer viktigare i deras ögon, (det är ju min upplevelse och den är ju sann för mig).

Lite kortfattat sådär!

Vad hade du för typ av terapi?

Vad går psykodynamisk terapi ut på? Om du har lust att förklara mer ingående?

Åh tack för din ord så länge.....
Ha en finfin dag

åh måste jobba lite nu, hihi

Kan berätta mera ikväll men googla det gärna.
Det har sitt ursprung från Sigmund Freud, att mkt från barndomen sätter sin prägel på oss som vuxna. Att allt vi säger, gör, tänker o känner beror på något som vi vart med om tidigare.
Att man gör det omedvetna medvetet. Väldigt intressant.
Att många känslor behöver komma upp till ytan o bearbetas....mm.

Det är lugnt Jobba på nu bara

Hihi, här har vi ett klockrent exempel.
Nu får jag skuldkänslor för att jag tror att jag sårat dig för att jag inte svarar direkt, är ni med??

Du skriver att det e lugnt, jobba på. Men hos mig känner jag att; åh nej nu gjorde jag dig ledsen, va dumt av mig, jag känner mig elak o taskig som person-nu måste jag vara beredd på att oxå bli sårad, typ....nåt sånt.
Jag tror att du tänker; typ vilken egoistisk person blablabl....får gör mig en massa tankar att du tänker negativ om mig!!!

Är ni me?

Jag tror att du tänker negativt om mig och det får mig att må dåligt helt enkelt.
Så kan man sammanfatta det.

Ja jag vet! Har tänkt exakt samma tanke vid någon tråd och själv var jag tvungen att sticka! Så jag vet ju själv

Det bästa är kanske att stänga ner FL och jobba eller? . Lovar att det e lugnt!

Hihi, kan inte slita mig från FL....

Har inte gjort så mkt på jobbet idag o får jättedåligt samvete över det.
Känns som att mina kollegor o chefen vet om det, o så sitter dom där o tänker massa dåliga saker om mig. Vet att det oxå är inbillning men man kan ändå inte låta bli att känna så....så dumt.
Varför skulle dom tro att jag inte gör nånting?? De kan ju inte dom veta. Jag sitter ju vid min plats och det ser ut som att jag jobbar men jag får väl så dåligt samvete för att jag inte gör det utan sitter här på FL istället. O då sätter tankarna igång; ja, nu tänker dom si och så om mig!!! Grr, varför tänker jag o känner så här....orkar inte mera!

det skulle kunnat vara jag som skrivit tråden. Det låter exakt som jag...

God kväll!

Hehe, ja FL är beroendeframkallande. Är dessa tankar ihopkopplade med någon fysisk känsla hos dig också? För egen del så knyter det sig i magen och jag kan gå och tänka på det där flera dagar efteråt och undra...

likadan - en till som har samma problem? Yttrar sig dina tankar precis på samma sätt? Hur uppstår dina funderingar?

Nu får ni ursäkta mig om jag skriver flummigt. Är ganska trött!

Ja, för mig kan det yttra sig i fysiska symptom som yrsel, ostadighets och overklighetskänslor, kan även börja kippa efter andan....

Jag känner igen mig i dina tankar om dig själv, att känna sig konstig, ha mindervärdeskoplex etc. Tror att det är en sorts social fobi. För min del har det nog mycket med att göra att jag blev mobbad i högstadiet och det är svårt att komma över, kan liksom inte vara nöjd med mig själv.

Jag börjar undra om det handlar om att jag snackar för mycket skit om andra människor.
Jag har relativt nyligen kommit på att jag faktsikt har egna tankar o känslor o åsikter som jag många gånger hållit för mig själv i tron om att dom inte är något värda. Istället har det blvit så på sista tiden att jag verkligen säger vad jag tycker, tänker, känner osv. Det harliksom gått till överdrift men det har nog mest vart pga att jag inte alls gett uttryck för dom de senast 7-8 åren. med hjälp av terapin har jag kommit till den insikten att jag har rätt till mina tankar, känslor , åsikter mm.

Men nu går jag väl steget för långt o säger alltså för mycket än vad jag borde...
Kanske borde hålla käften och kanske välja vem jag luftar mig till, kanske min sambo räcker...inte allt o alla jag pratar med.

kan det vara så tro, att jag snackar för mkt skit om andra så därför tror jag att dom gör det om mig oxå.
Att jag typ tänker mkt negatvia tankar om andra så då tror jag att dom gör det om mig oxå???

Är det så så ska jag genast sluta snacka skit....hehe...

gud va svårt.

Men o andra sidan om jag väljer att enbart snacka skit om andra till min pojkvän så snackar jag fortfarande skit om andra bara att han får ta allt....så egentligen borde jag inte snacka skit alls för att själv slippa oroa mig för att andra gör det???