Traditioner, distanslösa vuxna eller vuxna utan självdistans
En gång för längesen var min släkt så helsvensk till utseende och traditioner som släkter kunde vara på den tiden, men så träffade flera av släktens unga kvinnor män som kommit hit som arbetskraftsinvandrare, de blev med barn, gifte sig och deras män kom att tillföra vår släkt mycket mer än bara spaghetti på italiensk vis.
I en annan tråd (Distanslösa barn)ondgör sig någon över "den nya tidens kramkultur", något jag omöjligt kunde läsa mot en annan bakgrund än min egen gamla släkt och att vi kanske fick ta emot influenser från omvärlden mycket tidigare än många andra.
Att Sverige av idag inte längre är samma homogena land som det en gång var, att människor av olika etnicitet och från skilda kulturer har blandats har i mångt och mycket berikat Sverige, tycker jag - men influenser utifrån som innebär att människor i Sverige idag kramas i större utsträckning än förr har jag svårt att förfäras över.
Har då detta något med adoption att göra, ja, i allra högsta grad, tycker jag. Jag tycker att det är vår förbannade skyldighet som adoptivföräldrar att försöka förstå sammanhang som tangerar synen på andra kulturer som avvikande och sämre - våra barn kommer garanterat att möta detta, att få stå som representanter, kanske inte bara för ett främmande utseende, utan även annorlunda kulturer och levnadssätt.
Det behöver inte vara helt fel att fundera över den egna fördomsfullheten och vilka uttryck den kan ta sig.
I morse när jag cyklade till jobbet, trafikljus, flera filer, vänstersväng. Då det blir grönt ljus börjar bilisten bakom tuta frenetiskt. Jag gör mig ingen större brådska, jag är först, det här är lika mycket min cykelväg som bilistens bilväg. Men då bilisten försöker tvinga mig av vägen får jag ge mig och gira, jag tittar upp mot bilen, en man, en ... hade det istället varit en helsvensk man eller kvinna, hade de i min omedelbara reaktion bara varit representanter för sig själva, men nu blev istället min omedelbara reaktion att göra honom till representant för invandrare, svartskallar eller vad vi nu har för omedebara benämningar på människor som inte ser ut son vi.
Så kan det gå, trots att jag har växt upp med släkt och vänner med ett annorlunda utseende - för att inte tala om sedvänjor som i andra sammanhang kan kallas den nya tidens kramkultur.
(min man kallar de för kamelknullare oooops 
Men för mig är det mer accepterat att säga så dels för jag är ihop med en man som har en stor sydamerikansk släkt, och för att jag säger & tänker i en skämtsam ton. Jag brukar kalla min man för "lakritzgubbe". Och han brukar säga att jag har "svennefasoner" när jag inte bjuder honom på tuggummi utan tuggar på glatt själv, eller om jag bara plockar fram till exempel bestick till mig själv.