Vad gör vi? Skriker så högt när han inte får som han vill

Välkommen till trotsåldern kan jag väl börja med att säga! Så här är det för många i hans ålder och japp, jag känner igen det.
Vilket väl inte är så stor tröst men ändå.

Grejen är att er son mist precis ALLT han känner till, sitt hem, alla kring honom, sitt språk, mat, lukter, gester, människors utseenden osv. Ni är på pappret hans föräldrar men för honom än så länge bara det minst främmande om man säger så. Han kan nog inte känna sig trygg med er ännu så förutom att han blir frustrerad över att han inte kan göra sig förstådd och det allmänna trotset och ilskan som barn i hans ålder inte kan styra över så han han ingen som helst trygghet. Det är svårt att balansera mellan att säga nej och visa trygghet, tro mig, jag vet men det går.

Vi har aldrig använt vår sons rum eller säng som "bestraffning" om man säger så (även om det bara är för att lugna ner sig). I sitt rum ska man leka och ha roligt, i sin säng sova och ha det skönt, inte vara arg liksom.
Mitt råd är att hellre välja en plats som inte är kopplad till sådant och låta honom sitta där. Var inte arg då ni sätter honom där, bara sätt honom och säg (även om han inte förstår) att ni snart ska prata. Gå inte längre bort än att han kan se en av er hela tiden, då kan han kanske få för sig att ni inte vill veta av honom när han visar starka känslor vilket ju blir jättetokigt.
Fråga (och teckna) med korta mellanrum om han vill prata, sitt ner, prata, krama (om han vill) och smek honom. Låt honom lugna sig och upprepa att ni älskar honom. Men håll fast vid att man inte får dra katten i svansen, leka i trappan eller lägga händerna på spisplattan (eller vad ni nu sagt nej till).

Kommer han sluta göra detta? Ja, troligen, när han vet var gränserna går och han har kommit ur trotsåldern. Vår pojke är snart fyra och håller fortfarande på men vi kan se att det tagit en annan form och att han testar andra saker nu. Han vet var de vanliga gränserna går och testar nu andra saker. Läs gärna om trotsåldern i allmänhet men glöm inte att ni än så länge är rätt läskiga främlingar och att allt verkligen är jättejobbigt.

Lycka till!

Vet inte hur gammal din son är och eftersom han nyss är hemmkommen kanske det inte fungerar men jag kan ju berätta hur jag gör med min dotter som är i värsta 4års trotsen just nu och skriker och gormar så man tror man ska bli lomhörd.
I morse tex fick hon inte gå barfota till grannen pgr av att vi har massa humlor på gräset och hon tål inte humlebett utan jag bad henne ta på sig skorna vilket ledde till ett härligt utbrott.
Jag bara säger till henne en gång och sen så går jag därifrån. Prata med dem när de skriker som bäst ger dem bara mer uppmärksamhet vilket de vill ha just då. Det brukar ta ngr minuter sen tröttnar hon och det går att prata med henne igen.
Kanske inte fungerar för dej men i alla fall ett litet tips.

Jag skulle vända ryggen till och ignorera beteendet helt. Finnas kvar, men inte låtsas bli berörd. Det brukar fungera bra, man markerar "tyvärr, mamma bestämmer, ledsen att du inte gillar det, emn så är det". En skrikande treåring kan man omöjligt försöka tala till rätta. Trots är inte det minsta farligt, varken barn eller försälder dör av det. Låt honom vara arg, men lägg honom inte i "skamvrån".

När han sen lugnat ner sig kan ni kramas igen.

Tack för alla råd!
Vi är som sakt var nya föräldrar och barnet har aldrig haft någon mamma och pappa så allt är nytt för oss. Nu ska jag aldrig lägga honom i sängen när han blir så arg och gallskriker. Lägger honom i vardagsrummet i soffan. Är det bättre? eller ska jag bara låta honom skrika där han börjat och inte låtsas se honom.

Annars fungerar allt jätte bra men det är just när han inte får som han vill. Har försökt prata med honom men det är helt omöjligt och han skriker bara högre och högre fungerar inte med att prata. Eller ska jag bara låta honom vara där han är och skriker men det är svårt med grannar ochså. Det är inga vanliga låga ljudnivårer utan det verkligen skär i öronen

Hoppas att ni förstår att vi verkligen älskar denne kille och att annars fungerar allt bra men det är just detta som vi har problem med

Jag tror ni får snabbast bukt med problemet om du helt ignorerar. Upprepa, "nej, du får inte dra ner gardinen!" och fortsätt sedan lugnt med dina sysslor. Lägger du honom i soffan så får han ju sin uppmärksamhet, och det är den han vill åt.

Jaa, ljudnivån... Ibland brukar jag o maken säga åt varandra att visst vore det skönt ibland att vara döv och inte kunna höra! Man tror verkligen ibland att man ska bli galen av allt skrik. Men så är det. Och märker sonen att ni reagerar när han skriker högt så ökar han säkert på med mera ljud.

Vi har helt kallt ignorerat det mesta av allt trots. Tack vare det har vi ändå haft relativt lätta trotsåldrar, fastän våra ungar är mycket livliga och völsignade med enorma viljor. Barnen vet att det lönar sig inte att yla och skrika, mamma och pappa ändrar sig inte ändå. Trots går även i vågor, det är intensivare ett tag och sedan lugnar det sig inför nästa drabbning igen.

En tröst ändå: barn trotsar bara med dem de känner sig trygga med. Så ta det som en komlimang och härda ut!

Jag skulle skaffa mig bra hörselproppar att ha i öronen och sedan skulle jag ge mig i kast med den unge herren.Visa att han är önskvärd trots hans beteende. Han testar om er kärlek håller, om ni är starka nog att klara livet  tillsammans med honom samtidigt som allt är nytt och han saknar det gamla. Han lever med en stor förtvivlan och chock och ni är ingen trygghet ännu.

Jag skulle koppla ett säkerhetsbältesgreppgrepp på honom, det vill säga, ta honom i famn, hans rygg mot min mage, vänster arm över hans vänstra arm och den högra armen runt midjan,ungefär som ett säkerhetsbälte. Händerna knäpper jag ihop och greppet skall vara fast men inte hårdhänt,man får absolut inte vara upprörd eller arg när man tar barnet i famn.

Jag skulle vänta ut hans skrikande, hålla om honom tills han blev lugn och han känner att du finns där.Kanske med få ord säja något  om att det blir bra, du förstår att han är arg men det är ändå nej. Det är en sak som mamma bestämmer över.Håll fast honom tills han blir lugn, och släpp honom inte, först känns det säkert svårt, han kommer att slå och banka på dej och då får du markera med ordet stopp, vi skadar inte varandra och fortsätta att vara lugn, kanske hålla fast hans händer också.Jag skulle vänta ut hans skrikande och dte enda tills han blir lugn.Detta skadar inte barnet, är inte kränkande om du inte blir arg,upprörd och håller för hårt, utan känner att nu ger jag trygghet och kärlek till mitt barn samtidigt som jag ger honom gränser,detta hjälper er anknytning.

En av mina döttrar var väldigt arg och skrikig i 6-års åldern och beskrev det som om hon höll på att gå upp i limningen,ofta kom hon och bad att jag skulle hålla  om henne, för henne var det en stor trygghet att bli omhållen när hon var som argast.

Ni har ju inte haft varandra så länge så det är inte så lätt att tala honom tillrätta - dvs svårare än med andra treåringar som är säkrare på språket. Ni måste vara tydliga med ert kroppsspråk. Ställ er på huk, se honom i ögonen med allvarlig blick och min som inte går att ta miste på och säj bestämt "Nej" eller "Stopp" när han gör något han inte får. Upprepa om det behövs. Höj inte rösten. Ibland är det faktiskt mer effektivt om man sänker rösten. Barnet lystrar eftersom det uppfattar att det är något speciellt. Samtidigt triggar du inte upp ljudnivån. Han behöver gränser så klart, men inte bestraffningar. Gränssättning innebär trygghet för barn, ledarskap och skydd för den som fortfarande är liten och omogen.

När han får sitt "Nej" blir han så klart arg. Dessutom är han frustrerad eftersom han inte kan uttrycka sig verbalt. Vissa barn gör då som din son - skriker. Andra barn slänger sig på marken, bits, sparkas eller slåss, och det är inte på något sätt trevligare. Ignorera beteendet (ja, jag vet att man får ta ett djupt andetag...), sedan när han har lugnat ner sig kan ni kramas, tillsammans klappa katten (om det nu var kattstackarn son hade blivit dragen i svansen) eller hitta på en rolig aktivitet.

Jag tycker inte att ni ska bestraffa honom genom att lägga honom i vare sig säng eller soffa. Jag tror inte att han förstår anledningen, och alla åtgärder som verkar exkluderande kan skrämma upp ett adopterat barn rejält, speciellt om barnet är nyanlänt och omöjligt kan ha hunnit knyta an till sina föräldrar. Ett nyanlänt adopterat barn med separationer i bagaget och utan fungerande språk är i en väldigt utsatt position.

Lycka till!

PS Om du tycker att det gör ont i öronen kanske du kan gå med öronproppar ett tag. Kan köpas på apoteket för en billig penning. De tar inte bort alla ljud, men klipper bort det värsta.

Vill bara inflika att jag inte tycker man ska bestraffa och inte menade det med mitt inlägg. Att lyfta ur situationen och låta barnet lugna sig är en annan sak. Skamvråer och annat tycker jag inte passar något barn men vår son går varken att prata med, ignorera eller hålla om när han blir arg. Vi har provat oss fram och kommit fram till att allt funkar bäst om han får lugna sig först och det gör han på ett bestämt ställe (soffan eller vad man nu kommer fram till). Han kan själv gå och sätta sig när han är arg och vill inte att vi går fram till honom på någon minut (men vill bli tillfrågad) utan bara att en av oss finns så han kan se oss. När han lugnat sig vill han sitta i knät och man kan prata om saken. Vi talar alltid om för honom att vi förstår varför han blir arg och att det är helt ok att bli arg men man får inte dra katten i svansen för det gör ont. I början förstod han så klart inte allt vi sa men vi sa det ändå och nu är inte språket ett problem längre.

Alla barn är olika och jag har bara ett att jämföra med men vår son är i ålder med TS om jag minns rätt (lite över 3,5 år)så jag tog det som ett exempel.

Jag upplever inte trotsåldern som ett stort problem men det är en utmaning med ett barn som är nyfått. Man får sätta gränser med silkesvantar liksom och det är rätt klurigt.
Men bry er inte om ljudnivån och grannarna, det får de överleva.