Hur ska vi bemöta våra kompisar som just förlorat sitt barn i vecka 23?

De vet om att ni finns där för dem. Låt de ta första steget. Kanske kan man eventuellt bjuda med dem på något att göra efter en tid så att de får annat att tänka på. Det är en knivig sits att sitta i för alla inblandade.

Jag tror nog att du kan höra av dej till dom igen, ring gärna! Och om de vill så hälsa på. Man blir jätteglad av att veta att det finns de som bryr sig om en och ställer upp. Oftast så orkar man faktiskt inte höra av sig själv när man är i mitt uppe i förlusten av sitt barn men det är skönt om vännerna kan ta det steget åt en. Man behöver och vill gärna prata. Speciellt om de mått dåligt nu innan.
Lyssna gärna när de pratar om sitt barn, fråga om honom. Man vill så gärna berätta för hela världen om sitt barn.
Jag har inte varit i samma medicinska sits och inte parmässigt heller men vi förlorade vårat första barn i v22. Nu är jag i v22 igen med ett småsyskon. Man vågar bli gravid igen, om det inte finns medicinska hinder. Längtan är större än rädslan.
Jag hoppas att hon får en ordentlig utredning som kan visa vad som gått på tok denna gången så hon kan få hjälp nästa gång. Tipsa dom gärna om änglarummet här också. Det är väldigt skönt att få veta att man inte är ensam i det som hänt.
Ni som vänner kan vara ett stor hjälp i stort som smått. Bara att prata om allt, hjälpa dom rent praktiskt med saker. Laga mat till dom.
En mamma och pappa sörjer ofta på olika sätt. Var lyhörd för det.
Jag tycker ni gjort helt rätt hitills som hört av er. Hoppas att allt ni går så bra som det kan!
Hoppas det var till någon hjälp!

Trassel ovan har verkligen rätt.
Vänta absolut inte! Det är skitsvårt att ens plocka upp luren och ringa när man sörjer sitt barn, men så otroligt uppskattat när någon ringer upp för att lyssna. Du kan inte säga något för att få dem mer ledsna, men förvänta dig heller inte att du kan hitta "de rätta orden" eller kunna distrahera dem från sorgen.
Deras sorg kommer finnas med ett bra tag, med mycket upp-å-ner, och det bästa en vän kan göra är att visa att man fortfarande finns där och lyssnar fastän tiden går.
Genom att erkänna deras sorg erkänner du deras barn - och det är det bästa du kan göra.

Usch usch usch! blir så lessen när ja läser sånt här! har tyvärr inga råd mer än att finnas där o lyssna. att någon lyssnar är en otrolig hjälp.

Ring dem och hör av dig med sms. Glöm inte bort dem! Fråga om barnet, nämn det vid namn (om de har något) och ställ frågor om och om igen. Jag vill fortfarande gärna älta min förlossning och hela den dagen när vår Hanna dog. Jag känner det jätte viktigt att folk inte låtsar som ingenting. Det är 5 månader sen för oss, och nu är det inte speciellt många som frågar om Hanna eller hur vi mår. Jag har fött barn. Jag har fått en dotter som jag är jätte stolt över, som jag vill visa för hela världen.

Lycka till och glöm inte dem, varken idag, imorgon eller om 5 månader.

Jättebra att du skriver och frågar efter råd. Jag håller med i det som Mallikko, Trassel mfl har skrivit ovan. Som relativt nybliven änglamamma är detta en fråga som jag tänkt över mycket själv dvs hur mina vänner har mött mig i min sorg och tyvärr måste jag säga att jag är mer besviken än jag trodde jag någonsin skulle kunna bli. Därför är jag glad för att du frågor om råd. Det borde fler göra. Jag läste någonstans i en presentation här på FL några mycket kloka ord som man som vän till en änglaförälder kan tänka på. Jag gör ett försök att återge dem här.

Håll fast - dvs håll kontakten. Vänta inte på initiativ från den som drabbats och lägg inte ansvaret för att hålla kontakten på henne/honom. Som flera har skrivet här ovan. Man orkar inte. Ring inte bara en gång och säg att de kan ringa er närsomhelst. Ring igen efter ett tag å hör efter hur de mår och ring igen och igen...

Håll om - det är underbart att få en kram. Det finns inga ord som kan hjälpa men en kram hjälper lång väg. Var inte rädd för att träffa dem. Fysisk kontakt helar och hjälper en människa i sorg.

Håll tyst - dvs när ni träffar dem tänk på att lyssna på dem och låta dem berätta om vad som hände, om hur de känner mm.

Håll ut - detta är nog den stora utmaningen för många vänner. Det kan vara svårt att förstå en sorgprocess om man själv inte sörjer och tycka att nu borde de väl må bättre eftersom nu har det gått en tid bla bla bla. Men detta är inte någon annans sorg än för de som sörjer så det måste få ta den tid det tar för dem. Det avgör dom inte deras omgivning.

Lycka till!

När min svägerska förlorade sitt första barn ringde vi o då ville dom komma hem till oss o berätta vad som hänt..så dom kom o vi fikade lite pratade o sen kändes de som första jobbiga träffen var avverkad o de kändes naturligar efteråt.....Man blir så osäker vad man ska göra o säga men allt föll naturligt o jag frågade lite o dom berättade..Kände skönt....

Varma tack, allihopa!!

Först vill jag säga
Du verkar vara en väldigt fin vän 

Jag håller med vad flertalet har skrivit gällande bemötande, och precis som maraug skriver har blivit besviken på en del personer omkring. Och den enda anledningen är för att de vill säga något som gör att jag ska må bättre. "det blir snart bättre"  "ni kommer få fler barn"  "det kanske inte hade gått ändå"  eller värst  "jag vet hur du känner för att ..."  och oavsett vad som sägs här så blir det alldeles fel. Alltså, det finns inget rätt att säga, men att finnas där, att hålla om, att komma med fika, att titta på bilder (om det finns), att våga fråga och våga lyssna.
Och något som mina vänner skulle behöva veta är att sorgen alltid finns, att det alltid finns en liten pojke för lite i familjen. Och jag pratar gärna om Martin fortfarande, som var dödfödd i dec -07, och uppskattar särskilt de vänner som vill/orkar lyssna.

Fråga, men undvik att "trösta". Det går inte, och blir bara futtiga ord. Däremot tröttnar i alla fall jag aldrig på att prata om barnet och det som hände. Det är 2,5 år sedan han dog, så det är sannerligen inte många som någonsin låtsas om honom längre. Det är ledsamt, för mig finns han fortfarande...
Man behöver inte vara rädd för att göra föräldrarna ledsna - det är de ändå hela tiden, även när de inte gråter. Förut tyckte jag att det var jag som hade "rivit upp sår" om jag frågade om ett änglabarn och någon började gråta. Men gråten är ju inte farlig, och som sagt vill nog de allra flesta gärna prata...
Att någon kommer med mat osv är toppen, eller kanske åker och handlar så man slipper "ut bland folk". Klippa gräset... Fråga gärna konkret, det är svårt att be om hjälp.

En nära vän förlorade sina tvillingar i v 25. Undrade precis som du hur jag skulle ta kontakt. Min vän är en person som pratar och på det viset tar sig igenom svårigheter. Efter ett tag tog hon kontakt. Jag ville inte vara för på eftersom jag inte är den enda som kommer ringa mm. Hon hörde av sig, vi pratade och grät. Vi pratar fortfarande om det och gråter.

Tips till dig är att vara till hands flera gånger om, men träng dig inte på om du inte känner personen i fråga. Ingen vet hur denna tjej fungerar? Ingen vet hennes komplikationer? Glöm inte att fortfarande fråga hur det är om en månad när alla andra glömmer att fråga. Lycka till