7-års trots?!?!?!
Samma här! Min 7-årige son håller på att driva mig till vansinne. Detta har hållt på i 1,5 år nu snart och inte blir det bättre. Beter sig precis som en tonåring. Smäller i dörrar, gapar och skriker, ska ha och ha, retar lillasyter, klarar inte av att förlora, suckar åt oss när vi säger något, säger saker som "vem bryr sig" etc. Jag är helt chockad! Och ledsen och trött! Känns som om vi bråkar hela dagarna. Vi älskar ju vår son över allt annat och han är egentligen världens gulligaste, snällaste, gladlyntaste kille men han har ändrat sig helt och är nu MISSNÖJD exakt hela tiden. Gillar skolan men verkar understimulerad precis som Marro skriver ovan. Jag hoppas det blir bättre nu när han börjar 1an och de får lite mer läxor, riktiga lektioner osv.
Ett annat problem är att han vill ha uppmärksamhet hela tiden. Blir mest jobbigt när vi har besök då han stjäler hela showen liksom. Fjantar och tramsar och pratar (skriker) hela tiden tills vi nästan kräks på honom.
Då och då vänder han tillbaka (korta stunder) och då är han helt ljuvlig. Jag vill ha tillbaka min son som han var förr. Vill inte bråka, hota, muta!
Jag skulle inte skrivit bättre själv. Så otroligt skönt att veta att det är kanske inte endast
vi enstaka föräldrar som är orsaken till denna trots. Det kanske ligger något i 7-åringens utvecklingsperiod.
Vi har i alla fall dragit in spelandet helt tills betendet förbättras så att han reagerar på
tilltal, hjälper till vid dukning, slutar smälla med dörrar, samt säger till när han är arg på oss
istället för att låsa om sig på rummet. Vi har plockat bort alla spelkontroller, tangentbordet och musen.
Han fick spela först efter att ha deltagit i familjens sysslor på egen initiativ. Vi trättnade så pass att
inga belöningar fanns att dela ut. Vi vår jätte snälla, pratade tyst och vänligt till honom och lät oss
inte provoceras vid trots - då gick vi bara därifrån (för det mesta...några gånger brast tålamodet ändå
men vi försökte vara konsekventa till 100%.
Nu har det gått 2 veckor (med några återfall )men jag
tänkte på det just i kväll vid nattningen - att vår snälle, gode pojke är tillbaka - jag bäver bara
inför den dagen vi låter honom använda spelen igen...
Det jag har inte kunnat lösa är däremot hans vägran att lära känna nya barn
och att han kräver total uppmärksamhet hela tiden (precis som i inlägget ovan).
Jag älskar min son över allt annat men jag måste få honom att
"klippa navälsträngen". Mamma titta på mig, mamma kom och hjälp mig, mamma hit
och mamma dit - jag blir ett nervvrak - tacka god för att fritids har öppnat...