• Äldre 12 Aug 11:45
    1665 visningar
    11 svar
    11
    1665

    Ni som varit gravida igen!

    Jag förlorade min dotter i magen i v 42, har blivit lovad extrakontroller + ingångsättning innan 40 fulla veckor nästa gång. Längtar så förtvivlat efter ett litet barn igen. Ni som varit gravida efter att förlorat era barn i magen. Hur snabbt blev ni gravida igen? Vilka extrakontroller fick ni göra ? Blev ni ingångsatta och i såfall i vilken vecka ? Hur orkade ni med graviditeten psykiskt ? Födde ni vaginalt eller med kejsarsnitt? Gick allt bra ? Snälla ni svar och ge mig lite hopp om framtiden!

  • Svar på tråden Ni som varit gravida igen!
  • Eva S
    Äldre 12 Aug 11:59
    #1

    Beklagar djupt er svåra sorg.

    Vi förlorade vår första dotter Emilia i magen i v40. Så fort avslaget var färdigt började vi försöka. Det tog sig igen femte gången. Rätt snabbt alltså men en evighet när man själv är i det läget och är så desperat. Vi fick göra alla extrakontroller vi ville men vi gick nog mest på de vanliga ändå. Det vi gjorde utöver ordinarie var två tidiga VUL bara för att få se att det var något där. Och så gjorde vi tre tillväxt-UL. Inte för att Emilia var tillväxthämmad på något sätt, hon vägde 4935g och var 57 cm när hon föddes, utan mer för att få se så att allt var bra och hålla oron i schack. Och så fick jag kissa på stickan lite oftare för att kolla bakterier.

    Oron under graviditeten är ett kapitel för sig. Men tjejerna här i änglarum är underbara och man har kunnat lufta alla konstiga tankar man haft under tiden. Dessutom gick jag några gånger hos kurator under tiden och det var skönt. En av mina skyddsmekanismer gjorde att jag istället för att förgås av oro riktade allt mot min mamma. Jag lade all min energi på att vara irriterad på henne, trots att hon aldrig gjorde något dumt. Så fort Ebba var född så slutade jag vara irriterad och arg på henne. Jag blev igångsatt v38+1 och allt gick jättebra. Vaginal förlossning. Ebba vägde 4160g och var 51 cm och hon fyller snart ett år.

    Lycka till!

  • Tulpan­74
    Äldre 12 Aug 13:56
    #2

    Hej,

    Jag är i v 18 så jag kan inte svara för hela graviditeten.

    Vi hade tur, jag blev gravid tre månader efter att vår Elias föddes död.

    Jag gjorde ett vul redan i v 6, det var för tidigt att se något då, så jag gjorde ett till i v 8 och då fick vi se hjärtat slå. Dessa ul gjorde jag privat. Sen har jag velat göra ul nästan varje gång hos bm, och jag går dit så ofta jag vill, vilket varit med 1-2 veckors mellanrum. Jag behöver det, känner jag. Kanske blir jag lugnare längre fram, kanske inte. Jag lämnar också fler urinprov och håller koll på Hb, blodsocker och blodtryck.

    Jag har en jättebra bm som har träffat "såna som mig" innan och som tar mig på allvar.

    Vi kommer göra organscreening istf rul, och vi kommer få tillväxtkontroller och bli erbjudna bedömning för igångsättning. Om vi kommer så långt den här gången...

    Jag är en emotionell röra, med en blandning av sorgen efter vår son, oro för graviditeten, ilska på livet, dåligt samvete för allt möjligt och emellanåt faktiskt också glädje och hopp. De stunderna får man ta vara på! Det är alltså jättejobbigt, men det finns ju inget alternativ för oss, som vill ha ett levande barn att ta hand om...

    Hoppas att du snart får lite hopp om framtiden. Beklagar er förlust!

    Kram

  • Mkmit
    Äldre 12 Aug 16:22
    #3

    Jag har heller inte nått mållinjen. Förlorade vår dotter i v37 i dec -07. Blev gravid efter åtta veckor. Hittills har allt varit ganska lugnt men efter v30 börjar det spöka i huvudet. Jag får komma till min bm så ofta jag vill. Till spec. har jag också varit någon extra gång. Bara vetskapen om att jag får komma när jag vill gör mig lugn. Jag får bli igångsatt from 38 fulla veckor. Helst vill de ju att man går längre men tidigare än så blir man bara igångsatt om mår väldigt dåligt. Varierar kanske lite i landet men alla läkare jag pratat med säger så iaf.

    Sorgen kommer och går men den finns alltid. Ibland är det jobbigt men för oss har det mestadels gått ganska bra.

    Önskar dig all lycka!

  • Bakom molnen
    Äldre 13 Aug 00:21
    #4

    Först vill jag gratulera dig till din dotter som tyvärr inte fick leva. Du är en mor utan barn och det är den största sorgen att gå igenom. Jag hoppas att du inte behöver vänta alltför länge på att bli gravid igen, då det är en fruktansvärd tid av ångest och längtan blandad med skuldskänslor för att det kanske upplevs som om man vill "ersätta" sin lilla bebis med en ny.
    Mitt första barn dog i min mage i psd vecka 42+1. Det är många år sedan nu och jag kanske kan vara ett bevis på att det går att finna livet igen efter en sådan tragedi. Men det tar tid. Efter ett år hade jag hunnit bli så deprimerad och låst i min sorg att jag hade gett upp hoppet om ett nytt barn. Då blev jag gravid igen och jag kan inte se någon annan förklaring än att min dotter valde oss. Hela den nya graviditeten var för mig ett enda stort lugn, jag var helt trygg i att detta lilla barn skulle få leva - varför hade hon annars valt oss? Hon hjälpte mig också genom att ständigt vara aktiv så jag behövde aldrig känna någon oro över uteblivna fosterrörelser.
    Barnmorska och läkare var inte lika lugna som jag, de kontrollerade min nya graviditet noggrant och jag fick erbjudande om att bli igångsatt om jag ville. Jag valde det eftersom jag inte visste hur jag skulle reagera om jag skulle behöva gå över tiden igen. Förlossningen sattes igång i vecka 40+2 och gick utmärkt. Barnmorskan sade att hon aldrig hade varit med om en så positiv förlossning. Jag visste ju att oavsett vad som hände så kunde det inte bli värre än den förra gången. Jag valde att le stort mellan varje sammandragning ända fram till utdrivningsskedet.
    Min dotter tog sitt första andetag och skrek redan innan jag hade hunnit krysta fram henne fullt ut och sedan den dagen har det varit fullt liv.
    Jag vet hur långsamt tiden går och hur svart allt känns för dig idag. Inga ord kan trösta men jag vill ändå berätta att i backspegeln så kan jag se att det på något sätt ändå är acceptabelt med två förlorade år. Jag har ju fått världens finaste dotter och jag har ett positivt och härligt liv nu. Min son tänker jag idag på med tacksamhet. Jag är tacksam för att jag fick lära känna honom de 42 veckorna. Jag är också tacksam mot honom för att han har format mig till den person jag är idag. Alla tankar och känslor som jag haft är ju en del av mig som inte skulle funnits utan min änglason.

    Mina varmaste tankar till dig och din dotter!

  • Rädiss­an
    Äldre 27 Sep 21:41
    #5

    Jag blev gravid nästan direkt efteråt, absolut inte planerat och oron under graviditeten var hemsk. Fysiskt så har allt gått bra genom graviditeten och jag fick ett planerat snitt. Men psykiskt så har det inte varit så bra. Oron över att förlora det barnet med var ibland outhärdlig. Jag vågade inte tro att det skulle gå vägen, vågade inte ta kort på magen osv. Men nu gick allt bra och vi fick en frisk liten tös. Det hade nog varit bra att få bearbeta sorgen över det barn man förlorat först innan man fick börja oroa sig för nästa.


    Lycka till!

  • Rädiss­an
    Äldre 27 Sep 21:42
    #6

    Kanske ska tillägga att jag blev otroligt bra omhändertagen under hela graviditeten med extrakontroller och även på förlossningen var alla underbara.

  • tomisa­mat
    Äldre 27 Sep 22:09
    #7

    Hej, Jag beklagar verkligen eran sorg.

    Jag har i dag en som på 8 veckor, men resan ditt har varit otroligt jobbig. jag förlorade en dotter i den 16 augusti föra året (07) och trode mig att om jag bara blev gravid igen så skulle det bli bra. Ville verkligen ha ett barn till fast sorgen över min dotter är stor så trodde jag att jag skulle kunna leva med det lite lättare om jag blev gravid snabbt. Men för mig bröt helvetet ut när jag blev gravid.

    Innan jag blev gravid så fick jag diagnosen depresion och medecinering bara för att jag var så nere. När jag blev gravid efter tre månader så blev jag överlycklig. sorgen kändes lättare över min dotter då jag samtidigt hade något att se fram emot. Men lyckan höll inte i sig så länge. Efter några veckor började oron komma kryppande och jag fick gå på tidiga vul varanan vecka. men jag blev inte lugnare. efter tredje månaden blev jag skickad till spec som utlovat. Ditt fick jag komma så ofta jag ville. Men det hjälpte inte, var lika orolig igen så fort jag gick där ifrån. I vecka tjugo på ul fick vi reda på att vi väntade en pojke och vi gav honom ett namn på en gång för att försöka få det att kännas mer verkligt. Även att passera samma vecka som min dotter dog i trodde jag skulle lätta på oron (v.22) men det gjorde det inte. Den snarare stegrade. Det gick så långt att jag blev skickad till någon att prata med. Fick utlovat ett kejsar snitt datum en vecka innan bf för att slippa stressen att gå över tiden. Då jag kände att jag egentligen inte ville ha kejsarsnitt så fick jag ett igång sättnings datum men kejsarsnitet stod kvar ifall det inte skulle fungera.

    Men vart efter veckorna gick så vart jag bara värre .Oron gjorde att jag inte sov och min allmäna status sjönk. Det blev så illa att jag fick åka fram och tillbaka på sjukhuset hela tiden och de försökte droga mig så att jag skulle få sova. Men inget funkade. vad jag än fick så kunda jag inte sova ordentligt vilket bidrog till att jag åter igen blev deprimarad men det var försent för att sätta in medecin då barnet kunde bli påverkat.

    när jag åter igen kom in i vecka 35+3 så bestämdes det att de skulle sätta igång mig 36+0 för läkarna var riktigt oroliga för min mentala hälsa och hur jag skulle ta mig an barnet. Hampus födes efter sex timmar och vägde 3290g och var 50 lång.

    resan har vart så lång me´n idag mår jag bra, sorgen finns fortfarande men jag kan leva med den. Det har gått två månader och resan har vart så lång men det har den helt klart vart värd. Det finns så underbart mycket hjälp att få under resan som hjälper en. Det gäller bara att se till att vara öppen med hur man känner under graviditeten. Hoppas att du snart vågar prova igen och att ni får ett underbar barn till slut.

  • Minipl­upp
    Äldre 3 Oct 21:02
    #8
    Svar på #2
    Känner igen mig...önskar dig all lycka. *R* Miniplupp
  • Äldre 3 Oct 21:53
    #9

    hej arras!


    Stort grattis till er lilla underbara dotter och ett så ledsen för att hon inte fick stanna hos er!


    Vi förlorade vår son i v 22. En försvagning eller en infektion. Båda tecknen finns där så vi vet inte. Denna gång är det därför hängslen och livrem med kontollodlingar och ett cerklage. Vi förlorade Gabriel i augusti men väntade tills december innan vi började försöka igen. Ville låta kroppen läka ut ev infektioner. Sen tog det tills mars innan vi blev gravida igen och nu är jag i v 31. Det gick nog ganska precis 7 mån mellan och så här i efterhand var det ok men då var de där månaderna långa. Jag fick en chans att återhämta mej lite i kroppen och få en aning rätsida på det själsliga.


    Psykiskt är inte denna graviditet lätt men jag förväntar mej inte så mycket utan tar en dag i taget. Det har funkat och att prata mycket. Ska snart gå och prata igenpm hela situationen som var då och som är nu med en auroraBM och det känns bra. Vi har haft rätt täta kontroller och en BM som jag kan ringa upp när som.


    Förmodligen kommer vi köra igång lite tidigare eftersom cerklaget ska klippas bort och jag vill verkligen inte gå över tiden sen efter det.


    Jag hade en fin förlossning med Gabriel så jag hoppas på att det ska gå bra att föda vaginalt även denna gång men blir det snitt så blir det. Huvudsaken är att h*n kommer ut välbehållen!


    Oron finns där hela tiden och vissa dagar är värre än andra men samtidigt är jag väldigt glad för lilla syskonet i magen som lever rullan! Så det är båda delarana hela tiden men det känns som om det är värt allting!


    Kram!

  • artan0­60914
    Äldre 8 Oct 19:31
    #10

    Hej. Vi förlorade vår vackra dotter 19/4-06, hon föddes 21/4.

    (Det tog oss 3 månader utan intensivt försökande att bli gravid med henne.)

    Vi försökte bli gravida med detsamma men inget hände... Jag tänkte bara på mitt barn, mitt framtida barn. Det låste sig totalt!! Många månader med stor sorg över vår förlust men oxå över att det inte ville sig väl, inget syskon.

    25/5-07 fick vi ett + 4 dagar innan BIM Vi var överlyckliga!! Månaden innan hade vi ställt oss i kö för fert utredning. Då släppte nog allt!

    Vår lilla Enya föddes frisk och välmående 17/1-08. Nu är hon snart 9 härliga månader!!
    Nu väntar vi syskon igen och kan säga att denna gång känns det inte lika jobbigt. Jag vet att man kan åka från BB med en liten välmående sak

    Vi fick extra kontroller, BM besök varannan vecka från start. Lyssna på hjärtat när vi ville, bara att åka in.
    Tillväxt Ul, gjorde 7 st bara tillväxt+ VUL, KUB och rutin så totalt 10 UL.

    Specialist mödravård minst 1 gång/månad.

    Igångsättning (vaginalt) 38+1.
    Det bästa jag varit med om!!!

    Jag har blivit lovad samma kontroller denna gång och det känns kanon!!


    Mammas tjejer!!
  • artan0­60914
    Äldre 8 Oct 19:32
    #11

    Glömde ju

    Enya vägde 3290gr, 47 cm lång, hatt omf: 35


    Mammas tjejer!!
Svar på tråden Ni som varit gravida igen!