VIHPS VIII

Nu äntligen har också jag hittat hit Hinner knappt klicka in mig om dagarna men nu började det gå rykten på allvar i visp så jag måste komma hit och önska all lycka i världen till Caribe och guldäggen!!!

Med oss är det bra. Stella är en ritkig liten stjärna Oväntat nog(?) löste ju bebisen itne alla världens problem utan vi har det rätt rejält struligt på hemmafronten dels med makens jobb men framför allt är äldre bonusen "deprimerad" (eller nåt) och går hos psykolog och är allmänt jobbig Menmen... det löser sig. Så länge allt är bra med Stella så kan jag inte önska mig mer.

Strör ut en drös kramar över er alla och jag ska jobba på att vara lite mer aktiv och spamma er rejält som jag brukar

Ojojoj vad rysligt spännande 4 av 7 är ju jättebra men vad jag lider med dig som nu ska plågas ända till på måndag innan det blir ET. Jag tyckte dagen mellan ÄP och ET var värst  (om man räknar bort sista ruvningsveckan ) och nu har du en hel massa såna dagar! Sänder över en dusch av positiv energi till de små i labbet

Hej kära ni Efter en period av stiltje här i tråden känner jag nu igen positiva vibbar när jag kommer in här Caribe har fått toppenbra resultat på nya kliniken, Maskros har rosen skimmer i ögonen igen, Lilja har gjort helrenovering, Cah har gängat sig och xena betar av månad efter månad på elefantgraviditeten!!! Hurraaaa

Hehe, Stella verkar härmed vara accepterad som flockmedlem åtm av vårt svartvita lilla spöka till katt: inatt när jag sov men maken var vaken hoppade hon upp i sängen, gick fram till stella, nosade på huvet, slickade lite och började sedan gnaga på det sätt hon bara gör med mig och maken när hon är tillgiven och vill gosa A ryckte förstås undan katten illa kvickt och istället gnagde hon på hans arm så han idag har små blåmärken som ser ut som de sugmärkjen företrädesvis tonåringar brukar kunna visa upp Jisses... Ananrs brukar hon bara komma fram och säga åt Stella att vara lite tyst ibalnd när hon gastar Det är också lite kul

Haha, jag leder väl just nu då FL-ligan för jag blev medlem i januari 2005 Då hade jag precis slutat med p-piller och först hängde jag väl mest på "styvföräldrar" och småningom på "planerar" och sen vet ni ju...

Jag vill också träffa er

Förreste: i sensate numret av Amelia (tidningen) finns dels ett reportage om att vara styvmamma (plats-, bonus- extra-...), dels ett där Åsa Jinder berättar om sin barnlöshet (hon har två barn från sitt första äktenskap men sen vart det svårt). Bådadera var väldigt läsvärda - även om jag inte håller med styvmammeartikeln helt fullt ut!

Hej igen

Caribe: jo, det går lite som för dig dvs limboland... Han har ju sökt jobb så gott det gått under semestermånaderna och blivit kontaktad av ett par rekryterare och sånt lite kul men det går ju långsamt och inget "ritkigt" har hänt. Nu börjar det dock röra på sig lite på företaget där han är anställd och han har pratat lite med nyckelpersoner och eftersom den generella stämningen är att råttorna lämnar det sjunkande skeppet så har en del på stategiska poster sagt upp sig vilket lett till att just nu ser det ut som att A skulle kunna få behålla sin ursprungliga tjänst tills vidare. Det vore skönt om han fick behålla de vanliga jobbuppgifterna och slippa bli nerflyttad men det skulle isf bara innebära en tillfällig andningspaus och han kommer inte sluta söka nytt.

Hoppas det löser sig fint på ditt jobb! Annars håller jag en tumme för att du ska slippa jobba så mycket öht den närmaste framtiden Du vet, som tvillinggravid ska man ta det piano så du måste ju helt enkelt bli minst deltidssjukskriven rätt snart

Maskros: jag har pussat från dig HOn har inte börjat förstå sig på pussar än utan verkar tycka man är lite konstig och rycker till av smackljuden på kinderna och i nacken Och OJ vad du gått och blivit smärt och smidig då Jag tyckte ju inte du hade nåt extra innan heller... Vilket job du gjort! (För jag hoppas ju att det är motion och itne bara bekymmer som gjort att du gått ner )

Puss på er

Hej sötingar

Jag läser tråden och jag gråter och våndas med er Jag träffade min systers svägerska för ett par veckor sedan och hon och hennes man har varit gifta i femton år ungeför men väl itne tagit itu med det här med barn på allvar förrän på senare år pga en mängd olika faktorer - framför allt osäkra jobb, tror jag. Nu sitter de då där, båda fyllda 40 med två misslyckade ivf bakom sig och Falun dömde ut dem då de bara fick två resp ett ägg på försöken. Nu går de vidare och håller på med hemutredning parallellt med ÄD utomlands och både pengarna och tiden rullar utan att de har några som heslt garantier. Då vällde det över mig igen hur det var för ett år sedan när vi satt där på föräldrautbildningen inför adoption som vi "måste" gå för att A höll på att bli för gammal för adoption och samtidigt meckade jag järnet med Menopur och grejer med en svaaag förhoppning om att det var den misslyckade medicineringen inför första ivf som gav "dålig äggkvalitet". Det är så tungt att inte veta hur det ska bli, när man känner att allt går för fort och för fel och man vet itne om det nånsin ska få finnas små trippande fötter hemma...

Jag tror det är sunt att inte stoppa undan några känslor utan bejaka det faktum att man faktiskt är rädd för att stå ensam kvar när "alla andra" är gravida och har barn - både de som "skaffar" sina barn och de som fått kämpa... Det är nästan än värre när vänner i barnlöshetssvängenäntligen lyckas för då gläds man ju åt att någon kan lyckas och åt att just den kämpade vännen lyckats men samtidigt känns det som att ens egna chanser krymper för varje gång - för "någon" måste väl höra till de där procenten som faktiskt aldrig lyckas... Känslor är inte farliga och förbjudna utan det är vad man gör med dem som räknas Att vara öppen mot sig själv och erkänna att man innerst inne faktiskt missunnar alla människor i hela världen att de får barn måste väl vara tillåtet för annars kansek amn kvävs... Man är itne en dålig människa för det - bara en alldeles för hårt prövad människa.

(måste skicka så inte pajdatorn käkar upp allt...)

Jag vet itne vart jag vill komma med de här filosofierna... Här kommer jag och kapar tråden fast jag förunnats att bli mamma både till himlens finaste änglaflicka och jordens bamsigaste, busigaste och lättsammaste bebis Man glömmer aldrig hur det är att vara barnlös men visst trubbas udden av när man väl fått sitt knyte - något annat kan jag inte påstå. OCh visst finns det kvar ändå, den lilla smärtan över att det knappast blir syskon medan "alla andra" kan välja hur månag barn de vill ha När man står här med knytet upptäcker man också att det visst finns annat i livet än den där bebisen och allt blev inte världsbra bara för att bebisen är här. Allt i livet är inte bebis! Men man måste välja vad man vill fokusera på och själv fokuserar jag på min lilla stjärna och tänker att allt annat är petitesser (fast det kansek itne är det). Innan stjärnan var här var jag tvungen att tänka att jag visserligen inte hade en bebis, men det och det och det är faktiskt rätt bra ändå Ändock, bebis löser inte allt - konstigt nog

ÄH, nu vet jag än mindre vart jag ville komma och om jag ville komma nånvart...

Jo, jag tror att jag ville komma till att all kamp och all längtan till slut handlar om ens självkänsla och ens sätt att se på livet. Ens människovärde sitter ju inte i hur många barn man har eller om man har barn utan någon annanstans! Det är bara man själv som kan bestämma hur stark drömmen coh längtan är och vad man är beredd att satsa för att nå dit. Och om man känner att målet är långt borta... Kanske måste man våga ställa sig frågan om varför man vill nå dit? Lite skamset måste jag själv erkänna att det inte på något sätt var några ädla värden som bar mig hit... Och något ritkigt svar på frågan varför jag vill ha barn har jag nog aldrig vågat mig på att peta fram ur mitt inre Jag hoppas jag kan vara en bra mamma ändå...

(Slå mig i huvet om jag svamlar för mycket )

Hej igen Här är det glada tjut idag Söta ni är

Skönt att ni inte verkar tycka jag är jättejobbig när jag kapar tråden så där

Idag har vi vaknat till Stellas första förkylning Plötsligt märkte jag att ungen inte kunde andas!!! (genom näsan) Många tårar och koksaltdroppar senare redde det sig men usch... Jag är ju så rädd att hon ska bli ritkigt dålig coh få feber - hon är ju bara nätt och jämnt tre månader! Min skadade hjärna skenar genast iväg och tänker bakterier som tar över hela kroppen och ger blodförgiftning, organkollaps och... ja, ni fattar

Tror ni jag borde gå i terapi?

Förresten Maskros: om jag förstått saken rätt så är ett första tecken på att klimakteriet närmar sig att cyklerna blir kortare - inte längre! (tror jag läst det t.ex. på www.fertility.se) Det är väl först när klimakteriet är ett faktum som cyklerna blir långa och försvinner) Det ska bero på att kroppen inte lägger ner så mycket krut på att mogna ägg som inte är bra så tiden fram till äl blir kortare. LÄkaren har visst rätt i att värdena studsar runt en hel del kansek i många år innan klimakteriet är ett faktum (det lär sig många som fått konstaterat högt FSH i unga år). Det man väl kan mäta är just FSH och östradiol(?) i kombination med det. Jag tror det är stressen och all känslomässig press som ger du dina symptom! Om du gått ner i vikt rätt snabbt på sistone kan nog äl och cykeln ha rubbats också! Känsliga processer vet du KRAM!

Luften gick helt ur hela mitt surfande idag när jag först läste om blödningen och mötet och allting... Nu läser jag om testet och får bara en tung kall klump i bröstet och vill bara gråta för din skull Caribe Om man bara kunde göra något för att hjälpa, trösta, ställa allt tillrätta... Lång varm kram!

Jahaja, en "konstig cykel"-epidemi Självklart en engångesföreteeelse och helt klart något i luften

Orakade ben på vul?! Ha, jag har minsann hört om dem som rakar betydligt mer än så när de ska på vul Man behöver sin päls på benen i den här kylan

HÅrd kram till Caribe! Ganska skönt att läkartiden ligger lite fram i tiden? Så ni hinner smälta lite? TÄnker så på dig...

Maskros verkar haft det kul i helgen iaf HÄrligt! Kanske bara bra att du var "själv"? Ochn ja, varför aär det alltid tjejöverskott? Jag har dansat misnt lika mycket kille i bugg så jag flaxar ju som en kråka

HÄr är läget inte oförändrat men tyvärr lite förvärrat med Stellas förkylning Igår kväll blev hon sämre och natten har vairt ganska bedrövlig coh så hade hon feber i morse så nu ska vi till vårdcentralen om en stund.

Kramar till alla!