Plötslig separationsångest - jobbiga lämningar på dagis...

Hade samma problem fast under sommaren p g a att dagmamman som hon brukar gå till hade semester och de slog ihop alla "sommarbarn". Det var skitjobbigt rentut sagt och jag grät nästan hela vägen till jobbet i några dagars tid. Det som fick det att vända var att hon fick ett litet projekt som hon skulle göra tills jag kom och hämtade henne samt att jag lugnade ner mig själv och försökte vara glad. Men kul var det inte.

tvåsmå:
Det här med "visa-samlingar" (att få ta med sig en leksak hemifrån och visa och prata om) tog jag upp med personalen förra veckan - då jag kom på att jag aldrig varit med om nåt sånt på det här dagiset. Till svar fick jag att det hade blivit besvärligt eftersom barnen ville ta med sig egna leksaker varje dag och visa... *suck*
Det är ju en trygghetsgrej - och en bra träning att få prata och visa andra vad man gillar. Jag har själv jobbat på ställen där detta funkar toppenbra - allt handlar ju om rutin och vilja. Man kan ju inte testa en sak och sedan bestämma sig för att det inte funkar...

Nåja, nu ska jag hämta mina busfrön. Ska be personalen om att vi inför en viss rutin vid lämningen. Bl.a. att det alltid måste finnas nån som har tid att ta emot sonen nu när han är så här.

alevib:
Du får ta upp så många såna här problem du vill i den här tråden. Tips kan ju hjälpa flera i liknande situation.

The Bumblebee:
Jag ska snart oxå hämta min dotter, tänkte ta upp detta idag, eftersom hon blev så extra mycket ledsen idag. Men jag är rädd att dom fortsätter o säga att dom inte tycker att det är ett problem. Men det är inte lätt när dom bara drar barnet ifrån en. Vill oxå att det ska finnas rutiner vid lämning då min dotter är jätterutinbunden. Hoppas dom lyssnar på din vilja stå på dig!

Hej! Har inga konkreta tips att komma med, men vill bara säga att det inte är så ovanligt med barn i den åldern, att reagera på det här sättet efter semestern. De har varit hemma med mamma och pappa i en - för dem - oändligt lång tid, och plötsligt är det slut med det och dagis igen. Små barn har ju ingen tidsuppfattning ännu, och sommarlovet blir därför som en evighet. När det sedan tar slut kan det komma plötslig separationsångest, som jag tror står för sorg över just separationen från amma och pappa - INTE att barnet inte trivs på dagis. Barnet är ledset över att bli lämnad och inta få vara med mamma och pappa, inte ledset över själva grejen att vara på dagis, om du förstår vad jag menar. Inget konstigt, utan ganska sunt och naturligt. Och barn är olika, en del reagerar så här, andra gör det inte. Min dotter var precis likadan, jätteledsen vid lämningarna men sen funkade det bra resten av dagen enligt personalen. Och efter ett tag "lägger det sig" och lämningarna går bra igen. Det bästa tror jag är att inte göra så stor grej av det, utan försöka lämna "som vanligt" och vara tydlig med att du kommer tillbaka och att ni ses sen. Så brukar det ge sig ev sig självt. Viktigt att inte tro att det är något fel eller konstigt att bli orolig för - det känner barnet av och det blir ännu svårare, utan se det som en naturlig reaktion på att en mysig tid under semestern med mamma och pappa är över, och det kan man bli ledsen för om man är 2 år.
Hoppas det kan hjälpa dig att stå ut!

Tillbaka från hämtning.
Det gick jättebra att prata. Jag tror att de förstår att jag inte vill "kasta in" barnen då vi aldrig gjort så, utan gärna stanna en liten stund iaf. Men som fröken sa "för E så spelar det ingen roll om du stannar 1 eller 10 minuter..."
Jag poängterade att vi (jag och barnen) behövde att en personal fanns där och kunde ta emot. Vi kom överrens om att jag ska lämna över E till en fröken när vi sagt "hejdå" - de ska inte "ta" honom utan "ta emot" honom. Är ju en viss skillnad där.

Ska bli intressant å se imorgon hur det funkar. Att lämna till en å samma personal blev det aldrig tal om. Vi kör så här först så får vi se.

barbabok:
Som jag sagt så trivs grabben på dagis - och lämningarna är inte jobbiga bara där utan även hos mormor. Så jag förstår att det inte är av vantrivsel som separationsångesten har kommit. Det är säkert en reaktion efter de 6 veckor hemma med pappa.

MEN jag tror att en ännu större anledning, på dagis, är att det kommit så många småbarn nu. Förut var min son ensam som minst och fick en massa uppmärksamhet, både från fröknarna och de större barnen. Sen i våras har det pö om pö kommit fler å fler små . Å redan då märktes en beteendeskillnad på min son - han blev svartsjuk på de små barnen helt enkelt. Och i morse syndes det tydligt att personalen inte räckte till...därav att jag stannade så länge innan jag lämnade.

Aha - jag läste visst inte ordentligt. Jag förstår att han blir påverkad av att många småttingar har kommit - mindre uppmärksamhet och tid är ju aldrig kul... Hoppas att det går bättre nu när ni har kommit överens om rutiner vid lämningen! Lycka till!

Tack så mycket! Om inte annat så känns det redan bättre för min del. Och som du säger - sånt smittar ju av sig på barnen oxå.

Jag har samma situation som du. Har en son född maj-06 som skolades in förra augusti.
Jag tror att min son för det första är ovan efter sommaren, för det andra är mer medveten nu om separationen och tiden vi är från varandra, för det tredje tycker han nog att det är rörigt med nya barn och har inte hittat sin plats i gruppen riktigt, och för det fjärde har han haft en riktigt klängig fas hela sommaren. Kanske kan något av detta stämma in på din son också?

Vi jobbar med att förbereda honom på morgonen, prata om vad som komma skall, vilka han ska träffa på förskolan, etc. Sen lämnar jag honom, tar ett ordentligt men ganska snabbt avsked och går sedan. För honom är själva separationen jobbigast tror jag, och det blir värre om man drar ut på det. Dessutom måste jag hinna med en buss, så jag kan inte stanan längre. Jag brukar ringa och kolla efter en halvtimme och då är han alltid glad och leker i bakgrunden.

Här är ännu en med samma problem.

Vi har iofs aldrig haft problemfria lämningar, vi har alltid stannat tills sonen har "gått med på" att vi lämnar honom och det har tagit upp till en timme ibland. Men nu efter semestern har det såklart blivit värre och vi resonerar såsom så att det får ta sin tid, det är ju som en ny inskolning och vi vill inte lämna ett gråtande barn på dagis även om han leker och blir glad efter 5 minuter.  Så vi satsar på att han snart inser och vänjer sig vid (för honom) den "nya" ordningen igen, vi har ju varit hemma i 8 veckor och det är ju som någon sa ovan, en hel evighet för en 2åring. Vi har tur oxå så oftast kan vi lämna till en och samma personal när vi lämnar.

Så jag vet inte om jag har några tips direkt, bara att ta det lugnt och låta sonen bestämma takten lite och sen låter det ju utmärkt att lämna honom till en personal iaf även om det inte är samma varje dag.

Hoppas det löser sig, det gör det nog snart 

Läser också gärna här och tar emot tips. Vi har haft liknande problem från och till sen inskolningen. Känner igen det där med att klamra sig fast. Inte roligt att vara på jobbet en hel dag sen...

Hoppar in och berättar att igår och idag gick vår lämning jättebra så det verkar som att sonen kommit in i rutinen igen

Jag känner precis igen mig! Vår dotter är snart 2,5 och har aldrig gråtit när jag lämnat henne förrän nu efter semestern! Iochför sig har vi bytt till en avdelning som ligger ett kvarter bort, men det är samma kompisar (bara 5 nya) och hennes "favoritfröken" följde med flytten. Fattade först ingenting av hennes dramatiska utbrott - en helt förkrossad liten tjejj! Men nu tänker jag som många andra sagt att det nog är för att hon helt enkelt har haft det lite "för mysigt" med mig under semestern och blivit van vid det. Plus, som TS nämnde en viss svartsjuka mot att favvofröken inte har lika mycket tid. Kanske känner sig våra små "dubbelt svikna" - både av oss föräldrar och av dagisfröknarna som nu måste prioritera andra också? Det här var ju mest en fundering kring vad det kan bero på, har inga riktigt bra tips på hur man ska lösa det tyvärr...

Hur går det för er? Bättre hoppas jag

Här är det samma lika ungefär. Vi har haft en "bra" lämning och då var mina grabbar ensamma på sin avdelning och fick full uppmärksamhet från sin inskolningsfröken. Det är enda gången som E inte har gråtit när jag lämnat...

Tror att det kan bli bättre nu när de får ändrade tider. Jag börjar skolan och måste lämna tidigare på mornarna, det brukar vara mindre barn där då och färre som lämnas samtidigt. Hoppas på det iaf.

Hur går det för er andra?